”…Han gör mäktiga verk med sin arm, han skingrar dem som har övermodiga planer. Han störtar härskare från deras troner, och han upphöjer de ringa…” Luk 1:46-55
Det är ”Jungfru Marie bebådelsedag” på söndag. Den kunde lika gärna ha kallats ”revolutionsdagen” eftersom texterna handlar om hur Maria, med viss förskräckelse,upptäcker att hon är gravid men också om hur hon uppstämmer en lovsång med inspiration från Gamla Testamentet. Där lovprisar hon den Gud som skingrar de övermodigas planer och störtar härskare från sina troner. Det som uppväckte både hennes bävan och hennes upprymdhet var att hon blev medveten om att just hon var utvald att föda det barn som skulle bli Messias. Han som var efterlängtad i en ockuperad stat, som skulle befria människorna från förtryck och återskapa fullkomlig rättvisa.
De äldsta texterna i nya testamentet uppmärksammar inte hur Maria blev gravid. I Paulus brev som tillhör de äldsta texterna nämns bara att Jesus var född av kvinna. Och i Markusevangeliet, som är det äldsta av evangelierna och en av huvudkällorna för Matteus evangelium, sägs inget alls om någon jungfrufödelse. Läran om Maria som evig jungfru kom först under 600-talet att bli en offentlig kyrkolära. Däremot fanns traditionen att Jesus var av Davids släkt, den kungasläkt från vilken Messias förväntades komma, redan under Jesu liv. Detta är också ett motiv som på ett djupare sätt kommer till uttryck i Marias lovsång. Bilden av Jesus som Guds son, kan förstås som en motbild till politiska härskares anspråk på makt: Jesus, inte kejsaren, förtjänar att kallas Guds son. Genom honom, inte genom kejsaren, är Gud verksam på jorden. Där härskare störtas från sina troner och de ringa blir upphöjda, där de rika skickas bort tomhänta medan de hungriga mättas är Gud verksam på jorden.
Vi ska inte glömma att detta budskap formulerades under en tid när ”Kejsaren” härskade över hela den kända världen med en krigsmakt som förtryckte det lilla judiska folket med järnhand. Vad Maria gör när hon brister ut i sin lovsång är att lyfta åhörarna över den barriär av fruktan, depression och handlingsförlamning som drabbat dem. Hon kallar dem att lämna den förlamande känslan av maktens oövervinnlighet och den blinda underkastelse som inte ser något hopp. Så är Marias lovsång ett kraftfullt rop om hopp och tilltro till förändringens möjlighet också in i vår tids ofrihet – en slags ”revolution”.
Hur ser vår värld ut i dag? Nyhetssändningar inbjuder oss att skänka en hundralapp till barn som svälter, långt fler än alla svenska barn tillsammans. Miljontals barn svälter för att deras föräldrar på grund av krig och nationsgränser hindras från att ge dem mat. De svälter inte för att vi saknar pengar i världen utan för att våra pengar används till vapen: missiler, handgranater och raketer upprätthåller en monstruös orättvisa i den ekonomiska världsordningen. Mot denna apati och underkastelse under ”den enda vägens politik” ljuder Marias lovsång i våra kyrkor: Ett krav på en radikal förändring av den politik som är orsak till de svältande barnens utarmade kroppar.
Marias lovsång väcker hopp om att förändring är möjlig. Den bryter ned den politiska vulgaritet som lägger skulden på dem som flyr för sina liv. Lovsången ger oss en möjlighet att lyfta blicken över den barriär av tvivel som politikernas brist på mod har försatt oss i. Den kan öppna våra sinnen för andra val än ”den enda vägens politik”, för mångfaldens och kreativitetens skapande krafter. Lovsången öppnar för möjligheten att låta hungriga mättas och rika ”skickas bort”: Ett dialektiskt val där gåvorna inte blir spekulationsobjekt utan uttryck för en gemensam barmhärtighet.
Bön: Giv oss mod, Gud, att förändra den världsordning som hindrar oss att ge alla människor deras rättigheter. Amen