…”Jag är livets bröd. Era fäder åt manna i öknen och de dog. Men brödet som kommer ned från himlen är sådant att den som äter av det inte skall dö. Jag är det levande brödet som kommit ned från himlen. Den som äter av det brödet skall leva i evighet.” …
Luk 1: 26-39
Veckans reflex
Vi vänjer oss vid bilder. Metaforerna i välkända texter börjar leva sitt eget liv och vi hör inte längre textens poetiska funktion. Jesus försöker säga något som är svårt att uttrycka i beskrivande ord eller matematiska modeller och därför använder han poetiska beskrivningar, en mytologisk berättelse som berör livets mening. Man kan tänka sig hela bibeln som just en sådan mytologisk berättelse. Den är sann, inte därför att den beskriver världen, utan för att den hjälper oss att finna mening och riktning i vårt liv.

I veckan som gick fick vi på nytt förundras. Med bävan fick vi höra om upptäckten av flera miljarder ljusår långa vågor från universums allra första ögonblick. Upptäckten bekräftar teorin om hur universum växte på en ytterst liten bråkdel av en sekund från mindre än en atom till mycket mer än den rymd vi kan se i dag. Den där väldiga expansionen lämnade vågor efter sig, flera miljarder ljusår långa vågor i själva rymden. De där vågorna, som vi nu kan mäta, är en hälsning till oss från den tid då universum var yngre än en sekund.

Den mytologiska berättelsen om livets mening står inte i motsats till den vetenskapliga berättelsen om livets uppkomst. I bästa fall kan berättelserna ömsesidigt berika varandra och hjälpa oss att förstå våra liv i nya dimensioner. Om mytens ramverk hjälper oss att förstå ramverket för våra handlingar och relationer så kan beskrivningen av hur vår värld formats genom år-miljarderna hjälpa oss att tolka myternas djupare innebörd.

Berättelsen om hur Gud skapade världen förändras då från något passerat till en pågående händelse. Som en del av denna händelse omskapar evolutionen ett embryonalt liv till en reflekterande människa. Denna människa som inom sig bär en längtan efter mening och mål. En längtan likt en vågrörelse från universums allra första ögonblick.

Det är som svar på denna längtan som Jesus talar om bröd. Han vill stilla den hunger, det begär efter närhet och mening som inifrån driver människan. Som brödet upprätthåller den fysiska kroppens liv så upprätthåller tillitens bröd en närhet till den Gud som berör oss. Denna hunger efter beröring driver oss till ett liv i kärlek, en del i ett skapande verk. Som en vågrörelse från universums alla första ögonblick finns i vårt inre kosmos denna längtan nedlagd som ett rop efter mening och mål.

Bön
Gud, stilla den oro i mig som söker vila i dig, giv mig i dag ditt dagliga bröd.     Amen.

…Maria sade till ängeln: ”Hur skall detta ske? Jag har ju aldrig haft någon man.” Men ängeln svarade henne: ”Helig ande skall komma över dig, och den högstes kraft skall vila över dig. Därför skall barnet kallas heligt och Guds son”.Luk 1: 26-39

Veckans reflex

En vän till mig kommenterade den här texten med att påpeka att Gud nog hade betraktats som kriminell om den nya samtyckeslagstiftningen hade funnits när Maria benådades med graviditet. Vi roades några ögonblick över en gammal texts obekväma närvaro i en ny tid. Men med lite eftertanke påminde denna konfrontation mellan skilda kontexter om vår historia där det varit manens privilegium att fastställa kvinnans värde.

I Johannes och Markus evangelium finns inget tal om hur Maria blev havande. I Lukas berättas att en ängel kom till Maria. Berättelsen liknar den som finns i Koranen men är där mer utbroderad. Något tydligt svar på frågan hur jungfrun ska kunna bli havande ges inte. Lukas undviker att besvara frågan ”hur det ska gå till” genom att hänvisa till Guds ande, alltså Guds skapande kraft.

Läran om jungfrufödelse kom först under 600-talet att bli offentlig kyrkolära. I den samtida grekisk-romerska kulturen finns parallella berättelser om stora mäns övernaturliga födelse, även om Buddha berättas det att han kom till på ett övernaturligt sätt. Jag undrar om inte kyrkans syn på sexualitet och kvinnlig kroppslighet hade sett annorlunda ut om inte männens blickar hade förvandlat Marias graviditet till en andlig händelse?

Vad männens ögon gjorde med Maria från Magdala, en annan kvinna i Jesu närhet, har kanske förkrympt hela kyrkohistorien. Hon var en lärjunge som följde Jesus till hans död. Mycket talar för att hon blev en ledare och en auktoritet för flera som var övertygade om att hennes anspråk på att ha sett och mött Jesus igen efter korsfästelsen var riktiga. Hennes berättelse skildrar mötet med Jesus som ett möte med en levande, om än i en ”vision”. Hennes berättelse ifrågasattes av Petrus och Andreas för att hon var kvinna och för att det var orimligt att kvinnor skulle undervisa män.

I antikens könsförståelse var ”kvinnlighet” förknippad med det kroppsliga, det jordiska, det ofullkomliga, det man måste frigöra sig från för att nå himmelriket. ”Manlighet” förknippades i antikens könsförståelser med det andliga, förnuftiga, fullkomliga. Bibeln berättar inte bara om Jesus och vad han talade om, utan bibeln bär också med sig sin samtids värderingar. Att frysa dessa värderingar som villkor för en sann tro är att förvandla mannens blickar till Guds.

Om mannens ögon inte hade förkastat Maria Magdalenas erfarenheter, ledarskap och evangelium kanske vår bild av Jesus och kvinnan i historien hade sett annorlunda ut. Och hur hade bilden av Jesus varit om inte de manliga ögonen hade förvandlat Marias graviditet till en jungfrufödelse. Att befria bibeln från de kulturella begränsningar som mannens ögon försett den med är att låta vårsolen väcka det till liv som hösten skövlat.

Bön

Herre förlåt oss att vi med våra begränsande blickar har hindrat kvinnan att leva i din frihet.
Amen.

”Vilket slöseri med balsam. För den oljan hade man ju kunnat få mer än trehundra denarer att ge åt de fattiga…De fattiga har ni alltid hos er, och dem kan ni göra gott mot när ni vill…” Luk 5: 33-39

Veckans reflex

Här gör Jesus slut på den självgoda moralismen. Alla som med sin nyttighetsmoral ondgör sig över dem som njuter av musik. konst, poesi, skönast av alla konster, dyrbar nardusbalsam och hela kulturvärldens blomstrande teater, opera och njutbara ögonblick i konserthallen. Ska vi inte använda pengarna till något viktigare, kan vi njuta när det finns så många fattiga?

De som vill framstå som mer moraliska skyller på de fattiga för att ge livsnjutarna en skopa dåligt samvete. I denna händelse gör Jesus slut på moraliserandet. ”De fattiga har ni alltid hos er, och dem kan ni göra gott mot när ni vill…” Skyll inte på de fattiga när ni vill spara på kulturen i budgeten eller när ni blir avundsjuka över livsnjutarnas utlägg. Önskar ni ge åt de fattiga kan ni göra det när ni vill, det finns alltid pengar och tillgångar över så att det räcker åt de fattiga! De fattiga är fattiga just därför att vi inte vill fördela det goda som finns. Vi har dem alltid ibland oss och vi kan ändra på den saken när som helst.

De gudabenådade ögonblicken när konst skapas, eller skönheten glimrar till i en naturupplevelse kommer inte tillbaka. Inte heller ögonblicket av hängiven kärlek när kvinnan som har en flaska dyrbar balsam och offrar den i en spontan vilja att smörja mannens fötter. Fånga dessa ögonblick i flykten, njut av dem, gläds tillsammans med dem som benådas med skapelsens vackraste gåva. De fattiga har ni alltid ibland er och dem kan ni göra gott mot när ni vill. Viljan att se de fattiga med kärlekens ögon vaknar när du låtit den skapande kärlekens sällsynta ögonblick strömma genom dina ögon, öron, och händer fyllda med dyrbar olja.

Det är inte de som missunnar sin nästa att njuta som ger mest åt de fattiga. Den som har fått mycket förlåtet och tagit emot mycken kärlek, den som fått upptäcka njutningens underbara ögonblick blir också varm och generös, där flödar guds kärlek mot de fattiga. Det är inte de rikaste som röstar på generösa transfereringsprogram. Det är de som lever nära de fattiga, de som ser nödens tunga vardagssysslor, det är de som vill hjälpa dem. Att se de fattiga som vi alltid har hos oss väcker inte moralistiska bannor över skönheten, men närheten till de fattiga lösgör den kärlek som kan göra också den fula fattigdomen möjlig att bära.

Bön

Tack Herre för kärlekens värmande ögonblick. Tack för att du gav oss skapandets och konstens dyrbara ögonblick som en flödande strimma av glädje.
Amen.

”…Ingen river ut en bit ur ett nytt plagg och sätter den på ett gammalt. För dels rivs då det nya sönder, och dels passar inte lappen från det nya på det gamla… Luk 5: 33-39

Veckans reflex

Jesus berättar den här liknelsen för att förklara varför hans lärjungar inte beter sig likadant som Johannes lärjungar gör. Gamla teologiska föreställningar eller handlingar, djupt begravda i traditionens djupa fåror, kanske inte passar in i den situation vi lever i idag. Gammal kunskap är inte sannare än nya reflektioner. Tvärtom kan gammalt tal om Gud kännas overkligt. Vårt sätt att förstå vad Gud är förändras i takt med att vår kunskap om verkligheten förändras. ”Lappen” från det nya passar inte på det gamla.

Lars Norén som brottas med livsmeningens innehåll skriver: “Visst tror jag på en/ Gud där man kan röra sig/ fritt och inte behöver/ sitta försiktigt rädd att/ ha sönder något som gamla/ damer på konditori En gud/ som är skräckens fader/ eftersom vi längtar efter/ att bli till hungrar efter/ att ligga i vårt eget/ mörker/ En gud som jag inte/ kan se eftersom mina ögon/ alltid är guds ögon.”

Gamla damer med skräckens fader till gud ställs mot en gud som finns där inne i det egna mörkret. Ordens begränsningar avslöjas när de ska rymma Gud. Gud är alltid något mer, orden blir som gamla vinsäckar som spricker när det nya vinet ska bäras i dem. ”Jag tänker mer och mer/ på Gud, både Gud och ordet/ Gud, och Gud som vägrar att/ bli ord, Gud som tid och tanken/ i vilken vi är bevarade/ efter förintelserna.”

Religionens värld är en värld i blivande medan bekännelseskrifternas grundare försöker frysa ögonblicket. Genom deras teologi skapas en förnuftig spegelbild av världen som gör den begriplig. Men Jesus förkunnar inte en begriplig värld utan en värld som är trygg i förändringen. Inte en värld där den rationelle guden skapat burar som vi inte får lämna. Jesus talar om en annan tid när brudgummen är borta. För Jesus är förändringen, rörelsen, ett faktum. I den här tidens värld pågår ständigt nya upptäckter som bryter mot det naturliga förnuftets företräde och bereder plats för nådens händelse, det oförutsedda.

Du behöver inte vara rädd för att din tro inte duger. Du behöver inte knyta dina bilder av Gud till en värld i tideräkningens början. Gud finns där utanför ordens räckvidd och utanför tidräkningens kupa. Din erfarenhet behöver inte begränsas till de gamla damernas på konditoriet. Kvantvärldens verklighet bryter upp våra invanda orsakssammanhang och Einsteins universum blir ett steg av många till en värld som är mycket större. Orden kan hjälpa oss att ana riktningen på våra liv. Vi kan lära oss känna igen kärlekens alfabet för att kunna stava oss fram till en mening.

Tanken svindlar och allt tycks vara en avgrund av obestämbar slump. Det är då Jesus i sina liknelser vänder åter till den ursprungliga grunden, till närvaron av en Gud där inne i mörkret. ”Ingen som har druckit gammalt vin vill ha av det nya; han tycker det gamla är bättre”. Där i samma erfarenhet som vid tideräkningens början finns en ton från skapelsens innersta mening som du kan känna igen, och som människor i alla tider har känt igen. Som ett gammalt årgångsvin med fin balans och kryddigt djup.

Bön

Herre tack för att vi får leva våra liv i ett ögonblick av din tid.
Amen.

… Alla folk du har skapat skall komma och tillbe inför dig, Herre, och de skall ära ditt namn.Psaltaren 86: 5-11

Veckans reflex

Det är en vacker text, när den skrevs var inte nationsgränserna lika väl inmutade som i dag, men samhörigheten mellan människor som tillhörde ett folk kanske var mer homogen än i dag. Det är den samhörigheten som författaren uppskattar så djupt att han tänker sig den som en Guds skapelse. Vi har ju upplevt nationalismen som mindre god. Våra gränser är inte enbart uttryck för samhörighet utan lika mycket för att markera äganderätt över ett territorium. Våra gränser är lika mycket till för att utestänga som att inkludera.

Trots att vi långsamt börjar ana hur beroende vi är av varandra, så vägrar vi att öppna gränserna för dem som flyr undan katastrofer och krig. De hör inte till vårt folk, de får inte komma över våra gränser. Hur skulle bilden av den Gud som skapar ett sådant nationsbegrepp se ut? Det är i alla fall en annan Gud än psaltarpsalmens Gud han som låter alla folk tillbe samma Gud. Det är en gränsöverskridande och global relation där alla ärar samma Gud.

Jag tror vi skulle behöva äga mer av psalmförfattarens vision i en tid där det finns starka krafter i alla religioner som knyter dem till slutenhet, exklusivitet och i vissa fall till våld. Psaltarpsalmen är ingen vision där de religiösa företrädarna av olika folk ska tvinga alla folk att underkasta sig deras Gud. Den är mera bilden av en Gud som är så oåtkomlig för våra anspråk på äganderätt att hen är till för alla folk.

Tänk om vi ett ögonblick skulle försätta oss i psalmistens tid, långt före kristendom och Islam och fråga honom vilken Gud han talar om? Skulle han kanske göra som du och jag om någon frågar oss, bli stilla och vända sig inåt. Sedan kanske han skulle beskriva en erfarenhet som går utöver alla nations och folks gränser. En erfarenhet som går utöver varje partikulär historisk erfarenhet och med bävan kanske han skulle säga; att den Gud han talar om höjer sig över alla våra gudsföreställningar, men är ändå den som förenar oss till ett folk över alla nationsgränser.

När vi lyssnar på det sättet skulle vi komma mycket nära dem som brukar säga att det är lättare att uttrycka vad Gud inte är än vad han är. Vi skulle lyssna till en röst som uttrycker en strävan efter inklusivitet, ett sammanhang som är öppet och tillgängligt för alla och som inte låter sig inskränkas till någon partikulär historisk erfarenhet.

Bön

Herre, jag sätter mitt hopp till dig.
Ja, Herre, du är god, du förlåter,
rik på kärlek till alla som åkallar dig.
Herre lyssna till min bön,
hör mig när jag ber.
I nödens stund ropar jag till dig,
och du svarar mig.
Herre bland gudarna är ingen som du, inga gärningar är som dina. Alla de folk du har skapat
skall komma och tillbe inför dig, Herre,
och de skall ära ditt namn….

Amen.

”Det var därför jag sade er att ingen kan komma till mig om han inte får det som gåva av Fadern.” Joh. 6: 60-69

Veckans reflex
”Det är outhärdligt, det han säger.” ”Vem står ut med att höra på honom?” Lyssna på de replikerna. Det är Jesus lärjungar som säger det till varandra när de lyssnar på vad Jesus har att säga om sin roll i världen. Man kunde tänka att Jesus när han hör detta antingen skulle modifiera det han försökte säga eller att han skulle ställa krav på dem att tro som han eller avvisa dem. Men inget av detta händer. Istället förklarar Jesus ytterligare vad han vill säga. Han visar att han förstår hur svårt det kan vara att acceptera hans ord. Därför säger han att den erfarenhet som ger förståelse av hans ord kommer inifrån, som en gåva av Gud.

Det är alltså ingenting som vi behöver prestera för att bli delaktiga av det liv som Jesus förkunnar. Inte ens en luthersk omvändelse, som ska befriar oss från det hårda arbetet att uppfylla lagens krav och kampen för att finna en nådig Gud. Luther upptäckte att ju hårdare han kämpade, ju längre bort från nåd kom han och ju fler fromma övningar han genomförde ju längre bort från frihet var han.

Luthers befrielse kom när han upptäckte Gud som nådefull, i motsats till den teologiska miljö han hade fostrats in i. När vi i vår tid talar om frälsning och befrielse från skuld och skam är det som om vi ville tvinga in alla människor i samma bakvatten som Luther, för att sedan befria dem från skuld och skam. Inte undra på att människor gör något annat än att lyssna på det talet. Men du behöver inte krångla in dig i någon ångerfull omvändelse om du inte har erfarenhet av skuld och skam. Det du kan få av Gud är istället en kallelse och en mening, ett meningsfullt sammanhang där du behövs, där du är älskad och får ge av din kärlek.

På samma sätt som Paulus, han ångrade ingen synd, han berömde sig för att ha varit en som fullföljt religionens alla krav, ”i rättfärdighet efter lagen en oförvitlig man”. Det var ingen ånger eller syndabekännelse han presterade, men han upptäckte en ny kallelse. Ett nytt sätt att se på Jesus genom en stark upplevelse, inte en upplevelse av skuld men av klarhet. Han fick en uppgift och en kallelse, en inre förändring som en gåva av fadern.

Vår tids börda är inte bördan av ”synd” utan snarare bördan av en förlorad mening, ett förlorat sammanhang och en meningslös tillvaro utan mål. Övermättnadens och tristessens ångestfulla långtråkighet. Många fyller den med nyandlighet och små övningar som på ett magiskt sätt ska återge oss en mening. Också kyrkor och kristna rörelser ställer upp några enkla krav på försanthållande eller syndabekännelser som ska låta oss tillhöra de inkluderade och inte de utestängda.

Jesus går en annan väg, det vi kan få har vi redan, vi har fått det som en gåva. Det vi får är som för Paulus en tillit att våga leva i kärlek. En ny syn på vad som är viktigt i livet. Varje gång vi äter och tar emot ett bröd så ska vi påminna oss om att brödet är en del av livets gåva, så är vi en del av det liv som Jesus talade om, en himmelens gåva till oss.

Bön
Lyft oss ur meningslösheten kaos till den ordning där vi är en del av din kärlek.
Amen.

Då sade Petrus: ”Vi har ju lämnat allt och följt dig. Hur blir det då för oss? Matt 19:27-30

Veckans reflex

När Jesus är på vandring i Judéen svarar han på en fråga från en ung man, som var upptagen av sin egen rättfärdighet och privata livsföring. Han svarar genom att vidga perspektivet på rättfärdighet genom att tala om den stora globala förändringen och om det Guds rike som ska komma. Då blir den unge mannen förskräckt och lämnar Jesus. Petrus, blir också förskräckt ”Men ja då?” är den stora frågan, vad händer med mig?

Jesus svarar med att bredda och fördjupa frågan bortom synranden för vår tideräkning och konstaterar att i det perspektivet är våra privata gärningar ganska futtiga och mycket av det vi gör ganska missriktat. ”Många som är sist skall bli först, och många som är störst skall bli sist”.

När flyktingströmmarna från Syrien och mellanöstern trängs vid våra gränser finns det de som blir rädda och säger ”men vi då”, har vi inte rätt att leva i fred i vårt land? Då är det dags att som Jesus fördjupa och bredda vår världsbild. Vi byter perspektiv och lyssnar på en bonde i Syrien, Salman Al-Kaeba, när han berättar att något har hänt med klimatet och att han efter fem års torka inte längre får skördarna att växa. Om vi kopplar ihop hans ord med orden från FN:s klimatpanel kanske vi förstår det som klimatexperten Nadim Farajalla säger när han berättar om att klimatförändringarna bidrog till upproret i Syrien. Ett uppror som förvandlades till ett krig med katastrofala flyktingströmmar. Oron i mellanöstern handlar inte bara om uselt styre i hemländerna utan om extrem vattenbrist, torka och flyktingströmmar som för med sig extrema spänningar. Nyligen publicerade Wolrld resources institute en rapport där vattensituationen beskrivs som akut i de flesta länder i Nordafrika, mellanöstern och central Asien.Flyktingströmningarna vi ser är bara en början om vi inte kan förändra situationen.

”Men jag då?” är en lite naiv reaktion i ett globalt perspektiv där effekterna av våra individualistiska livsvanor driver världen in i ett kaos som sträcker sig bortom synranden för vår tideräkning. Jesus svar till en ung man som var upptagen av sin egen rättfärdighet och privata livsföring tillsammans med Petrus naiva reaktion hjälper oss att höja blicken in i en framtid där helt andra värden står på spel än de vi talar om. I himmelrikets perspektiv är inte nationsgränser och våra privata intressen det viktigaste. Där människor drabbas av en global katastrof har vi ett gemensamt ansvar och de som tycker att de är de första i rangordningen får finna sig i att bli sist.

Bön
Herre nu vill vi tacka ja till himmelrikets perspektiv och förenas i ett gemensamt ansvar för den värld som är vår boplats.
Amen.

”Reta inte upp dig på de onda, avundas inte dem som gör orätt! De torkar snabbt som gräset och vissnar bort som grönskan. Förtrösta på Herren gör det goda, så får du bo i ditt land och leva trygg…” Psalm 37:1-7

Veckans reflex

Raka och kloka besked kan ibland vara välgörande. Reta inte upp dig på de onda och avundas inte dem som gör orätt. Visst är det levnadsvisdom invävt i dessa goda råd. Det finns de som låter livsglädjen skymmas av grämelse över att det finns människor som lever annorlunda än de själva. Hur kan det komma sig att det går så bra också för den som inte är god? Ett slags misströstans askmoln lägger sig över dem som retar upp sig och grämelsen skymmer solens skapande strålglans.

Varför ska jag vara god om det inte lönar sig? Vad är all min godhet värd om inte Gud belönar mig med framgång eller åtminstone hämnas på den som inte är god? Men att vara god är inte en prestation som får sitt värde i belöningen. Godheten är till för människans skull, inte människan för godhetens skull. Nej godhet är inte ens till för Guds eller samhällets skull. Om du har förstått något av vad Gud är så öppna för godheten i ditt hjärta och gör det goda med glädje. Då behöver du inte reta dig på dem som inte har tagit emot detta goda.

Att göra det goda är inget för enstöringar, varje mänskligt liv finns i ett sammanhang, en kontext. Det goda kan bara formuleras i ett sammanhang och att förstå sitt sammanhang är inte lätt. Är det något vi fått i vår globaliserade gemenskap så är det insikten om tillvarons komplexitet. Den som retar upp sig på andra tror sig själv veta vad som är gott. Men för den som slutar gräma sig är det lättare att nå insikten att jag ensam inte kan formulera vad som är det universellt goda. Det är i mötet vi blir till som människor och finner det goda.

I mötet får vi inte en bekräftelse på att vi har ”rätt”, men om vi kan släppa det självgoda perspektivet och se vad som är rätt för den andre överbryggas klyftan mellan oss. Livet förändras i en oavbruten händelsekedja och i mötet med den andre kan vi lära oss något nytt i denna process. Samma sanning kan uttryckas på olika språk och relevans kräver situationspräglade tankebanor. I mötet med den andre tvingas vi att aktivt söka det som är annorlunda, inte det som är lika.

Det finns några spänningsfyllda motpoler i psalmtexten som är utgångspunkten för veckans meditation. Det är å ena sidan jaget som retar upp sig och å andra sidan den verklighet som kallas Herren och som förtröstan riktas mot. Jaget som stänger in sig lockas ut från sin grämelse till ett möte i tillit. Denna tillit finns där bortom jagets begränsningar. Det goda möter oss när vi sträcker oss i tillit mot den andre och vill honom gott. När den som grämer sig vågar göra det goda och vända sig i tillit in mot världen så ska ”din rätt lysa som gryningsljuset” står det i psalmtexten.

Bön
Herre bryt upp vår instängda självupptagenhet och låt din godhet fylla vårt hjärta med översvallande glädje i ett liv med skapande handlingar.
Amen.

”… Himmelriket är som en surdeg som en kvinna arbetar in i tre mått mjöl; till slut blir allt syrat.”
Matt 13: 31-33

Veckans reflex

Himmelriket har inga nationsgränser, den för samman människor i ett globalt ansvar och en global gemenskap. När politiker vill skicka hem Rumänska romer som tigger på gatan är det ingen ”kristen tanke”, inte heller idén att förbjuda tiggeri. I himmelrikets värld gör de familjära banden med romerna oss till systrar och bröder. Sedan får fantasins och samhörighetens glädje hjälpa oss att finna metoder att förändra deras situation. Långsiktiga och tillfälliga, politiska och individuella handlingar kan uttrycka viljan att ”ta vara på sin broder”.

Himmelriket är som en surdeg som en kvinna arbetar in i tre mått mjöl; till slut blir alltsammans genomsyrat. Vilken vacker och vardagligt tydlig bild av himmelrikets verkan i världen. Men det har funnits andra surdegar som fått hela samhällen att surna till en ond deg av hat och misstänksamhet. Samhällen där varje ord och varje handling kontrollerades. Samhällen där rasismen byggde förintelselägren och Gulagarkipelagen. Den onda surdegens tankar är allt igenom främmande för det frihetens och kärlekens rike som har fler martyrer än frontsoldater och som hellre väcker till liv än dömer till död.

Det rike som i bibeln beskrivs som Guds rike förstås bäst ur de fattigas, tiggarnas och de som lever i utanförskapets perspektiv. Det rikets trygghet karaktäriseras inte av makthavarnas självklara behov av avlyssnings- och kontrollstrukturer. Himmelrikets trygghet växer inte heller fram ur NATO-truppernas påkostade dödsmaskiner eller drönarnas effektiva förmåga att förinta terriorister.

Himmelriket är ingen statisk verklighet, det är mötet med ett levande ”Du” som för oss långt utöver ”jagets” horisonter och begränsningar och långt bortom populärreligiositetens ansträngningar. Jesus predikade inte om sig själv, men Guds rike var hans vanligaste referens. Guds rike finns där redan, så nära att du kan känna igen dess konturer och bli en följare. Ett pågående verk till dess att Gud är allt i alla. Himmelriket är som ett senapskorn gömt i en åker, fullt av liv, ett frihetens rike som när det börjar växa låter himlens fåglar bygga bo i dess grenar.

Bön
Herre, låt ditt rike komma såsom i himmelen så ock på jorden.
Amen.