”…Om ni vet att han är rättfärdig inser ni också att var och en som lever rättfärdigt är född av honom…” 1 Joh 2:28-3:3

I ditt inre, där du dagligen fattar dina beslut och tolkar den verklighet du har omkring dig, finns en slags gudomlig algoritm som skiljer på gott och ont, rätt och orätt, rättfärdigt och orättfärdigt. Med reservation för att begreppet ”rättfärdigt” har en ännu djupare innebörd kan man kanske säga att du som människa har en algoritm i din innersta personlighet där du kan känna igen vad som är rättfärdigt. Denna lite tekniska beskrivning skulle kunna vara en beskrivning av Guds röst i människan. Den kristna tron beskriver Gud som kärlek. Genom den kärlek som vilar i människan som en möjlighet är människan Guds avbild. ”Om ni vet att Gud är rättfärdig” kan ni känna igen vad som är Guds vilja och därmed vad som är kärleksfullt och livskraftigt.

Detta är församlingens och kyrkans viktigaste uppdrag. När vi samlas till gudstjänst är det för att vi tillsammans vill tolka vår samtid och lyssna efter Guds röst i bruset av budskap och livsstilar. När vi lyssnar till varandra, i ljuset av de bibliska berättelserna, förstärks och fördjupas vår gemensamma erfarenhet. Den blir mer levande och verklig och i denna gemenskap är inga berättelser eller mänskliga öden uteslutna. I ljuset av den tro som de bibliska berättelserna bär fram, som en angiven tonart, helgas alla livshändelser som var och en bärs fram inför Gud.

Hur fattigt och torftigt skulle inte livet vara utan denna dimension av helighet och hur utlämnade skulle vi inte vara åt tillfälligheternas spel? Utlämnade också till dem som tagit till livsuppgift att uppträda som gamla tiders svavelpredikanter för att få oss att känna synden, skammen och smutsen man inte kan tvätta av sig.Mot dessa attacker som angriper vår självkänsla står möjligheten till en inre styrka som gör oss delaktiga av Guds närvaro. Något vi inte kan se med vårt yttre öga, men som genom tro är den yttersta verkligheten: vårt liv som genom Kristus öppnats för Guds kärlek. Det är när vi inrättar våra liv här i världen efter den verkligheten, när materien är genomlyst av tro, som vi i den mänskliga gemenskapen kan spegla den kärlek som ”tror allt, förmår allt, uthärdar allt”. Inte som att följa någon av vår tids självhjälpsböcker till framgång utan som en gåva, en gudomlig nåd, som möter oss med sin glädje där inifrån det fördolda.

”Var och en som lever rättfärdigt är född av honom”, vi är inte kristna för att vi lever ett annat liv än andra människor, vi är kristna för att vi delar trons möjlighet med var och en. När tacksamheten över engagemanget i världen blir lika lätt och självklar som varje handling driven av kärlek, då är våra liv en gudstjänst som förenar oss med mänskligheten. Då blir också vår tid, med ”Antropocen” och växande förmögenhetsklyftor, trots allt en hoppets tid som varslar om förändring. En tid när alla vi som våndas över den hotfulla utvecklingen i vår samtid ska föras samman till en mänsklighet. En tid när trons horisont inte enbart handlar om individens frälsning utan hela skapelsens förvandling. En enda kropp som lyssnar till den kärlek som skapar nya himlar och en ny jord.

Temat för denna söndag är enligt kyrkoåret: ”Den yttersta tiden” och i första Johannesbrevet kan man känna hur textförfattaren verkligen levde i föreställningen att den var nära. Det har han gemensamt med oss, när vi i vår tid ett par tusen år senare, också talar om mänsklighetens utplånande i och med klimatförändringarna.

Men den kristna tron handlar inte om en räddningsaktion för några få som ska räddas bort från den fallna och skenande världen. Denna svartvita förståelse av världen anser jag är sekteristisk och inte kristen. I en sekt är det de utvalda som blir räddade men i den kristna tron firar vi hela skapelsens återlösning, alltings återupprättelse. Visionen av Guds rike där ”Gud blir allt i alla” gör att kristendomen aldrig kan förvandlas till sekt. I Guds rike möts förflutenhet och framtid, himmel och jord, synligt och osynligt, skapelse och skapare.

BÖN: Tack Gud för hoppets evangelium och för den skapande kraft som hjälper oss att möta framtiden med förtröstan. Amen.