Bibelmeditation vecka 17 2020

 

 

 

”…Mina får lyssnar till min röst, och jag känner dem, och de följer mig…” Joh 10:22-30

 

Coronapandemin kan för en del människor innebära döden men för andra kan den vara början till ett bättre liv. Inför döden står vi handfallna ­– om det finns ett liv efter döden så vet vi inget om vad detta liv är. I den kristna tron finns ett hopp men ingen kontextuellt obunden gestaltning som vi kan förhålla oss till. ”Jag ger dem evigt liv och de skall aldrig någonsin gå under” lovar Jesus, men fortfarande lever vårt hopp om ett evigt liv bara genom den tilltro vi har till Jesus ord.

 

Covid-19 får oss att bli medvetna om döden och detta kan skapa depression och modlöshet, även om det kristna hoppet kan lindra vår oro. För de överlevande finns fler förhållningssätt, antingen ger vi upp eller så försöker vi lösa problemen. När pandemin är över återstår att ta hand om den genomgripande ekonomiska kris som uppstått i spåren av den. Vi måste också ta hand om den apati och hopplöshet vi kan känna i sorgen efter dem som gått bort. Men krisen kan också rymma nya möjligheter att omskapa det som var krisens orsaker. Jesus påminner om den inre förmåga att skapa nytt som han kallar Faderns röst. Han vill leda oss inåt mot en kontakt med Gudsmysteriets närvaro i världen genom att citera en Psaltarpsalm: ”Platsen för Guds närvaro är människan, står det inte i er lag: Jag har sagt att ni är gudar?” Som vanligt när det gäller Bibelns texter så refererar bibelordet till en annan kunskapssyn än vår, men det som är gemensamt är den erfarenhet av nåd och hopp som kan genomtränga också de mörkaste dagarna.

 

Även om jag inte för ett ögonblick vill stödja den nyliberala ekonomen Milton Friedmans värderingar så är ändå hans iakttagelse om krisernas uppsida värda att beakta. Han påpekade att ”bara en kris, verklig eller inbillad, kan skapa riktiga förändringar, att göra det politiskt omöjliga till det politiskt oundvikliga.” Nu är vår utmaning att göra det politiskt omöjliga möjligt. Många har jämfört vår tid med tiden efter andra världskriget: allt vad människorna hade trott på låg sönderslaget. Ruinerna behövde byggas upp igen men uppgiften var också att aldrig låta det som onda ideologier drivit fram hända igen. Våra nuvarande problem har sin huvudsakliga orsak i en viruskatastrof som bara delvis  kan lastas människors bristande ansvar. Men också denna gång krävs en gemensam mänsklig insats för att bygga upp livskraftiga och hållbara strukturer.

 

Nu krävs distans till den gamla världsordning som i ett globalt perspektiv lett till förstörda livsmiljöer, kapprustning och ojämlikhet. Vi måste finna ett sätt att leva som inte resulterar i pandemier, massutdöende av arter, skövling av naturtillgångar och klimatkatastrofer. Det finns anledning att påminna om vad den amerikanske forskaren John W. Kingdon talar om som ”historiska fönster”. Efter katastrofer kan det finnas sådana historiska fönster i betydelsen korta perioder av radikal öppenhet för förändringar. Kanske kan pandemin  och klimatförändringarna  bli sådana öppningar för radikalt nya lösningar så att FN:s globala mål för hållbar utveckling kan förverkligas: Avskaffa extrem fattigdom, minska ojämlikheter, främja fred och rättvisa samt lösa klimatkrisen.

 

Jesus trodde på människans förmåga att lyssna på Faderns röst – en öppning in mot något nytt. Fadern förde människorna in i ett gemensamt ansvar för varandra och den skapande världen. ”Mina får lyssnar till min röst, och jag känner dem, och de följer mig.

Bön: Gud låt oss känna igen din röst och förenas i en strävan att hela det som brustit i världen. Amen

 

 

Det här inlägget postades i Bibelmeditation. Bokmärk permalänken.