Jesus sade till honom: Du tror därför att du har sett mig. Saliga de som inte har sett men ändå tror.”Joh 20:24-31

Genom Jesus upprättar Gud en väg till människan och Jesu död och uppståndelse är en unik händelse. Vi som tror att vi förstår och vet allt om vår värld får, efter denna händelse, justera det paradigm som hittills varit vår måttstock. Så var det också för lärjungen Tomas som ville ha ett bevis för Jesus uppståndelse. Tomas kan sägas vara en, för sin tidodern människa som krävde bevis inom ramen för sin världsbild. Han hade trott på Jesus som Messias, ”den smorde” eller den gudomligt ”utvalde”. Den samtida religionen innehöll hoppet om en framtid där Messias skulle rädda de rättfärdiga, döma de onda och skapa fred i världen. I Tomas föreställningsvärld kunde inte Jesus vara Messias sedan han blivit torterad och dödad. Om jag inte får se spikhålen i hans händer tror jag inte att han lever. Då kom Jesus och stod mitt ibland dem och sade: ” ….Räck hit ditt finger, här är mina händer… ”

Platsen där Gud möter människan finns inte inom ramen för våra paradigm men är ändå möjlig att uppfatta i vår materiella värld. Guds möte med oss genom Jesus Kristus innebär en erfarenhet av den kraft som drar oss in i ett mysterium. I evangelierna kallas mysteriet/tillvarons djupdimension för Fadern. Fadern som inre mysterium manifesterar sig i den materiella värld som vi är en del av. ”Räck hit ditt finger, här är mina händer…” I mötet med den andre och genom att vi är delaktiga i materiens historiska berättelse finner vi mysteriets djup.

Vi kallar denna resa för evolutionen, den kosmiska utveckling som inbegriper allt liv. Evolutionen är ett dynamiskt möte mellan tiden och rummet: Evigheten som tidens djupdimension och oändligheten som rummets djupdimension. Det är i denna materiella verklighet som vi lever våra liv och möter Fadern genom Kristus.

Vi är infogade i ett skaparäventyr där alla människor är beroende av varandra och där tidens och rummets djupdimensioner finns inom oss. Detta kan upplevas som vår ödmjukhets medelpunkt, vårt centrum i självkännedomens inre, som vi är kallade att nå fram till. Jesuiten och teologen Karl Rahner beskriver denna förmåga hos människan att nå in till Gud: ”I sin djupaste egna verklighet gör Gud sig själv till människans innersta grundläggande beståndsdel.” Gud söker människan som begåvats med ett inre gudomligt centrum där vi kan möta Gud. När vi tvivlar eller bryter relationen så säger han: ”Räck hit ditt finger, här är mina händer…”

Gud drar oss in i ett evolutionsäventyr med en expanderande gudsnärvaro inom oss där vi kan möta varandra, lära känna oss själva och Gud. Det är ur detta djup vi kan känna igen Faderns tilltal till Jesus. ”De ord jag säger er, dem talar jag inte av mig själv; Fadern är  i mig och utför sina gärningar. ”

Jag känner hjärtat slå inom mej,

Tänk att jag finns mitt i livet som pulserar.

Jag möter evighet djupt inom, bortom tid och rum.

Djupt inom mej hör jag rösten.

Jag bär på liv av liv, på kraft av kraft,

ljus av ljus inom.

Jag bärs av orden jag hört,

jag bärs av löftet jag fått

om Guds rike inom mej.

Psalm av Oskar Ganestål