Vecka 21,2011
Så säger han som är hög och upphöjd, han som tronar i evighet och vars namn är heligt: Jag tronar upphöjd och helig men finns hos den modlöse och försagde. Jag ger de försagda mod, ger de modlösa kraft.
Jesaja 57:15
Reflektion
Man ser dem på långt håll, något har brustit, besinningslöst, av en smärta man inte ser. Så tydligt går deras brister att avläsa, ärrbildningar, besvikelser. De har inte längre ork att dölja dem, den enda känsla de väcker är avståndstagande, pinsamt mänskligt och uppgivet. På väg att gå under, för varje dag, ännu ett steg till med en ballast därinne i det som förtär.
Vi har sett dem, de modlösa och försagda, de som politikerna talar om med förakt, de som inte vill gå upp på morgonen. Vi har känt igen dem i vårt innersta som en skräck, en rädsla för utanförskap, inte kan väl jag… Och det är ändå en människa med välbekanta drag.
Ingen vill möta de modlösa och försagda. Vi vill så gärna vara med den som är hög och upphöjd. När hans mediebeströdda väg blir naggad i kanten, om en spricka uppstår i fasaden, kryper medkänslan fram, identifikationens medkänsla, som om vår egen omnipotenta självbild hade naggats i kanten. Stackars bankdirektören med sin oerhörda makt som ska behöva sitta i samma häkte som alla de där brottslingarna eller monarken som ska behöva utsättas för utpressning av de otäcka kriminella, stackars diktatorn som förlorar hela sin samlade förmögenhet, stackars alla dem som faller från sina upphöjda positioner på grund av sjaskig mänsklig oförmåga till empati.
Nu säger han som är hög och upphöjd att han finns hos den våldtagna kvinnan och vid de utnyttjade kvinnornas ensamma sorg och hos de utfattiga, plågade och hungrande som diktatorn har förtryckt och plågat. Gud finns hos den modlöse och försagde, om vi vill vara med honom så är detta platsen där han finns, i utanförskapets oglamorösa slutenhet.
När man inte längre styrs av sin identifikation med de upphöjda och låter karriärstegen för ett ögonblick stå oanvänd, då finns det en mycket djupare glädje som föds ur empati och medkänsla och den är euforisk. Vi kan göra skillnad, vi kan kanske tillsammans bli en del av det sammanhang som ger de försagda mod och som ger de modlösa kraft.
Bön
Herre låt vårt liv inte bli en del av en gigantisk, grotesk felaktighet av solida kulisser i cement, gjutjärn och ekonomisk makt i en blind samhällsklass perversioner. Låt oss våga följa dig in i de modlösa och försagdas närhet och där finna din katedrals vackra bågar av ljus.
Amen