… Han gör mäktiga verk med sin arm, han skingrar dem som har övermodiga planer. Han störtar härskare från deras troner, och han upphöjer de ringa. Hungriga mättar han med sina gåvor, och rika skickar han tomhänta bort…
Luk. 1:46-55.

Reflektion

När en kvinna blir gravid händer ofta det som hände med Maria, en lyskraft inifrån och en varm och lugn övertygelse färgar hennes person. Hon är bärare av liv och allt annat får sina proportioner i skuggan av denna erfarenhet. Det är en så ljuvligt varm berättelse som skildrar Marias möte med den gravida Elisabeth och fostret i Elisabeth sparkar till. Två övermodigt stolta kvinnor som tolkar rörelserna i sin kropp som Guds tilltal.

Samma stolta övertygelse ekar i Marias lovsång, borta är osäkerheten över graviditetens orsaker och den socialt utsatta position hon levde under. Hennes kropp skulle föda fram en människa, en Guds tjänare och hennes historieuppfattning ekar genom de stolta orden som medvetet förkunnare att livets Herre har vänt sin blick till sin ringa tjänarinna.

Fruktan för ockupationsmaktens eller tempelherrarnas domar viker undan för övertygelsen att Han som skapar liv i henne också kan störta härskare från deras troner och upphöja de ringa. Att lyssna till denna tonart genom historiens larmande härskardömen är att höra hoppets ljusa tilltro och förtröstan. Jag tror att Hedvig Person från Älvdalen på 1700 talet också var gravid när hon i ett Sverige där överheten hade all makt och hanterade sina undersåtar med förnedring och tvång, stämde upp sin lovsång till den himlamonark som var mäktigare och större ön de monarker som tronade på Svea rikes taburetter. Lyssna till den stolta och övermodiga styrka som lyser fram mellan raderna i hennes lovsång:

Välkommen, o Jesu, du himlamonark,
Välkommen uti våra kojor.
Välkommen vår konung och hjälte så stark
Och frälsa oss ur våra bojor.
Välkommen vår Gud och vår käraste bror.
Vi prise och love Dig Herre så stor.
Välkommen hit neder på jorden.

Bön
O, Gud, medan världens herrar sätter sin lit till finansmarknadens oordnade värld och kompromissar om det gemensamma ansvaret för klimatförändringarna, lyssnar vi till pulsen från förstföderskornas barn och vet att denna tonart från livets kammare bär ett hoppets tecken från dig som störtar härskare och skingrar dem som har övermodiga planer. Välkommen vår Gud och vår käraste bror att frälsa oss ur våra bojor.

Amen

Snart, om en liten tid, skall Libanon bli till en trädgård och trädgårdar räknas som skog. Den dagen skall de döva höra när man läser ur bokrullen, och de blindas ögon skall se, fria från dunkel och mörker.
Jes. 20:17-21.

Reflektion

Till sommaren ska Centiafoliarosen `Fantin-Latour´ och Stäppsalvia växa i min trädgård, Austinrosor med närmast guldgula och tätt fyllda blommor ska avlösa Anne Boleyns rosa prakt. Snart, om en liten tid, ska trädgården bli en blommande oas av skönhet.

Snart, om en liten tid… Vi har behov av drömmar, visioner och en framtid då alla våra drömmar ska fyllas med verklighet. Om någon tar ifrån oss vår framtid förlorar vi kraften att leva. Om våra livsvillkor kraftigt förändras och drömmarna tas ifrån oss sluter vi oss samman för att störta tyrannerna som berövat oss framtiden. Om vi saknar kraft och möjlighet att förändra tillräckligt mycket sätter vi vårt hopp till en rättvis Gud. Så var det på Jesajas tid och så är det i dag, det är mänskligt.

Snart, om en liten tid… hur ser framtidens villkor ut för människan i dag och vilka tyranner skulle behöva störtas för att ge alla människor rättvisa villkor? I dag håller framtiden på att tas ifrån oss. Förra veckan inleddes det sjuttonde klimattoppmötet i Durban. Mycket står på spel. Utsläppen av växthusgaser har aldrig varit högre och klimatförändringarna aldrig mer påtagliga. Sommaren 2003 dog 35 000 människor av hettan och varannan sommar blir nu ännu varmare. Glaciärer har börjat smälta och isbjörnarna har svårt att överleva. Flera orkaner härjar på grund av varmare hav. Ändå är förväntningarna nedskruvade på politikernas handlingsförmåga.

Det räcker inte med att störta tyranner för att hindra förstörelsen av de villkor vi lever under. Vi har byggt in oss i ett system där tillväxt och pengar styr våra lagar och sätter demokratin på undantag medan politikerna gjorts maktlösa. Vi har byggt ett regellöst system som skapar hunger och extrema inkomstskillnader där marknadsmekanismerna är FN:s enda klimatstrategi. För att återta vår framtid krävs mer än en mängd nationella åtaganden, det kommer att krävas ett samarbete mellan nationer och organisationer, kyrkor och Moskéer, occupy- och miljörörelser, finansiering och tekniköverföring i ett samspel med kosmiska dimensioner.

Förutsättningen för ett samhälle, byggt på delaktighet och öppet för nya lösningar, ett möjligheternas globala samhälle, är att tänka globalt där den rikedom som västländerna ännu förfogar över utgör en förpliktelse i ett internationellt perspektiv. Ett rådlöst och perspektivlöst kvardröjande i den globala kapitalismens meningsbefriade tomrum räcker inte. Det kan låta naivt men det är det inte, naivt är däremot att förlita sig på att problem kan lösas med samma tankemönster som lett fram till dem.

Bön
Herre vi kan inte skylla vår rådlöshet på en förrädisk struktur hos världens yta. Medan jag gråter biktar jag inåt, nervöst följer jag dina kärleksfulla steg över den uttorkade jorden. Snart, om en liten tid ska jag genomlyst av din kärlek våga förändringen och följa dig.

Amen

Se på fikonträdet och alla andra träd. När de börjar knoppas, då förstår ni av er själva att nu är sommaren nära. På samma sätt vet ni när ni ser detta hända att Guds rike är nära.”
Luk. 21:25-36.

Reflektion

”… Den öppna människan: fåglar flyger ut och in. När man upptäcker att ett träd andas. När man upptäcker att köld, hetta, doft är språk.”Birgitta Trotzigs rader om språket vidgar vår förståelse av tilltal, Guds tilltal till den människa som vågar vara öppen. Den öppna människan, den sårbara och utsatta kan höra Guds tilltal, rösten som ingen annan än den tilltalade hör, fikonträdets och trädets språk, historiens och klimatets språk. Birgitta Trotzigs mod att se död och förintelse som platsen där hoppets strimma inte har slocknat låter hennes texter på ett hemlighetsfullt sätt påminna om mannen från Galiléen, Kristus som de nederstas Gud, inkarnerad i allt mänskligt lidande. I varje människa som lider finns Kristus inkarnerad och genom honom kan alla lidande människor få upprättelse.

Det är märkligt att när Jesus ska berätta om Guds rikes närhet så tar han sin utgångspunkt i människornas rädsla, deras ångest och rådlöshet vid havets och vågornas dån. Det kanske inte är i bedövningen av konsumtionskulturens toppnoteringar på börs och derivathandel vi kan se livets innersta mening. Den öppna människan som vågar ta in den gränslösa orättvisan där människor möter varandra i tortyrkammaren eller i flyktinglägrets utsatta ensamhet,är inte utom räckvidd för Guds tilltal. Där vår utsatthet är blottlagd utan förmedling, där i mötet med de utsatta och sårbara är Guds rike som närmast.

Om naturen talar genom fikonträd, eller när man upptäcker att ett träd andas efter regnet, så talar den också om naturens motstånd mot den rådande ordningen, mot historien och samhällsmaskineriet som mal ner människornas hopp i krig och kriser och förvandlar de ungas morgondag till en naturkatastrof. När isarna i Arktis smälter samman och vattennivån dränker hela samhällen och driver människor ut i en papperslös hemlöshet, så är det ett språk som vi måste våga lyssna till, ett rop på förändring. Sedd med dessa ögon är världen inne i en mörk tid och ändå inte hopplös. Den som vågar se detta med de utsattas ögon ska se att mörkret är en hinna bakom vilken ett nytt livs avlägsna möjligheter reser sig som en arabisk vår, oemotståndlig och blödande, en påminnelse om att Guds rike är nära.

Bön
Herre visa oss din kärlek som en strimma av ljus i en mörk tid, ett hopp om förändring i en värld som stelnat i konsumtionens iskyla. Hjälp oss att inte frukta medkänslans smärta i en tid där förändring kräver uppoffringar. När sommaren är nära och ditt rikes hemlighet försonar världens splittring ska vi förstå vårt livs djupaste mening.

Amen

Jesus sade: ”Så skall ni be: Vår fader, du som är i himlen. Låt ditt namn bli helgat. Låt ditt rike komma. Låt din vilja ske, på jorden så som i himlen. Ge oss i dag vårt bröd för dagen som kommer. Och förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss. Och utsätt oss inte för prövning, utan rädda oss från det onda. Ty om ni förlåter människorna deras överträdelser skall er himmelske fader också förlåta er. Men om ni inte förlåter människorna skall inte heller er fader förlåta era överträdelser.”
Matt 6: 9-15.

Reflektion

”Förlåt” är inget ofarligt ord så som det används i den här bönen. Det handlar om ett maktfrånträde, att avsäga sig makten över den som är skyldig. Jesus provocerar med att ge oss en mönsterbön i vilken vi avsäger oss makten över den som har en skuld till oss. Det är en bön, inte flera kortböner radade på ett pärlband. Vi ska därför läsa om förlåtelse i samma perspektiv som vi erkänner att det finns en ordning som gäller alla människor lika. Denna ordning betecknas som ”Guds rike” och beskriver en riktning i den stora process som är människans historia, en riktning som är den skapande Gudens vilja.

När Gud låter sin försonande vilja till förlåtelse och upprättelse gestaltas så gör han det genom en människa som lider och dör på ett kors. När Gud förlåter avsäger han sig makten och dör maktlös på ett kors. Förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss. Vi kan förlåta dem som står i skuld till oss, avskriva oss makten över den skuldtyngde och dela hans livsvillkor i en rättvis upprättelse av vår gemensamma mänskliga relation av likaberättigande.

Det är av allt att döma något annat än när Japanska företagsledare gråtande ber sina aktieägare om förlåtelse för allt för stora förluster eller när maktfullkomliga statsöverhuvuden ber en närmast utrotningshotad urbefolkning om förlåtelse. Det är också något annat än underkastelse under moraliserande makthavare i våra privata liv eller imperialistiska krav på skuldsatta länder där skattebetalarna, för att bli fria, binds upp i slavliknande avbetalningskontrakt för decennier framåt. Jesu ord om ett rike förenar oss med alla i ett globalt perspektiv där alla människor har samma värde och samma mänskliga rättigheter. Guds förlåtelse är primärt ett tecken om ett kommande rike, ett tecken om befrielse som kastar ljus över hans vilja med våra liv.

Bönen Vår Fader är en revolutionär bön där vi avsäger oss makten över den andre och avsäger oss rätten att upprätthålla strukturer och skuldförbindelser som förslavar och förtrycker någon enda människa. Jesus ser på en sådan ordning som synd mot den ordning han kallar Guds rike. Guds rike avser en öppen process som avslöjar sin närhet inom historiens räckvidd. Guds rike är nära.

Bön
Herre avskriv oss våra skulder så som vi avskriver skulderna hos dem som är skyldiga oss. Hjälp oss att söka ditt rike och din rättfärdighet så skall välfärden kunna tilldelas oss alla. I tillit lägger vi vår sorg och vår glädje i dina händer.

Amen

”… Lita inte till våld, sätt inte ert hopp till rövat gods. Om än er rikedom växer, förtrösta inte på den. Ett har Gud talat, två ting har jag hört: att Gud har makten, du Herre är trofast Du lönar var och en efter vad han har gjort.”
Psaltaren 62:10-13

Reflektion

Psaltarpsalmens ord klingar obehagligt närgånget. ”Lita inte på våld, sätt inte ert hopp till rövat gods.” Visst är vi medvetna om att det inte bara handlar om ett självklart fördömande av gatuhörnsvåldet eller kvinnomisshandeln i många europeiska hem. Sverige litar ju också till våldet som lösning i Afghanistan där vi deltar i ett eskalerande krig. Efter över 200 år av fred har Sverige på nytt skickat krigförande trupp till ett annat land. Vi litade till våldet men våldet skapade inte heller denna gång rättvisa eller fred. Vi litar på våldet också som motor för ekonomisk tillväxt. Sverige toppar listan över vapenexport per capita under 2010, före Israel och Ryssland, och som om det inte räckte anslog regeringen 80 miljoner kronor under innevarande år på särskilt exportstöd av vapen. Vi i Sverige litar verkligen på våldet både som enskilda våldsverkare och nation.

Att psaltarpsalmens ord om våld är tillämpbart på denna förskräckande verklighet kan väl många hålla med om men något rövat gods ryms väl inte i våra lador? Om några som har mycket makt och många vapen plockar för sig ur den fattiges matförråd så har det väl i alla tider passerat utan protester, som en del i en samhällsordning. Furstarna har beskattat den arbetande befolkningen ända in mot svältgränsen. Är inte det att likna vid rövat gods? När ett vårdföretag kräver så höga vinster på insatt kapital att de gamla får ligga ensamma med blöta blöjor och personalen gråter efter avslutat pass så kanske vinsten kan liknas vid rövat gods. När 70 000 jobb försvann efter finanskrisen 2008 gjorde företagen med bantad personalstyrka rekordvinster och kraven från aktieägarna i en av de mest vinstgivande storbankerna driver ytterligare 2000 personer ut i arbetslöshet för att vinsten ska öka till gigantiska mått. Då har vi inte talat om bonusar, lägenheter och lyxliv. Vi har inte heller snuddat vid de jättebelopp som lånats ut med bristande säkerhet för att öka storbankernas vinster i Europa och som nu drabbar de fattigaste med minskade pensioner och försämrad välfärd.

”Lita inte till våld, sätt inte ert hopp till rövat gods. Om än er rikedom växer sätt inte ert hopp till den.” Om vi inte ska sätta vårt hopp till ett väpnat försvar och en ökad tillväxt vad ska vi då lita till? I en annan av kyrkoårets texter inför den kommande söndagen säger Paulus ”Sök därför med all iver att till er tro foga styrka, till styrkan kunskaper, till kunskapen självbehärskning, till självbehärskningen uthållighet, till uthålligheten gudsfruktan, till gudsfruktan broderlig omtanke och till omtanken kärlek.” Om vi breddar broderligheten och anlägger ett mer feministiskt perspektiv så kan vi komma långt med tillit, kunskaper och en kärleksfull omtanke tillämpad i såväl den enskilda kampen som den politiska.

Bön
Herre vi lever i ett komplicerat samhälle där resultaten av våra tankar och teorier, handlingar och politiska organisationer inte alltid blir synliga för oss. Hjälp oss att lyssna uppmärksamt till dem som blir lidande av vår okunskap så att vi med nya ögon kan se vad en omtänksam kärlek kan förändra för dem.

Amen

”… Meningen är ju inte att andra ska få det bättre och ni få det svårt. Nej, det är en fråga om jämvikt; nu skall ert överflöd avhjälpa deras brist, för att en annan gång deras överflöd skall hjälpa er brist. Så blir det jämvikt, som det står skrivet: Han med mycket fick inte för mycket, han med litet fick inte för litet.”
2:a Kor. 8:9-15.

Reflektion

Vi kan inte välja bort globaliseringen. Den är redan ett faktum. De ekonomiska systemens febervågor går som en frossa genom världens ekonomier.

Klimatförändringarnas chockerande siffror, mätta i jordens medeltemperatur efter industrialismens genombrott, stiger mot den oroväckande 2 grader gränsens katastrofscenarier.

Seattle, Washington, Quebec, Madrid, London. Melbourne, Genua, Edinburgh; de högljudda massdemonstrationernas städer, där aktivisterna drivs av övertygelsen att våra globala relationer i grunden är primärt antagonistiska snarare än ömsesidigt fördelaktiga, blir allt fler. Tvivlet på att vår tids ekonomiska och politiska strukturer ska kunna skydda oss och våra barn mot fattigdom och svält ökar. Massdemonstrationerna blir till revolutionära massupplopp med krav på fördjupad demokrati i Tunisien, Egypten, Libyen, Syrien, Bahrain och Jemen. I Europa växer protesterna mot orättvisa lösningar av de allt tätare ekonomiska krisernas dilemma. Utanför börserna i USA och Europa samlas de som drabbas i provisoriska tältläger och kräver förändring.

Det är inte bara demonstranterna som uppfattar ojämlikheten i världen som orättvis och oacceptabel, det finns oerhört många fler människor som delar deras oro och besvikelse över att världens ledare totalt har svikit sitt ansvar i förhållande till den globala identitet som de globala proteströrelserna ger uttryck för. Nöden och klyftorna i världen är ju inte ett resultat av globaliseringen, snarare ett resultat av hur vi har organiserat de sociala, politiska och ekonomiska utmaningar som globaliseringen ställt oss inför.

Är allt hopplöst eller är protestvågorna ett uttryck för en djupare global etik, ett skapelsens rop över okända vatten på ett självförverkligande av en global sammanflätning? Om det inte fanns en känsla av global solidaritet och inte heller någon oro över global orättvisa, varför skulle då så många män och kvinnor i världen oro sig över att människor i andra delar av världen far illa? ”Meningen är ju inte att andra ska få det bättre och ni få det svårt. Nej, det är en fråga om jämvikt; nu skall ert överflöd avhjälpa deras brist, för att en annan gång deras överflöd skall hjälpa er brist. Så blir det jämvikt, som det står skrivet: Han med mycket fick inte för mycket, han med litet fick inte för litet.”

Bön
Herre hjälp mig att hitta dina tecken, ledstenar och rösen, dolda av min yta. Hjälp mig att bejaka den globalisering som bär samma djup som omsorgen i mig med fattigbarnen och de bostadslösa. Uppväck det djup i mig, dold av en brokig yta, som vill kärlek.

Amen

Sjung till Guds ära, lova hans namn, hylla honom som rider på molnen! Herren är hans namn, jubla inför honom, de faderlösas fader, änkornas försvarare, Gud i sin heliga boning. Gud ger de ensamma ett hem och de fångna frihet och lycka, men upprorsmännen får bo i öknen.
Psalm 68: 5-7

Reflektion

Vem är Gud? De faderlösas fader, änkornas försvarare, den som ger de fångna frihet och de ensamma ett hem. Så såg Gudsbilden ut hos psalmförfattaren till denna vackra gamla psalm.

Det finns skäl att tro att denna psalm skrevs åtminstone 700 år före vår tideräknings början. Det är länge sedan, om vi ser det ur vår samtids allt kortare tidsperspektiv som mäter i nyhetsflödets snabba aktualitetsperspektiv. Å andra sidan kan det se ut som en försvinnande kort period, mätt i tidsflödet av människosläktets historia med rituella lämningar efter någon slags religiöst sökande efter tillit som den kommer till uttryck i de 300 000 åriga grottmålningarna i Lascauxgrottorna. Långt senare i tidens flöde vid vår tidräknings början ska Guds bindning till lidandet på korset visa en ofrånkomlig del av Guds närvaro i världen. Där blir det tydligt att det inte är från en plats utanför historien som Gud handlar. Den som älskar någon som lider och delar den lidandes smärta måste själv lida. De faderlösas fader, änkornas försvarare, den som ger de fångna frihet och de ensamma ett hem finns där hos dem. Ska vi söka Gud ska vi söka honom där han själv säger att han är.

Om det är 300 000 år, eller 700 år före vår tideräknings början eller kanske just där vi fäster vår nollpunkt, omkring Jesu liv och död, så är Gud samma erfarenhet av tillit till en förändring och solidaritet med den som är utsatt och ensam. 2011, efter denna nollpunkt, ockuperas platsen utanför S:t Pauls katedral i London, och på 2100 andra platser, av människor som ser hur världens ekonomiska system öka klyftorna i världen och hur detta drabbar de fattigaste hårdast. De ser hur världens rikaste blir rikare och hur de finansiella marknaderna använder sin frihet till att exploatera både människor och miljö. Deras beslutsamma protest stöds av kristna, som inspirerade av hur Kristus drev ut exploaterande månglare och penningväxlare från tempelgården känner solidaritet med de utsatta och dem som protesterar. Kristendomen började som en protesterande gräsrotsrörelse och kan fortsätta som en ickevåldskamp för rättvisa i tron på Gud som de faderlösas fader, änkornas försvarare, den som ger de fångna friheter och de ensamma ett hem.

Bön
Herre berör oss med ropen från Syriens gator och fruktan i de arbetslösas ögon, lämna oss inte i fred. Låt oss inte tystna förrän rättvisa råder och lär oss tålmodigt skapa klarhet i vad som händer utan att plottra bort din sanning.

Amen

”Hur kan ni tänka så i era hjärtan? Vilket är lättast att säga, till den lame: Dina synder är förlåtna, eller att säga: Stig upp, ta din bädd och gå?”
Mark 2: 1-12

Reflektion

Jesus hade upprört några religiösa företrädare med att lyfta av skulden från en förlamad människas axlar. Att sedan säga till den förlamade att ta sin bädd och gå var ett sätt att visa för dem som var kritiska mot hans skuldavskrivning att han hade makt att förlåta. Jesus måste ha menat att det är bättre att vara förlamad utan skuld än att bära på skuld och kunna gå. I Övrigt har inte skuld och förlamning med varandra att göra. Förlamad kan man vara av födsel, eller bli senare i sitt liv, utan skuld. Förlamning är som mycket annat lidande i världen inte orsakat av den som är förlamad. Mycket lidande har mänskliga handlingar som orsak men det är inte kopplat till den som lider.

Att tillskriva människan skuld är att tillskriva henne ansvar för sina handlingar inte för sitt lidande. Det är skulden som gör oss till människor. I en kaotisk värld där krisernas förlängning förebådar en mänsklig katastrof är skulden en hoppfull erfarenhet. Om det överhuvudtaget finns ett sammanhang av mening och en världsordning som kan överblickas i denna mänskliga galenskap och förvirring som vår tid är indragen i så är människans ansvar ett uttryck för att en förändring är möjlig.

Frans Kafka har i en outhärdlig uppgörelse med avsaknaden av ett meningsfullt sammanhang, i boken Processen, visat en labyrintisk värld utan utgång. Josef K lever ett förvirrat och mållöst liv. Han flyr en obestämd skuld som han söker undkomma genom en levnadsbeskrivning där varje viktig händelse skall förses med förklaringar varför han handlade som han gjorde den gången och inte annorlunda. Den absurda förvirring han lever i är tecken på en hemlig ordning. Denna hemliga ordning visar sig inte någonstans, inte ens antydningsvis. En sakkunnig flicka säger till Josef K., som ansåg sig oskyldig; ”Man kan inte värja sig mot den här domstolen, man måste avlägga bekännelse. Bekänn nästa gång ni får ett tillfälle.” Men utan ett meningsfullt sammanhang finns inte heller något att bekänna.

Att bekänna är att erkänna sitt ansvar, att bli människa. Att ta emot en skuldavskrivning är att befrias till handling. Dina synder är förlåtna ta din säng och gå, lyft dina insikter om mänskligt ansvar och medverka till en förändring av världens ekonomiska, politiska och medmänskliga strukturer och relationer. Guds rike är nära som en möjlighet, som en vändpunkt vars karaktär liknar en pånyttfödelse där du kan finna ett sammanhang och en världsordning som ger alla samma värde.

Bön
Förlåt oss våra skulder , liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss.

Amen

Jesus sade: ”Himmelriket är som en skatt som ligger gömd i en åker. En man hittar den och gömmer den igen, och i sin glädje går han och säljer allt han äger och köper åkern… ”
Matt. 13:44-46

Reflektion
En skatt som ligger gömd i en åker. När spaden skär genom leran och blottlägger ett myller av liv, rottrådar och daggmaskar, blottlägger spaden platsen för himmelrikets hemlighet. Vi talar ofta om himmelriket och Guds handlingar som om de var en parallell värld till vår materiella värld, en andlig och förfinad värld som inte har besudlats med jordens leriga tyngd. Men det är ur jorden som livet spirar och det är där de döda kropparna förvandlas till mull och nytt liv. Himmelriket är som en skatt som ligger gömd i en åker.

Jesus refererade till Himmelriket eller Guds rike, nerbäddat i jorden och existerande mitt i den värld där vi lever våra liv. Med andra ord erbjuder oss inte Jesus en förklaringsmodell för att vi ska förstå vad frälsning är och hur vi ska bli frälsta. Istället erbjuder han oss att delta i en process genom vilken vi kan uppleva den yttersta meningen med vårt liv som kärlek och ur den kan ett kompromisslöst hopp växa inom oss.Himmelriket är nära.

Det är ur detta perspektiv vi kan betrakta världen och våra kriser. I centrum står då inte de sjuka banksystemens överlevnad utan de fattiga och lidande. De fattigas vardag förändras inte av räddningspaketen från världens mäktiga men deras fattigdom permanentas. När den mediala makten målar krisernas avveckling med stora penseldrag lider de fattiga under skuldbördan av krisernas lösning och klimatförändringarna fortsätter urholka de arktiska isarnas kontroll av havsnivåerna.

Himmelrikets pärla är gömd i en åker och någon parallellvärld erbjuds oss inte. Det finns ingen väg förbi lidande och kors, men korset är inte Jesus sista ord. Gud reste honom ur graven, men inte heller gravens öppning är sista ordet, ännu är inte Gud ”allt i alla”. Guds stora händelse fortsätter och vi är inbjudna att delta med tro på kärlekens möjlighet att finna lindring i lidandet och tillsammans med de utsatta gestalta ett hopp mot hopplösheten och en samhällsordning där utanförskap omsluts av en kärlek mot främlingskap.

Bön
Herre din kärlek är oändlig som havet, den skiljer oss inte från världen men är vägen som binder oss samman. Låt din kärlek inte klyva våra sinnens horisont men öppna oss mot en hoppets väg.

Amen

Jesus sade: ”Det var en rik man som klädde sig i purpur och fint linne och levde i fest och glans var dag. Men en tiggare som hette Lasaros låg vid hans port full av sår och önskade att han fick äta sig mätt på resterna från den rike mannens bord. Hundarna kom till och med och slickade hans sår…
Luk 16:19-31

Reflektion

Ingen kan tvivla på den vrede som uppfyller Jesus när han berättar om den rike mannen och Lasaros. Meningen är naturligtvis inte att varna för ett dödsrike där de rika plågas och de fattiga njuter tröst och upprättelse. Jesus visste lika lite som vi om något av händelserna efter döden. Hans vrede riktar sig mot de orättvisor som i dag låter fattiga svälta ihjäl, med sina utarmade barn i armarna, i brist på mat och vatten medan hundarna slickar deras sår.

I den globala ordning som vi skapat ökar klyftorna mellan de mycket fattiga och de mycket rika. De allra rikaste av rika bildar en superklass med en växande makt, en makt som håller på att förpassa politiker och demokratins företrädare i en underordnad ställning med begränsade möjligheter att besluta över nationens tillgångar. Oräkneliga trådar knyter samman de rike männen; affärsförbindelser, placeringar, medlemskap i styrelser, samma universitet, exklusiva bostadsområden, terminaler för privata flygplan, sammanträden, restauranger, hotell och som ett nätverk binder en avreglerad finansmarknad samman denna härskande elit i en för den fattige Lasaros oåtkomlig värld.

När de rika ställs inför de orättvisa globala obalanserna och de orättvisor dessa obalanser skapar, mumlar de fram en destillerad version av 1980 talets ekonomiska recept: ”Låt marknaderna ta hand om saken. Visa tålamod.” De bekänner sig till idén om dropparna som sipprar ner ett kvartssekel efter det att uttrycket myntades. Detta trots att den teorin varken stöds av den ekonomiska forskningen eller några empiriska bevis. Inte ens smulorna från den rike mannens bord hittar ner till Lasaros. Medan ekonomerna mäter ojämlikheten, och ger den ett mätbart namn som de kallar Ginikoefficient, svälter människor ihjäl och västvärldens ekonomiska skuldkris bryter sönder civilisationens institutioner. För att ytterligare inskärpa den rådande ekonomiska ordningens brister rusar klimatförändringarna som en effekt av denna ordning in i en katastrofal självgenererande destruktion.

Någon ängel från en annan värld kommer inte att anlända för att rätta till den krackelerande ordning som vi skapat. Vi har Moses och profeterna och kan lyssna till dem. Guds vilja så som den gestaltas i Jesus berättelse är att vi skapar ett samhälle där den fattige står i centrum och där de som nu utarmas och svälter ska ha sin upprättelse. Det är bråttom att vända på den ordning som nu hotar en globaliserad värld med kaos och våld.

Bön
Herre hjälp oss att använda vår vrede i ett konstruktivt förändringsarbete, hjälp oss att vända krisen till en nyordning som återupprättar de som nu är fattiga och förtryckta.

Amen