Arne Carlsson

”…Han gör mäktiga verk med sin arm, han skingrar dem som har övermodiga planer. Han störtar härskare från deras troner, och han upphöjer de ringa…” Luk 1:46-55

Det är ”Jungfru Marie bebådelsedag” på söndag. Den kunde lika gärna ha kallats ”revolutionsdagen” eftersom texterna handlar om hur Maria, med viss förskräckelse,upptäcker att hon är gravid men också om hur hon uppstämmer en lovsång med inspiration från Gamla Testamentet. Där lovprisar hon den Gud som skingrar de övermodigas planer och störtar härskare från sina troner. Det som uppväckte både hennes bävan och hennes upprymdhet var att hon blev medveten om att just hon var utvald att föda det barn som skulle bli Messias. Han som var efterlängtad i en ockuperad stat, som skulle befria människorna från förtryck och återskapa fullkomlig rättvisa.

De äldsta texterna i nya testamentet uppmärksammar inte hur Maria blev gravid. I Paulus brev som tillhör de äldsta texterna nämns bara att Jesus var född av kvinna. Och i Markusevangeliet, som är det äldsta av evangelierna och en av huvudkällorna för Matteus evangelium, sägs inget alls om någon jungfrufödelse. Läran om Maria som evig jungfru kom först under 600-talet att bli en offentlig kyrkolära. Däremot fanns traditionen att Jesus var av Davids släkt, den kungasläkt från vilken Messias förväntades komma, redan under Jesu liv. Detta är också ett motiv som på ett djupare sätt kommer till uttryck i Marias lovsång. Bilden av Jesus som Guds son, kan förstås som en motbild till politiska härskares anspråk på makt: Jesus, inte kejsaren, förtjänar att kallas Guds son. Genom honom, inte genom kejsaren, är Gud verksam på jorden. Där härskare störtas från sina troner och de ringa blir upphöjda, där de rika skickas bort tomhänta medan de hungriga mättas är Gud verksam på jorden.

Vi ska inte glömma att detta budskap formulerades under en tid när ”Kejsaren” härskade över hela den kända världen med en krigsmakt som förtryckte det lilla judiska folket med järnhand. Vad Maria gör när hon brister ut i sin lovsång är att lyfta åhörarna över den barriär av fruktan, depression och handlingsförlamning som drabbat dem. Hon kallar dem att lämna den förlamande känslan av maktens oövervinnlighet och den blinda underkastelse som inte ser något hopp. Så är Marias lovsång ett kraftfullt rop om hopp och tilltro till förändringens möjlighet också in i vår tids ofrihet – en slags ”revolution”.

Hur ser vår värld ut i dag? Nyhetssändningar inbjuder oss att skänka en hundralapp till barn som svälter, långt fler än alla svenska barn tillsammans. Miljontals barn svälter för att deras föräldrar på grund av krig och nationsgränser hindras från att ge dem mat. De svälter inte för att vi saknar pengar i världen utan för att våra pengar används till vapen: missiler, handgranater och raketer upprätthåller en monstruös orättvisa i den ekonomiska världsordningen. Mot denna apati och underkastelse under ”den enda vägens politik” ljuder Marias lovsång i våra kyrkor: Ett krav på en radikal förändring av den politik som är orsak till de svältande barnens utarmade kroppar.

Marias lovsång väcker hopp om att förändring är möjlig. Den bryter ned den politiska vulgaritet som lägger skulden på dem som flyr för sina liv. Lovsången ger oss en möjlighet att lyfta blicken över den barriär av tvivel som politikernas brist på mod har försatt oss i. Den kan öppna våra sinnen för andra val än ”den enda vägens politik”, för mångfaldens och kreativitetens skapande krafter. Lovsången öppnar för möjligheten att låta hungriga mättas och rika ”skickas bort”: Ett dialektiskt val där gåvorna inte blir spekulationsobjekt utan uttryck för en gemensam barmhärtighet.

Bön: Giv oss mod, Gud, att förändra den världsordning som hindrar oss att ge alla människor deras rättigheter. Amen

”Mästare”, svarade en i mängden”, jag har kommit till dig med min son som har en stum ande…” Mark. 9: 14-29

Mannen som talar med Jesus om sin son beskriver, sedan han talat om den stumme anden, ett tillstånd som mest liknar ett epileptiskt anfall. För Jesus samtida var denna typ av sjukdom skrämmande och förknippades med föreställningar om onda andar som kunde drivas ut. Vi vet nu att epileptiska anfall orsakas av övergående elektriska urladdningar i hjärnans nervceller. För Jesus samtida var hela detta kunskapsområde ett okänt fält. Det var därför inte särskilt anmärkningsvärt att de förlade orsakerna till detta okända fenomen till en metafysisk parallell värld.

Det är däremot inte bara anmärkningsvärt utan skrämmande när vi, som har tillgång till nya insikter om hjärnans komplicerade biologi, låter våra associationer leda till metafysiska fantasier. Rubriken för söndagens textläsningar är ”kampen mot ondskan”, men epilepsi har inget med ondska att göra och ska därför inte förknippas med vidskepliga föreställningar om onda andar. Att vi i den kristna vokabulären fortfarande använder uttryck som ”ondska” är knappast försvarbart. Det är en primitiv kvarleva från tider då föreställningar om en ”ond ande” i form av ”djävulen” förklarade människors onda handlingar.

Nu kan man tycka att det inte spelar någon roll, vi är ju inte vidskepliga. Men när religionen skapar en egen föreställningsvärld för att förklara till synes obegripliga händelser är reaktionerna lika oförutsägbara i vår tid som till exempel under medeltiden. Också i vår tid legaliserar religiösa begrepp utstötning, övergrepp och krig. Det verkliga skälet för att invadera och ockupera Irak var att besegra ”ondskan”, hävdar Richard Perle och David Frum i sin bok ”Slutet på ondskan: hur vinna kriget mot terrorn”. De var båda säkerhetspolitiska rådgivare till George W Bush och präglade uttrycket ”ondskans axelmakter”. När George Bush, som ”omvänd kristen”, talar om kriget är han färgad av denna föreställningsvärld när han säger ”Vi befinner oss i ett krig mellan gott och ont”.

När vi inom kristendomen genererar fundamentalister, religiösa och ideologiska fanatiker, så är den kristna traditionen inte bättre än den muslimska. Den som säger sig bedriva ett krig mellan ”det goda och det onda” och utnämner sig själv till godheten har förvandlat kristen tro till vidskepelse. Det är viktigt att eliminera ett sådant missbruk av kristen tro när vi väljer begrepp för att tala om bibelns berättelser. Ett krig mot ”ondskan” kan naturligtvis inte vinnas. Däremot kan övermakten föda alltför starka motreaktioner mot förtryck och förödmjukelse som vi kan uppfatta som onda. Om terrorismen är en sådan motreaktion kommer den att växa så länge det nu utvidgade kriget i Levanten fortsätter.

Vad kan då denna text om Jesus, och den sannolikt av epilepsi drabbade pojken, lära oss i dag? Det viktigaste är nog bilden av Jesus som den som ser pojkens lidande och inte vänder bort sitt ansikte. Han visar att Guds kärlek uppsöker människan där hon är som mest utsatt och drabbad. Hans kärlek gäller oavsett om det är kroppens eller själens funktioner som begränsar livsvärlden. För honom är inte utanförskap ett acceptabelt förhållande. Politikernas sociala kategorisering är inte Guds ordning. Gud kan vi söka och finna i alla ting: erfarenheter, upplevelser, rörelser och i den vardag som omsluter oss alla på lika villkor.

Bön: Gud, låt ditt ansikte lysa över oss och ge oss din helande omsorg. Amen

”Den som vill vara stor bland er ska vara de andras tjänare…” Mark 10:32-45

Är den ökande andelen personer med narcissistisk personlighetsstörning ett uttryck för en psykotisk epidemi? Eller kan detta fenomen vara en effekt av konsumtionssamhällets rika möjligheter att utveckla egoism? Hur som helst är det mindre klandervärt i dag att visa upp en grandios självbild än det var under min uppväxttid. I dag betecknas den till och med som charmig och beundransvärd om den visas upp tillsammans med makt och rikedom. Men Jesus sammanfattar kritiken mot de lärjungar som ville ha en särställning och hade förväntningar på speciella förmåner så här: ”Men så är det inte bland er… Den som vill vara stor bland er ska vara de andras tjänare.”

Jesus är en smula omodern i vår tid när han påvisar att vår roll i kollektivet är den viktigaste. Vi drömmer ju hela tiden om att få vara den ensamme hjälten som likt den grekiska mytologins Daidalos utrustar oss själva och våra söner med vingar som lyfter oss över fångenskap och begränsningar. Varje generation gör på nytt samma misstag och låter den unge Ikaros i ensamt majestät flyga mot solens ljus för att störta sedan vaxet smält och vingarna mist sin bärkraft. På nytt tvingas vi också in i den åldrade Daidalos skepticism och försiktighet. Genom generationer av mänskligt liv skapar vi nya projekt, attityder och världsåskådningar, från den övermodiga ungdomens djärva utopier fram till ålderdomens besinningsfulla reflektioner.

Det som gör Jesus drömmar till något bestående är att de inte är uttryck för en historisk destination eller ett slutligt mål utan fortsättning. De är istället för en utopi en handlingsberedskap i förhållande till den andre i ett ständigt föränderligt skeende. Inte en individualiserad flykt mot solen medan de andra blir kvar. Inte den frusna utopin som gestaltar det bestående men glömmer rörelsen. Livet är inte en resa från vanmaktens förtvivlan till självtillräcklighetens glädjeämnen. Jesus inbjöd inte till ett samhälle som avgränsas allt mer med taggtrådsomgärdade gränser medan bedrägliga och falska nationalistiska profeter blir allt djärvare och fräckare. Guds rike är en hoppets och tilltrons gemenskap som växer inifrån som en gränslös och uppsökande kärlek.

Men är inte Jesus uppmaning, att vara ”stor” och samtidigt de andras tjänare, enbart en oxymoron, en självmotsägelse? Eller finns det en hemlighet i djupet av det mänskliga livet. En samhörighet där vi faktiskt inte är ”homo oekonomicus”, rationella, kalkylerande individer som nyttomaximerar alla beslut. Tänk om vår existentiella ångest är stympningsärr efter det som var vår längtan efter kärlek och vår längtan efter tillit i en gränsöverskridande kropp. Kanske vägen till den stora samhörigheten för att förenas med varandra i vårt samhälle går genom upphävandet av de ödesdigra sociala missförhållandena. Den väg till Gud som Jesus visade finns där vi kan vara de andras tjänare.

Allt återstår att göra för att skapa den ”befriade” världen där alla har samma värde och samma möjlighet. Denna förändring av relationer mellan människor talade Jesus om som Guds rike. Och platsen där den finns är nära: Räck handen till ”en av dessa mina minsta” och du är en del av Guds skapande rörelse.

BÖN: Tack Gud för att du vill föra oss ut ur ensamheten och in i din skapande gemenskap.

”Är det jag som verkar i de profeter som profeterar lögn och predikar sina egna bedrägliga påfund?” Jer. 23:23-29

Orden är Jeremias, ”den gråtande profeten” som för 2600 år sedan lade orden i Guds mun och varnade sin samtid för de falska profeterna. De falska profeterna refererade enligt Jeremia ofta till en ”en dröm, en dröm, en dröm” för att göra det trovärdigt att deras budskap kom från Gud. Jeremia konstaterade att mycket av detta var lögn och bedrägliga påfund. Drömmar är otillförlitliga som redskap för att uttolka verkligheten. Jeremia refererade istället till Guds fråga: ”Vad har Herren talat?” Har Gud talat är det på ett språk som går att analysera och pröva. Jesus rekommenderade också en kritisk granskning av talets följder, av frukten kan man lära känna trädet.

Vi talar sällan om falska profeter därför att många av oss vill vara ödmjuka. Hur ska just vi veta att vi har mer rätt än dom? Att ifrågasätta de egna sanningarna är en sympatisk och tilltalande hållning för dem som vill vara Kristus efterföljare. Men lika viktigt är att pröva allt som sägs i Guds namn. Allt är inte lika sant och att inte pröva profeter och predikanters sanningar och påståenden kan leda till en gemenskap som blir en ”skräckbild för alla riken på jorden, till en skam och en visa…”. Despoter och tyranner har ju alltid haft profeter som förbereder deras makttillträde och som förstärker hovet runt deras maktutövning. De som drabbas av despoter och tyranner är ofta flyktingar, fattiga och kvinnor. ”Av frukten känner man trädet”

Också i vår tid har vi anledning att pröva många ”profeters” budskap. När det predikas att Irans kärnvapen har med Uppenbarelseboken att göra och när kristna aktivister skjuter ihjäl abortläkare är detta inte längre en legitim kristen förkunnelse. Det finns också anledning att ifrågasätta vad som är sant när kristna vill ”omvända” homosexuella och när Darwins evolutionsteori ställs mot bibelns skapelseberättelse. Det är också hög tid att fråga sig vad som är kristet i de organisationer vars budskap utmålar FN:s världshälsoorganisation som antikrist på grund av dess kamp mot aids och för kvinnlig frigörelse och sexuella minoriteters rättigheter.

Det finns tillfällen när vi inte längre bör tolerera de som vill förstöra den tolerans som gör ett öppet samhälle möjligt – toleransens paradox. Kanske måste vi börja avslöja dem som i Jesus namn sanktionerar förebyggande kärnvapenanfall mot dem som utpekas som Guds fiender. Annars legitimerar vi terroristernas övertygelse, som drivs av visionen om en värld renad genom apokalyptiskt våld.

När Jeremia refererar till vad ”Herren har talat” är det inte en fundamentalistisk bokstavstro han hänvisar till utan snarare en ordning möjlig att finna om man helhjärtat söker efter den. Han talar om en slags ordning där ”välgång, inte olycka” är ledmotivet och där traditionen inte är ett stängsel men ett spår efter generationer av sökande: en Gud som talar ett språk som kan kännas igen. Lite som när Lars Gustavsson i ”Ballad om stigarna i Västmanland” beskriver stigarna i barndomens skogar och hur de tycks innefatta en mängd information. ”Under den synliga skriften av småvägar, grusvägar, brukningsvägar…. Går en annan skrift: de gamla stigarna. De går från sjö till sjö, från dalgång till dalgång. De djupnar ibland, blir mycket tydliga och stora broar av medeltida sten bär dem över svarta bäckar…” Ibland gör stigen en omotiverad sväng. ”Vad vill stigen nu?” frågas i dikten. Och svaret är att den visar sig beror på en inneboende kunskap om hinder i den raka vägen, en myr, en obestigbar brant. ”Den för oss runt, med tryggheten hos en som har varit med förut. Den vet var myren finns.” Det är en fin beskrivning hur vi tillsammans skapar en tradition, skriver stigarna, och stigarna blir kvar och stigarna är klokare än vi. Så finns Guds tilltal i traditionen, i naturen och i vårt innersta. Vi kan ”höra” hans röst utan att vara beroende av andras drömmar eller auktoritära ledare.

Bön: Gud gör oss lyhörda för din röst och hjälp oss känna igen din väg under den synliga skriften av småvägar.

”…Många som är sist skall bli först, och många som är först skall bli sist.” Matt 19: 27-30

Vilka vi anser vara ”först” handlar om utifrån vilka värderingsmallar vi bedömer varandra med. Många av oss plågas ibland av en nedvärderande syn på oss själva. Det är därför KBT-terapeuterna har fullt i sina väntrum. Det är till oss Jesus talar när han vänder på den sociala hackordningen och talar om de sista som skall bli de första. Han tröstar, i en för honom normal ordning, dem som förlorat mycket och känner sig som de ”sista”.

Jesus sökte inte upp de självgoda och framgångsrika personligheterna. Han frotterade sig inte med ståthållare och affärsmän men stannade till när han mötte en föraktad kvinna och tilltalade en man vars gärningar hade fört honom ut till Golgata för att straffas med döden. Jesus kommentar om de som tror sig vara klokast och bäst är i själva verket en häftig samhällskritik som påminner oss om HC Andersens kejsare utan kläder: Trump som talar om sig själv som ”den störste jobbskaparen som Gud har skapat” medan alla ser att han är en skrävlande despot som fått för mycket makt.

I det rike Jesus talar om har alla människor samma värde. Den värderingen säger vi också att våra riken har, men när pengar är måttstocken för en människas värde blir det ojämlikheten som dominerar verkligheten. Ojämlikheten är ingen bagatell. Det får samhällen att slitas isär och gå sönder vilket leder till fattigdom och hopplöshet. Den leder till för tidig död, ohälsa, diskriminering, maktlöshet, stress, otrygghet och utanförskap som i sin tur leder till extremism och terrorism. Vi vet allt det här men väljer likväl ledare som inte tror på denna logik utan låter sig svepas med av ekonomiska teorier som är lika tomma på innehåll som HC Andersens avklädde kejsare.

Jesus ord vill upprätta varje människas värde och möter oss när vi är så besvikna på våra politiker, teknokrater och populister att vi väljer en privat verklighetsflykt. När vi människor inte ser något hopp om en bättre värld kan det vara lättare att fly till inåtvänd meditation, droger eller virtuella fantasivärldar. Då vill Jesus upprätta en väg tillbaka till ansvar och deltagande.

Det är inte en stark ledare eller ”marknadens” profeter som kan rädda vår gemenskap i världen. Vi kan alla bidra med något och därmed ge varandra mod att leva och inse världens komplexitet. Om vi inte förminskar vårt eget värde kan vi upprätthålla ett försvar mot förenklade svar och demagogi. Vi kan nyfiket sträva efter att förstå världen och ha modet att välja ledare som vågar ha långsiktiga mål. Att förändra orättvisor i globala perspektiv med sikte på de fattigas upprättelse kräver långsiktigt och uthålligt arbete.

Vi vill ha en värld där alla har samma värde och där alla visar respekt mot varandra på väg mot en okänd framtid. Där kan solid tro, i djup andlig mening, öppna till förståelse och hopp i en solidarisk gemenskap. Tacksamhet och hopp är i denna värld/detta rike en mer kraftfull och varaktig energi än fruktan och hat. Tankfullhet och glädje över världens skönhet är också en säkrare väg till mod inför utmaningar och kriser.

Bön:Låt ditt rike komma med samma värde och mod åt oss alla. Amen.

”Himmelriket är som en surdeg som en kvinna arbetar in i tre mått mjöl; till slut blir alltsammans syrat…” Matt 13: 31-34

Om man vill förstå vad det är att vara kristen kan man ta sin utgångspunkt i Jesus tal om Guds rike. Jesus predikade inte om sig själv och inte heller om Gud – han talade om Guds rike. Jesus talade om ett sätt att leva snarare än en teori om vem Gud är. Han talade om möjligheten att upprätthålla en relation till Gud snarare än en beskrivning av Gud. Denna relation förverkligas i mitt förhållande till den andre.

Vi frestas ibland tro att vi redan vet allt om Gud och kan applicera denna kunskap på Jesus liv istället för att gå in i en relation till min nästa som jag tror är vägen till Gud. Vi formulerar trosföreställningar och kriterier för sann tro istället för att bli Kristi efterföljare.

Himmelriket är som en surdeg, sa Jesus. Alla som någon kväll lagt en surdeg i några nävar mjöl och lite vatten vet hur denna blandning på morgonen har genomsyrats av surdegen och blivit en varm kropp som sväller över skålens kanter. En surdeg är ett stycke liv, en levande process där vi bara kan beskriva en liten del av det som sker i molekylernas och bakteriernas ännu okända värld. På samma sätt som en surdeg är en del av livets mysterium så är vi en del av det mysteriet där vi är kallade att leva genom att tjäna varandra i kärlek. Våra handlingar blir då en del av den okända värld som är framtidens mysterium.

Det är också i denna verklighet vi kan urskilja och ta avstånd från dem som utan vördnad för kunskap talar om ”alternativa sanningar” för att få makt över oss. Tro nu inte att detta är något nytt. Jesus kände väl till den totalitära propagandan som utestänger människor från det skapade livets mångfald för att i stället forma en tankevärld i enlighet med maktens doktriner. Det var därför han talade om sanningens ande, om en inre vägledning i den fria människans sökande. Ett samvete som inte låter sig nedtryckas av dem som dikterar ”en sanning” och ett enda sätt att leva. Ett alternativ till den blinda lydnad som kräver att vi bortser från vår egna och andras erfarenheter i den komplexa verkligheten.

Totalitära rörelser har alltid velat ta makten och omforma världen i enlighet med sina doktriner. Det har funnits både politiska och kristna organisationer som velat styra oss med hjälp av en förljugen men sammanhängande världsbild. Den kan kanske tillfälligt passa den mänskliga hjärnans behov bättre än den föränderliga och kaotiska värld som sanningen erbjuder oss men den förkväver friheten och allt nyskapande liv.

Kreationismen är i den kristna traditionen en sådan ”alternativ sanning” som gör det möjligt för anhängarna att gå in i en trygg och magisk värld. Den gör det möjligt att godta eller förkasta fakta för att harmonisera den yttre världen med den egna ideologin. En sådan ideologi fjärmar sina anhängare från den rationella och verklighetsbaserade världen. Tecken, mirakel och under inträffar enligt den inte bara i de kristnas vardagsliv utan också i historien, naturvetenskapen, medicinen och logiken. När ett sådant trossystem blir grunden för förståelsen av världen pressas all erfarenhet in i denna form och fakta behandlas som om de vore uppfattningar. Giltigheten av vetenskapliga kunskaper och nyhetsrapportering som avviker från ideologin förnekas och betraktas som desinformation.

Steget är inte långt från denna auktoritära värld till en politiskt auktoritär verklighet där bara ”en” sanning tillåts, där empiriska data blir irrelevanta och där klimatforskarnas varningar förnekas. Lögnerna, hur absurda de än är, blir oåtkomliga för kritik eftersom den rationella världen blir misskrediterad och till och med tystad. I motsats till denna kalla och auktoritära värld finns bilden av en surdeg. I en surdeg är livet en levande process och våra egna erfarenheter en del av en komplex verklighet som ständigt skapar ny kunskap, ett mysterium där vi med öppna sinnen kan tjäna varandra i kärlek.

Bön: Gud bevara vår frihet att fritt söka sanningen och låt ditt ljus avslöja alla livslögner. Amen.

”…Men när han såg hur det blåste blev han rädd. Han började sjunka och ropade: ”Herre hjälp mig!”…” Matt.14:22-33

Berättelsen om när Petrus försökte gå på vattnet strandar ofta i spekulationer om huruvida man ska tro på naturvetenskapen eller på de religiösa berättelserna. Som jag ser det finns det ingen motsats mellan naturvetenskapliga världsbilder och religiösa eftersom båda båda rör sig inom ramen för mänsklig förmåga till kommunikation. Alltså är båda världsbilderna motsägelsefulla och högst temporära, som all mänsklig kunskap. Om vi tror att vi måste välja mellan dessa världsbilder kan vi missa poängen i denna vackra berättelse om tro och tillit mellan två män på Genesarets sjö. Den handlar inte om möjligheten att gå på vatten utan om möjligheten att känna tillit även när det stormar.

För stormar gör det. Det stormar rejält och flyktmöjligheterna radar upp sig i populistiska lösningar på vår samtids kriser: främlingsfientlighet, protektionism och nostalgi. Men vår utmaning är inte att bevara det förgångna, utan att infria det förgångnas förhoppningar. Det är inget lyckat recept att försöka kliva ur flygplanet under en flygning för att målet ser skrämmande ut. Behovet av trygghet får inte hindra oss att söka frihet. Det är inte självklart att det går att förena trygghet med frihet men om vi misslyckas möter vi en oundviklig katastrof. Det är detta som berättelsen om Petrus handlar om, tilltron bär honom några steg men när han såg hur det blåste blev han rädd och började sjunka. Det handlar om frestelsen att inte våga möta framtiden, att inte ta språnget mot det okända, flykten från friheten som Erich Fromm talade om.

Vi kan inte undgå att ta ansvar för våra liv och vår framtid. Att det förhåller sig så skrämmer men är också livets storhet. Vi är kallade att skapa den framtid som i de bibliska texterna kallas Guds rike. Det är ingen färdig samhällsmodell som i ett utopiskt schema föreskriver hur byggnadsställningarna ska resas. Jesus säger att Guds rike är ”inom er” eller som några översättare hävdar ”mitt ibland er”. Det låter motsägelsefullt men det är enbart en skenbar motsats i detta, guds rike är både ”inom er” och ”mitt ibland er”. Där gror det som ett senapskorn. Men Guds rike är ingen konturlös planta. Jesus är noga med att ange genomet för denna växt: kärlek. rättvisa, barmhärtighet, allas lika värde.

De som vill känna samhörighet med denna evolution kan inte vara neutrala och likgiltiga inför ideologier och program eller slå sig till ro inför de strider i vilka världens framtid står på spel. Det är här vi behöver tilliten att våga ta steget ut i stormen, ut i den oförutsägbara framtiden. Vi måste våga ompröva och konkretisera den härstamning ur vilken våra värderingar har vuxit fram. ”Inte de som ropar Herre Herre utan de som gör min himmelske faders vilja, kommer in i Guds rike. Vi behöver göra upp med vår livsstils ekonomiska och politiska modeller, med vår slösaktighet och vår samhällsordnings orättfärdighet. Vi behöver sitta ned vid tiggarnas muggar och se världen underifrån. Då ska vi se möjligheten att låta Guds rike växa fram, som ett senapsträd mitt ibland oss, med hoppet om en förening mellan trygghet och frihet.

BÖN: Gud giv oss mod att förändra och ta risker i sökandet efter den frihet som ger oss trygghet. Amen

Han tröstar oss i alla våra svårigheter, så att vi med den tröst vi själva får av Gud kan trösta var och en som har det svårt. 2 Kor 1:3-7

Oro och upprustning har varit temat för nådens år 2017. Ja vi talar kanske inte längre om nådens år utan mer om fruktan och oro för att världsordningen, så som vi känner den, håller på att vittra sönder. Nu gäller inte längre avspänning och fredsförhandlingar, globala handelsavtal och samförstånd. Dagens agenda handlar om moderniserade kärnvapen, stängda gränser, sönderbombade städer, växande klimathot, underbemannade socialtjänster och kommuner som stänger sina flyktingförläggningar. Det är inte överraskande att årets första partiledardebatt hade oro som huvudtema och att samma ledmotiv även dominerade Folk och Försvars konferens i Sälen.

Politikernas svar på oron formades också av välkända ledmotiv: ökad tillväxt – mera pengar, militära allianser – mera  vapen, stängda gränser, privatiseringar, strukturrationaliseringar och besparingar. Men dessa svar lugnar inte oron. Vi ser att antalet miljardärer öka, att allt större klasskillnader ökar lyxkonsumtionen medan antalet hemlösa växer. Vi ser också att kärnvapnen moderniseras och att de människor som skulle försvaras ligger lemlästade i stridsområdena. Mera pengar och mera vapen har inte gjort oss lugnare.

Är Paulus utsaga om Guds ”tröst” en del av en religiös bubbla eller en fingervisning om hur vår oro verkligen kan stillas? Om Gud ska kunna trösta förutsätter ju det i så fall en tillgänglig Gud i vår verklighet. Men upplysningstraditionen och den analytiska filosofin likviderade gudsbegreppet eftersom vi inte kunde finna vägen till den semantiska referensen av ordet Gud: om Gud är ett irreellt, inbillat föremål, så är vår tro ett ”styckeverk. Men tänk om bubblan istället utgörs av den trånga historistiska, sociologistiska och antropologistiska värld som vårt förnuft skapat åt oss. En ofullbordad världsuppfattning som förutsätter en statisk värld trots att vi lever i en undflyende process.

Tänk om det i den religiösa upplevelsen finns en öppning mot en tillhörighet som människan kan känna att hon är del av. Tänk om det finns en inre mänsklig erfarenhet som får oss att sträcka ut handen och fullborda ett överskridande, ett språng in i det hisnande ännu inte sagda och ännu inte gjorda. Kanske den religiösa upplevelsens verklighet kan ”trösta oss i alla våra svårigheter, så att vi med den tröst vi själva får av Gud kan trösta var och en som har det svårt”.

Vårt förnuft och våra världsbilder förändras i takt med att vår kunskap om världen fördjupas.  Men mitt i förändringen av världen finns mottagligheten i oss för de spår som förenar det som drar sig undan med skaparkraften i det nya – den gamla världsbilden med den nya. För att fånga upp detta beständiga mitt i en föränderlig värld, behöver vi kunna fläta samman trons oförutsägbarhet och mysterium med världens mångfald. Vi behöver ta vara på den intuitiva förbindelse mellan det okända och våra världsbilder som den religiösa tron utgör. Vi behöver en grundläggande tilltro, en stödpunkt som inte utgörs av vare sig stelnade religiösa världsbilder, fundamentalisters rationella konstruktioner eller vetenskapliga återvändsgränder. Vi behöver något som motsätter sig varje befäst ”världsuppfattning”. Ett fotfäste i språnget:  längtan efter Gud i varje människa.

Bön: Gud möt vår längtan efter dig och trösta vår oro så att vi i kärlek kan trösta var och en av oss som har det svårt. Amen.

(Problem med spam på hemsidan har gjort att det saknas publiceringar från vecka 45 2016 till vecka 2 2017. De finns dock att läsa på hemsidan hos Uppsala missionskyrka/arkiv.)

…jag kan inte skada sanningen bara främja den. 2 Kor: 13: 5-9

Hatretorik, hot och skadegörelse har under de senaste åren ökat. 35 % av alla författare har upplevt sig hotade eller trakasserade. Vi har också sett hur yttrandefriheten begränsas och journalister fängslas i en rad länder. Personer som har en samhällskritisk ambition blir mer utsatta och 60 % av de utsatta tror att hatet kommer från personer med koppling till högerextrema grupper. En ung talesman från en av dessa grupper påstår inför en internationell publik att ”politisk vänsterism och islamism har infiltrerat svenska kyrkan”. Hatets ordvrängare sprider förtal och misstro.

Det hat som frodades i en grupp legoknektar och fransk-brittiska-belgiska investerare i Ndola 1961 kan ha lett till Dag Hammarskjölds död. Han var förberedd på döden och hade redan som ung tagit till sig tesen om varje individs ansvar för andra människor så som Dostojevskij beskriver den i Bröderna Karamazov. Dag Hammarskjölds favoritförfattare, Joseph Conrad har också i romanen om ”Lord Jim” låtit huvudpersonen acceptera sin död i förtid. Han visste med sig att han i sitt liv gjort vad han kunnat. Även för Dag Hammarskjöld var uppdraget viktigare än hans liv. Hela hans Vägmärken lyser av hans tankar om uppdraget… Men Paulus var före… För att inte tala om Jesus.

De som söker sanningen och låter sig vägledas av sin inre sanningslidelse utmanar hatet. Deras obetvingliga rättspatos kommer alltid att mötas av hat och konspirationsteorier. Så var det också för Paulus när han skriver sitt brev till Korinth: ”Vi pressades så långt över vår förmåga att vi rent av misströstade om livet. Men en dödsdom har vi alltid haft inom oss, för att vi inte skulle förlita oss på oss själva utan på den Gud som uppväcker de döda….”

De som hotar och hatar har alltid haft samma avsikt, de vill med sina ord väcka fruktan och underkastelse, skrämma och tysta. De som söker sanningen och vill formulera den, vare sig det gäller vår tids författare, svenska kyrkan, FN:s generalsekreterare eller aposteln Paulus har alltid talat från en utsatt position, från en position av yttre svaghet. Deras styrka manifesteras inte i vapenmakt eller förmågan att döda, utan i sökandet efter och uttrycket för den sanning som inte låter sig hotas eller skadas.

Hur ska jag veta om det är ”sanningen” som driver mitt engagemang, har inte hatets kolportörer och rasistiska och våldsbenägna människor samma rätt att representera sina ”sanningar”? Vågar jag stå upp för min övertygelse? Paulus ord lugnar mig: Jag behöver inte vara rädd, jag kan inte med mitt engagemang ”skada sanningen bara främja den”. Jag kan ha fel men om mitt engagemang drivs av den inre övertygelse som har sin grund i kärlekens och fredens Gud kan jag bara främja sanningen, inte skada den. Lögn, hat och förtal kan inte heller skada eller förändra denna sanning, när det tystnat så är den kärlek oförändrad som på nytt söker viagra sans ordonnance sin sanning.

De som hatar kan förorsaka lidande och förödelse men de som lever i Kristi efterföljelse kan leva i den sanning som ständigt skapar nytt liv. ”När han blev korsfäst var han svag, men han lever genom Guds kraft. Vi är också svaga med honom, men vi skall leva tillsammans med honom genom Guds kraft, som ni skall få känna.”

BÖN: Gud låt din sanning växa i oss och skapa nytt liv där hatet skapat förödelse. Amen.

”… En stad uppe på ett berg kan inte döljas, och när man tänder en lampa sätter man den inte under sädesmåttet utan på hållaren, så att den lyser för alla i huset.” Matt:13-16.

Den tidiga frostmorgonens klarhet bryts av solens första ljusglitter i de gulnade bladverken. Det är morgonljuset som varje morgon gör livet möjligt, utan vilket vi inte hade varit här. Morgonljuset i daggen och bladvecken har så mycket större betydelse än vi tillmätt den. Det är ljuset som mitt i livets mysterium varit livgiverska och gudomlig närvaro. Ljuset, så överväldigande rikt att det inte går att vara utan.

Vi glömmer så lätt att det är något annat än våra tekniska framsteg som ger livets förutsättningar. Det är något annat än våra goda eller onda gärningar som ger oss liv varje morgon, något annat än vår makt att döda som ger oss trygghet. Vi människor kan med vapenmakt släcka liv, men väcka det liv som slumrar mellan spadtagens jordskorpor det kan bara ljuset. Jesus kräver inte en ytterligare ansträngning av oss, när han säger att vi ska ”vara ljus” – han säger att vi är ljus. Han beskriver ett faktum som rymmer ett uppdrag, och samtidigt en hemlighet: vi är en del av något större än resultatet av vår handlingar, en verklighet som gör vårt liv transparant.

Den moderna människans öde är att kunna förstå himlavalvets rörelser men inte se sitt innersta kosmos av ljus. Hon bävar inför ljusets resa genom årmiljoner men ser inte det inre ljusets resa från mänsklighetens början fram till den egna själens sökande. Det ljus som kommer inifrån och driver oss att räcka handen åt en drunknande eller lyfta en sargad människa genom Aleppos ruiner är en del av livets helighet. Det finns ett samband mellan morgonljusets livskapande och en människas vilja att lyfta en skadad. Det är det samband som vi kallar en skapande Gud, en närvaro i livets rörelse som låter ljusets värme sippra genom frostblommorna en höstdags morgon.

Vi är världens ljus, bärare av möjligheten till liv och försoning. Tysta inte er vilja att vara en del av ljuset. Var inte passiv när oförrätter begås. Var inte tyst när hatretoriken och förtalet sprider sina rottrådar. Sitt inte skyddad när andra tvingas på flykt. Tig inte när propagandamaskinerna lägger ut sina rökridåer över krigsförberedelser och orättfärdiga strukturer. Var inte försagd när miljontals människor dödas i namn av utopier, progressiva eller reaktionära, tro inte dem som tillhandahåller övertygande skäl för massakern.

Var ett ljus, en del av det ljus som väcker liv i frostblommorna och släpper fram den kärlek som driver dig att räcka ut dina händer!

Bön: Gud du som gav oss ljuset som livgiverska, låt ditt ljus lysa inom oss och gör oss till en del av ditt ljus där mörker råder. Amen