”Men om ni gör skillnad på människor begår ni synd…” Jak. 2:8-13
När du gör skillnad på människor handlar du fel, jag säger inte ”om” du gör skillnad utan ”när”, för vi gör nämligen hela tiden skillnad på människor i vårt samhälle.
Jakob pekade på några konkreta situationer då personer i hans närhet gjorde skillnad på människor. Då som nu möttes fattiga människor med förakt medan man bockade och bugade för rika människor med guldringar och modekläder. Varför gör vi så? ”Är det inte de rika som förtrycker er och släpar er till domstolarna? ” Är det inte de rika som sviker när de smiter från ansvaret för våra skolor och sjukhus medan de gömmer sina förmögenheter i skatteparadisen? Varför stiftas inte lagar med förbud mot detta istället för att stifta lagar mot de fattiga som sitter vid våra fötter och tigger? ”…gör ni då inte åtskillnad och fäller orätta domar?”
Nu vet jag att många kan invända mot min tillämpning av Jakobs brev och påminner om att både Paulus och Martin Luther har sagt att det är tron allena som gäller och att gärningar inte behövs i nådens rike. Men Jakob har ett svar också inför denna invändning: ”Visa mig din tro utan gärningar, så skall jag med mina gärningar visa dig min tro.” Tron är inte enbart en teoretisk konstruktion utan en övertygelse som formar vårt förhållande till den andre. Om vi säger till tiggarna utanför ICA: ”Gå i frid, håll er varma och ät er mätta, men inte ger dem vad kroppen behöver?” ”Vad hjälper det?” undrar Jakob.
Nu är vårt förhållande till de fattiga inte bara en fråga om vad vi tycker om tiggeri. Jag tror att det förakt som gömmer sig bakom fördömandet av tiggeri har sin grund i vårt eget självförakt. Föraktet hämtar sin näring ur vår osäkerhet och våra underlägsenhetskänslor och erbjuder dessa känslor lämpliga syndabockar att skylla svårigheter och misslyckanden på. Att stärka sin egen självkänsla med hat finner vi exempel på också i dagens hatsajter.
En författare som mer än många andra utmanar våra underliggande värderingar är Torgny Lindgren. I romanen ”Hummelhonung” uttrycker han tanken att människan är skapad till Guds avbild, det är gudslikheten som skänker människan hennes värdighet, hennes karaktär av heligt mysterium. Ironiskt nog är huvudfigurerna i denna roman två trätande bröder som båda ligger för döden. Den ene, Hadar, är i det närmaste tillintetgjord av cancer, oändligt utmärglad och ständigt omgiven av en kväljande stank. Den andre Olof, är döende i en hjärtsjukdom, han livnär sig endast på sötsaker och är omänskligt överviktig. Men i Torgny Lindgrens beskrivning av dessa till synes obehagliga personer skymtar aldrig föraktet fram. Deras liv är bärare av livets sakrament, en liknelse, en avbild. I sitt eget liv innesluter varje människa något obekant, någon som hon inte känner men som hon vill lära känna. Detta, berättar författarinnan i berättelsen Hummelhonung, hade hon de senaste decennierna i tillbakadragenhet och tystnad begrundat: ”Själva existensen uppfattad som sakrament”.
Själva livet är ett sakrament, Guds utgivande kärlek. Hur skulle vi då kunna förakta någons liv oavsett hur motbjudande det än ter sig från våra upphöjda värderingar. Också vårt liv med alla sina begränsningar är en del av detta liv. När vi lindrar tiggarens nöd, eller Hadars och Olofs förnedring, upprättar vi människans värdighet och lindrar skadan i vår mänskliga existens. Då är också vi en del av nådens sakrament. Så kan aldrig nåden skiljas från möjligheten att tjäna varandra i kärlek.
Bön: Gud, lär oss att älska mer än att förakta, att upprätta mer än att förnedra. Giv oss nåden att vara en del av ditt skapande liv. Amen.