”… I ringhet kommer han, ridande på en åsna, på en ung åsnehingst. Jag skall förinta alla stridsvagnar i Efraim, alla hästar i Jerusalem. Krigets vapen skall förintas. Han skall förkunna fred för folken…” Sakarja: 9: 9-10

Vi firar åter 1:a advent med texter om hur Jesus red in i Jerusalem på en åsna. Vi sjunger ”Hosianna, David son, välsignad vare han, välsignad Davids son…”Det är fest med adventspsalmer och ljuständning, fulla kyrkor och predikan om fredskonungen. Vi behöver den där gemensamma glädjen som på ett föregripande sätt talar om en kommande fred, men likväl är det något som skaver: ser vi hela bilden?

Vi talar gärna om Jesus åsneritt som en manifestation för fred och talar om hur barnen strödde palmkvistar där han skulle rida, men vi hoppar gärna över den resonansbotten där åsneritten är en revolt mot den rådande ordningen. Jesus kände till texten ovan av profeten Sakarja och när han valde att rida in på en åsna var det säkerligen en  bekännelsehandling: Jesus identifierar sig som Messias, en kung som ska förinta krigets vapen och skapa fred i världen. När Sakarja skrev orden ovan hade han återvänt från fångenskapen i Babylon och återuppbyggnaden av templet skulle påbörjas. För dem som återvänder till ruinstäder och krossade stadsdelar, föder krigets brutala meningslöshet  ett ”aldrig mer”!

”Aldrig mer” står det som en eldskrift efter nazismens folkmord och kommunismens brott mot mänskligheten, det kommer att stå där efter kriget mot terrorismen som satt mellanöstern i brand och det kommer att stå där efter klimatkatastrofens följder när vapentillverkningen avbrutits.

”Jag som har överlevt från krigets fasor

hurrar ej uti fredens skälvande minut

ty jag går mot framtiden i trasor

och ser den an med ögon som släckts ut.

Från 12 miljoner döda kan jag hälsa er:

Aldrig mera krig!”                     (Tältprojektet)

För krigets offer, för återvändande flyktingar och för dem som bär fysiska och psykiska skador i sina kroppar är ”aldrig mera krig” mer än en slogan. Men för oss som bor i ett land som undgått krigets fasor de senaste 200 åren är det inte lika självklart. Inte ens i kyrkan, trots att vi läser om att ”krigets vapen skall förintas.” ”Samtalet om tro i Sverige dikteras av ett mjukt gudspatriarkat och en nationalistisk konservatism” skriver Elisabeth Hjort i en DN-artikel är hon efterlyser sambandet mellan trons språk och en kämpande feminism. Hon efterlyser även ett ansvar från dem som äger lyxen att inte ha drabbats av förtryck och därför inte känner det raseri som bor i de kroppar som är dömda till utanförskap. Är vi de privilegierade som kan unna oss palmkvistar och åsnebilder utan att ta kampen mot patriarkatet, nationalismen, upprustningen och ojämlikheten på allvar?

Vi beter oss på samma sätt som Israels folk före deportationen till Babylon. Trots många varningar från profeterna fortsatte de som förut till dess att katastrofen kom och Jerusalems murar blev till ruiner. Nu är det ekonomer och klimatforskare som ropar varnande rop till oss och den gemensamma nämnaren i både klimatkris och valutakris är vapentillverkningen och krigen. Men vi lyssnar inte utan låter skuldberget skjuta i höjden medan beroendet till det militärindustriella komplexet ökar.

Kanske vårt ”mjuka gudspatriarkat” behöver ersättas av en fredskonung som inte kommer i en glänsande limousin utan som med orden från Sakarja legitimerar fredsaktivister, religiösa feminister, antirasister, de som möter gummibåtarna från Nordafrika och de som bär plakat utanför migrationsverkets lokaler när deportationer ska verkställas. Som Elisabeth Hjort skriver ”…det är Gud som får oss att gå. Som skapat rörelsen i våra lemmar, begäret efter rättvisa i våra hjärtan, ljuset i våra barns ansikten…”

Bön: Gud väck begäret efter rättvisa i våra hjärtan och låt ditt ljus skapa rörelsen i våra lemmar i sökandet efter en global fred .  Amen.

”…Om ni vet att han är rättfärdig inser ni också att var och en som lever rättfärdigt är född av honom…” 1 Joh 2:28-3:3

I ditt inre, där du dagligen fattar dina beslut och tolkar den verklighet du har omkring dig, finns en slags gudomlig algoritm som skiljer på gott och ont, rätt och orätt, rättfärdigt och orättfärdigt. Med reservation för att begreppet ”rättfärdigt” har en ännu djupare innebörd kan man kanske säga att du som människa har en algoritm i din innersta personlighet där du kan känna igen vad som är rättfärdigt. Denna lite tekniska beskrivning skulle kunna vara en beskrivning av Guds röst i människan. Den kristna tron beskriver Gud som kärlek. Genom den kärlek som vilar i människan som en möjlighet är människan Guds avbild. ”Om ni vet att Gud är rättfärdig” kan ni känna igen vad som är Guds vilja och därmed vad som är kärleksfullt och livskraftigt.

Detta är församlingens och kyrkans viktigaste uppdrag. När vi samlas till gudstjänst är det för att vi tillsammans vill tolka vår samtid och lyssna efter Guds röst i bruset av budskap och livsstilar. När vi lyssnar till varandra, i ljuset av de bibliska berättelserna, förstärks och fördjupas vår gemensamma erfarenhet. Den blir mer levande och verklig och i denna gemenskap är inga berättelser eller mänskliga öden uteslutna. I ljuset av den tro som de bibliska berättelserna bär fram, som en angiven tonart, helgas alla livshändelser som var och en bärs fram inför Gud.

Hur fattigt och torftigt skulle inte livet vara utan denna dimension av helighet och hur utlämnade skulle vi inte vara åt tillfälligheternas spel? Utlämnade också till dem som tagit till livsuppgift att uppträda som gamla tiders svavelpredikanter för att få oss att känna synden, skammen och smutsen man inte kan tvätta av sig.Mot dessa attacker som angriper vår självkänsla står möjligheten till en inre styrka som gör oss delaktiga av Guds närvaro. Något vi inte kan se med vårt yttre öga, men som genom tro är den yttersta verkligheten: vårt liv som genom Kristus öppnats för Guds kärlek. Det är när vi inrättar våra liv här i världen efter den verkligheten, när materien är genomlyst av tro, som vi i den mänskliga gemenskapen kan spegla den kärlek som ”tror allt, förmår allt, uthärdar allt”. Inte som att följa någon av vår tids självhjälpsböcker till framgång utan som en gåva, en gudomlig nåd, som möter oss med sin glädje där inifrån det fördolda.

”Var och en som lever rättfärdigt är född av honom”, vi är inte kristna för att vi lever ett annat liv än andra människor, vi är kristna för att vi delar trons möjlighet med var och en. När tacksamheten över engagemanget i världen blir lika lätt och självklar som varje handling driven av kärlek, då är våra liv en gudstjänst som förenar oss med mänskligheten. Då blir också vår tid, med ”Antropocen” och växande förmögenhetsklyftor, trots allt en hoppets tid som varslar om förändring. En tid när alla vi som våndas över den hotfulla utvecklingen i vår samtid ska föras samman till en mänsklighet. En tid när trons horisont inte enbart handlar om individens frälsning utan hela skapelsens förvandling. En enda kropp som lyssnar till den kärlek som skapar nya himlar och en ny jord.

Temat för denna söndag är enligt kyrkoåret: ”Den yttersta tiden” och i första Johannesbrevet kan man känna hur textförfattaren verkligen levde i föreställningen att den var nära. Det har han gemensamt med oss, när vi i vår tid ett par tusen år senare, också talar om mänsklighetens utplånande i och med klimatförändringarna.

Men den kristna tron handlar inte om en räddningsaktion för några få som ska räddas bort från den fallna och skenande världen. Denna svartvita förståelse av världen anser jag är sekteristisk och inte kristen. I en sekt är det de utvalda som blir räddade men i den kristna tron firar vi hela skapelsens återlösning, alltings återupprättelse. Visionen av Guds rike där ”Gud blir allt i alla” gör att kristendomen aldrig kan förvandlas till sekt. I Guds rike möts förflutenhet och framtid, himmel och jord, synligt och osynligt, skapelse och skapare.

BÖN: Tack Gud för hoppets evangelium och för den skapande kraft som hjälper oss att möta framtiden med förtröstan. Amen.

”…Ge då kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud…”Matt 22:15-22

Jesus levde i ett ockuperat land med Romarriket som ett ”världsherravälde” som de upprätthöll med vapenmakt. Pax Romana innebar fred inom ett vidsträckt område som upprätthölls genom romarnas ekonomiska och politiska hegemoni. Symbolen för denna makt var den valuta som hade kejsarens bild präglat på varje mynt som påminnelse om hans överlägsna militära makt. Jesus utmanades av sina fiender att hamna i konflikt med denna totalitära maktapparat när de frågade om det var rätt att betala skatt till kejsaren. Han undvek konflikten genom att visa att kejsarens makt var begränsad till ekonomi. Vid sidan av den fanns en verklighet som kunde beskrivas som Guds tillhörighet

Analogt med Pax Romana, en fred som upprätthölls genom överlägsen militär makt, beskrivs ofta vår tid som ett liv under Pax Americana. Symbolen för vår tids maktutövning är dollarn som världsvaluta och den ekonomiska och militära hegemoni som utövas av USA. Envåldshärskare som Saddam Hussein och Muammar al Gaddafi har eliminerats av denna militära övermakt. Troligen genomförde USA detta inte enbart för att dessa härskare var lokala despoter utan även för att de utmanade dollarns hegemoni. I likhet med det Romerska rikets herravälde utkämpas strider i gränsområdena för Pax Americana, för närvarande  i form av handelskrig och ekonomiska sanktioner.

Var går gränsen mellan vad ”kejsaren tillhör” och det som kan kallas Guds tillhörighet? Jesus utmanade inte kejsaren inom hans egna maktdomäner utan fördjupade frågeställningen genom att påpeka att tillfälliga politiska spel inte är den enda ”makten” i världen. Han visade att makten hos en fattig änka och en korsfäst människa är större än Pax Romana. I vår tid kanske årets nobelpris i ekonomi kan illustrera var gränsdragningen mellan Guds tillhörighet och Pax Americana går. William D. Nordhaus fick nobelpriset för sin upptäckt att ekonomi handlar om att hantera begränsade resurser. Han konstaterar att naturen och våra samlade kunskaper sätter ramarna för ekonomisk tillväxt. Men istället för att visa på begränsningarna med hänsyn till klimatförändringarna, konstruerar han modeller för hur vi trots allt ska kunna uppnå denna tillväxt. Klimatet får vänta medan tillväxten i ekonomin säkras. Tillväxten i ekonomin är viktigare än mänsklighetens överlevnad.

”Tillväxt” har blivit lika viktig påminnelse om vem som har makten i vår tid  som den kejserliga bilden på mynten under Jesu tid. Men tänk om det i ljuset av en fattig änkas och en korsfäst människas verklighet är just här gränsen går? När skapelsen ropar ut sitt profetiska budskap om hotet mot naturen kanske det är gränsen mellan Guds och kejsarens tillhörighet det handlar om. Är det tillväxt eller fördelning vi behöver lära oss? Jag tror att en fattig änkas skärv är mer förtjänt av Nobelpriset i ekonomi än våra förhärskande idéer om fortsatt ekonomisk kapitalackumulation. Jag tror att den som uppmanar sina lärjungar att lägga ned svärdet vet mer om överlevnad än den som rustar med massförstörelsevapen. Där rättvis fördelning och naturens geologiska system är viktigast behövs inga klimatförstörande rustningar.

BÖN: Herre lär oss att veta var gränsen går mellan maktens illusioner och din kärleks förändrande kraft. Amen.

”…Blev inte alla tio rena? Var är de nio andra? Är det bara den här främlingen som har vänt tillbaka för att ge Gud öra?…” Luk 17:11-19

Texten handlar om tio spetälska som blev botade och av dem var det bara en som visade tacksamhet. Min upplevelse är att tacksamhet är en bristvara också i dag. Sverige är ett av världens rikaste länder med sjukvård och utbildning i världsklass och en välfärd som är en förebild för många andra länder. Ändå är det missnöjespartier som har störst framgång. Bland de rika svenskar, som av skattetekniska skäl flyttar till solkusten, blir psykiska problem på grund av ensamhet och frustration allt vanligare. Att rikedom inte ger en fribiljett till lycka är välkänt. Har vi tappat bort något väsentligt när vi format en verklighetsuppfattning med övertro på det kalkylerbara och rationella i tillvaron?

För Jesus handlade nog inte detta om att han moraliserade över bristen på tacksamhet utan det var snarare en omsorg om de där nio som inte fann anledning att relatera sig till en barmhärtig Gud. De som saknade den tillit som föder tacksamhet. Kanske det är denna avsaknad som är en av bakgrundsfaktorerna i vår tids utbredda missnöje. Handlar det om så centrala frågor som ”livets mening” och erfarenheten av att leva i en meningsfylld värld snarare än i ett dött och mekaniskt universum? Är det vårt sätt att använda begreppet ”Gud” som begränsat erfarenheten av den okända verklighet som skapar världen? Har vår oförmåga att leva med en dold Gud skapat associationer till ”en gubbe bland molnen”, något övertydligt som vi kan bejaka eller förkasta?

I brist på en relation till det vi inte kan förvandla till mätbar kunskap, till horisonter av icke-vetande, söker vi en förhöjd livskänsla i olika slags surrogatreligioner. En dröm om att själva kunna administrera en personlig framgångssaga som kan ge oss känslan av att livet är meningsfullt. Eftersom vi lever i ett kapitalistiskt samhälle, där framgång mäts i ekonomisk vinst, är det inte förvånande att det är i relation till dyra ting som vi söker livets mening. Karl Marx kallade det för ”varufetischism”, det som handlar om hur vi skapar relation mellan varandra genom varor. Tingen blir så laddade att de överskrider den rena sinnesuppfattningen av dem och blir bärare av individens självkänsla.

Har vi begränsat vår verklighet till det mätbara och tappat möjligheten att relatera det egna jaget till något utanför jaget, något som sträcker sig bortom de egna kunskapshorisonterna? Är vårt behov av mera kontroll och säkerhet så stort att vi har svårt att erkänna vårt vetandes begränsning? Jag tror att vi, för att förstå världens mångfald, behöver acceptera vårt icke-vetande och förhålla oss ödmjukt till detta. Ett förhållningssätt som också bär med sig en ödmjukhet och respekt för andra traditioner och uppfattningar än den egna. I religionerna ger man tilliten till det okända ett namn som ”Gud”, ”Jahve” eller ”Allahu akbar” (Gud är större). Gudsbegreppen försöker uttrycka det som överskrider människans förstånd och ger henne samtidigt en mening och en riktning i livets rörelse – en anledning att känna tillit och tacksamhet. Denna tacksamhet mot livet förutsätter en verklighet utanför det ena jagets räckvidd, en vilja bortom horisonten för vårt vetande, där en skapande rörelse skänker oss liv.

BÖN: Tack Gud för den skapelse som förser oss med liv och kärlek. Amen.

”…Sannerligen, den där fattiga änkan har lagt mer i tempelkistan än alla de andra…”Mark 12:41-44

”Men fattigdomen bär man

som en skamlig sjukdom

den visar man inte fram

Som om brist på pengar

var en moralisk brist, ett självförvållat lyte…” Lars Forsell

Vi ser på varandra utifrån olika perspektiv. Nya ord försöker ge oss överklassens perspektiv på dem som är fattiga. Nyord som ”utanförskap”, ”komma i arbete” ”bidragsberoende” och ”flyktingström” beskriver verkligheten ovanifrån och inifrån den varma välsituerade samhällsgemenskapen. Ord som antyder att de kan skylla sig själva, de som gjort sina områden till utanförskapsområden och som inte vill arbeta utan hellre leva på bidrag. Dessa människors livsöden stör den goda ordningen – det är ditt eget fel att du står utanför, res på dig och kom i arbete…

De som skapat nyorden tror att de på så sätt kan skydda oss mot fattigdomen, övertyga oss om att vi aldrig kommer att dela de fattigas öde och att de får skylla sig själva. Men Jesus använder ett annat perspektiv när han betraktar livet i Jerusalems tempel. Han låter sig inte bedåras av maktens språk i det väldiga tempelbygget  och innanför dess imponerande stenmurar. ”Se upp med de skriftlärda, som vill gå omkring i långa mantlar och bli hälsade på torget och sitta främst i synagogan och ha hedersplatsen på gästabuden. De äter änkorna ur husen…” Jesus jämförde människor som hade olika status och valde då alltid den fattiges perspektiv. Den rike gav av sitt överflöd men för änkan var det en stor uppoffring och Jesus förtydligar detta genom att uppvärdera hennes handling.

”Men fattigdomen bär man som en skamlig sjukdom”: uteliggarliv, stadsmissionens soppa, kalla fötter, nariga händer, kassar med filtar och tomburkar.Dessa människor möter bortvända blickar och blir osynliggjorda i kaos och ensamhet. Sannerligen säger jag er de arbetar hårdare än alla de andra i medel- och överklass: de använder hela dygnet för att överleva. Fattigdomen som vi ville avskaffa har kommit tillbaka när välfärden krymper och främlingshat spirar i arbetslöshetens skugga – förbittrade människor lockas in i besvikelsens och hatets snaror.

Jesus har ett medkännande alternativ till maktens iskalla språk. Ett perspektiv som vi kan lära oss förstå med hjälp av dem som levt i den yttersta fattigdom och förnedring. Jag tänker på den ström av gripande litterära berättelser från förintelsen, med outhärdliga bilder av utmärglade kroppar som skildrar judarnas lidande under nazismen. ”Tänk logiskt” uppmanar juderådets ordförande, Mordechai Chaim Rumkowski, i Łódź sitt folk 4 september 1942, när han försöker övertala sina judiska medfångar att frivilligt lämna ifrån sig alla barn under tio år till bödlarna. Mordechai gör detta, inte utifrån sina egna värderingar, utan som en följa av att nazisterna tvingar honom till denna omänskliga handling. Det skorrar i nazisternas krav av brist på empati på samma sätt som när nationalisterna i dag säger att vi måste skynda på ”återvandringen” av afghanska pojkar till krigets Agfghanistan. Tänk på dig själv och förse dig: Det privata går före och det gemensamma får vänta.

I kontrast mot detta perspektiv lyfter Jesus fram en fattig änka ur historiens anonymitet – hon som lade allt hon ägde i den gemensamma tempelkistan. Och Gud såg att det var gott. I den fattiga änkans utsträckta hand framträder Guds kärlek. Hennes handling är ett tecken på en i människan djupt liggande verklighet som viken lära oss känna igen, en förklädd Gud.

Bön: Gud låt din kärlek förena oss alla till en djup samhörighet av mänskligt liv. Amen.