”Då snäste de av honom och sade: Du är hans lärjunge, men vi är Moses lärjungar…” Joh 9:1-7, 24-39

Fariséernas religionspraktik var bunden till enbart historisk erfarenhet som gjorde det svårt att föra ett seriöst samtal om religiösa erfarenheter i samtiden, som till exempel när Jesus botade en blind man. Kanske är det en liknande problematik som präglar vår tids religionsdebatt. Många accepterar religion bara då den formuleras som en privatsak med historiska rötter i den nationella identiteten. I ett sådant perspektiv uppfattas till exempel befrielseteologi som problematisk. Även Islam kan utifrån detta synsätt anses främmande för vår kultur. Det som då blir kvar är en religiös praktik präglad av aningslöshet och populism: ”rätt” religion har endast en ceremoniell uppgift för nationen. Denna populistiska religion utger sig för att vara opolitisk men spelar en konservativ roll och motsätter sig politiskt förändringsarbete.

Om religion förvandlas till en stödkorsett åt nationalism och främlingsrädsla missar vi den progressiva kraft som vänder sig ut mot det okända. Vår verklighetsuppfattning decimeras då till mekanik och religion förvandlas till en del av kontrollsamhället som hela tiden ropar på fler poliser och försöker ”säkerställa” att inget oförutsett inträffar. Som om det går att skapa trygghet genom dolda kameror och ansiktsigenkänning. En värld som kan kontrolleras och beräknas är en annan värld än den värld där religion kan växa. Religionens värld öppnar ögonen för det omätbara, levande mötet med en skapande Gudsnärvaro mitt i materiens okontrollerbara ”veck”. Veck som bild av okända dimensioner i tankens och medvetandets fält, för att låna begrepp som Gilles Deleuze hämtat från barockens mantelmålningar: Den okända värld som i religionens namn skapat katedraler, oratorier och poesi som utryck för känslornas kunskaper och som samtidigt givit tröst och tillit i krigens och diktatorernas skugga. Denna religion inspirerar till förändringens språng som hjälper människan att skapa en värld att leva i.

Så länge vi låter mekanikens materiabegrepp dominera vår verklighetsuppfattning kommer vi att ”snäsa av” dem som har gjort religiösa erfarenheter – likt fariséerna som stötte bort den blinde mannen som fick sin syn tillbaka av Jesus. Men hur vågar vi leva vidare i vår våldsfixerade och ödesbestämda tidsålder om vi inte också har mött det oförklarades hemlighet som inte kan ignoreras? Om vårt liv inte rymmer erfarenheter som ligger utanför den determinerade mekanismen kommer vår tillit inför morgondagen att minska. Men på samma sätt som naturvetare allt mer intresserar sig för komplexa, självorganiserande system snarare än för statiska samband behöver vi expandera vår förståelse av liv långt bortom det vi har färdig kunskap om.  Vi behöver en religiös tillit inför det okändas horisonter, den tillit som rymmer modet att älska och vara älskad.

Religion betyder inte att förneka rikedomen i vår kunskap men innebär att ödmjukt erkänna det liv som finns utanför våra kunskapers horisonter. Som det står i Thomasevangeliet: ”Jesus sade: Den som söker, slutar inte med att söka, förrän han finner, och när han finner, blir han bestört, och när han är bestört, blir han förundrad och han blir kung över allt.”

Bön: Gud låt inte vår begränsade kunskap om materien hindra oss att möta dig i våra liv. Amen.

”…älska era fiender och be för dem som förföljer er…” Matt 5: 38-48

Efter första världskriget och de stora kontinentala och religiösa imperiernas fall växte nationalismen som ideal fram:  en homogen befolkning utifrån etniska och språkliga kriterier. I praktiken ledde detta till massdeportationer. Den nationalistiska tanken om en stat med en självbestämmande homogen befolkning resulterade i att 24 miljoner människor från minoritetsgrupper blev utan hemvist i det nya Europa. Från denna praktik var steget inte långt till förintelsens ofattbara grymheter. I juli 1942 skriver Etty Hillesum i sin dagbok ”… man måste skaffa plats för vissheten att det är fråga om vår undergång, vår förintelse, om den saken behöver man inte längre göra sig några illusioner. Det är vår totala förintelse som är målet, det måste vi inse…”

I vår tid växer sig på nytt misstron mot flyktingen/den andre allt starkare i land efter land. Medan gränskontroller och invandringspolitik skärps ökar antalet människor på flykt: I dag är mer än 60 miljoner människor flyktingar. När treåriga Alan Kurdis kropp för några år sedan hittades på stranden ändrades människors upplevelse av flyktingströmmen som något hotfullt och ersattes av medkänsla med de desperata människor som flyr undan krig och förtryck. Men nu försöker åter vissa politiker och media utmåla flyktingar som ett hot. ”Istället för ett volymmål för fortsatt årlig invandring, borde kanske Sverige sätta ett mål för årlig återvandring”skrev en av våra rikstidningars ledarskribenter på Twitter. Samtidigt rapporterar UNHCR att fler människor än tidigare dör i desperata försök att ta sig över medelhavet. Förra året dog sex personer om dagen i detta ”dödens hav i brist på lagliga vägar att nå Europa. Sex personer varje dag!

Jag växte upp i ett land fullt med framtidstro och sociala ambitioner att låta alla ingå i en samhällsgemenskap. Först polacker, sedan italienare, greker, jugoslaver och till sist även amerikanska vapenvägrare. Människornas nationalitet växlade utifrån konflikthärdarna i världen. Även socialt utsatta barn inom landet innefattades av vårt solidaritetstänkande och ”Skå-Gustav” förändrade bemötandet av dem med sin bok ”Det sociala arvet”. Där beskrev han en alternativ behandling för socialt skadade barn där det viktigaste var att barnen möttes med kärlek och respekt. Hela detta perspektiv med solidaritet som honnörsord har nu växlats mot krav på stängda gränser.

Hatretorik och krav på en homogen befolkning har åter vuxit sig stark i Europa. Förra gången slutade det med en monumental katastrof i mänsklighetens historia. Men vi har ännu tid att hindra hat och rädsla från att styra vårt samhällsklimat. Det finns utrymme att följa Jesus uppmaning: ”Ge åt dem som ber dig och vänd inte ryggen åt den som vill låna av dig”och ”älska era fiender och bed för dem som förföljer er”.

Bön: Gud hjälp oss att besinna oss och älska de värnlösa så som du älskar det värnlösa i oss.

”…`Min son, gå ut och arbeta i vingården i dag´. Han svarade: `Nej det vill jag inte´, men sedan ångrade han sig och gick…”Matt. 21: 28-31

Jesus berättade ofta liknelser där poängen är kritik av religiöst beteende som tjänar till socialt förtryck eller undertryckande av kvinnor. Hans berättelser ingick i en profetisk tradition där samhällets religiösa och politiska ledarskap ställdes till ansvar för orättvisor och missförhållanden. Han ifrågasatte ofta den brist på självkritik som hans samtida överstepräster och skriftlärde visade upp i sin tolkning av Guds vilja. Jesus ställde de religiösa påbuden som traditionen hade byggt upp mot de orättvisor och maktstrukturer som formade villkoren för människornas vardagsliv. ”Jag var hungrig och ni gav mig inget att äta, jag var törstig och ni gav mig inget att dricka…”Det religiösa uttrycket är inte viktigt utan vad vi gör mot ”dessa våra minsta”. Det är inte vad vi säger som är viktigt utan vad vi gör. Sonen svarade: ”Nej det vill jag inte, men sedan ångrade han sig och gick.”

När Jesus talar om ”vingården” är det ett uttryck för platsen där livet förvaltas. Det är inte en religiös avgränsning, där en intellektuell tolkning av livet skall läras in och traderas, utan en plats för livet självt. Det innebär inte nödvändigtvis att förkasta den religiösa tron men ifrågasätter den tro som utspelar sig utanför den materiella världens villkor. Kärnan i liknelsen om vingården och dess arbetare är en berättelse om jorden och människan med fokus på vårt sätt att förvalta den värld vi lever i. Tillämpad på vår samtid sätter det vår civilisations påverkan av klimatet i fokus. När planeten är på väg att förtäras av klimatförändringar kräver den geopolitiska framtidsutsikten förändringar av vår livsstil för att vi människor ska överleva. Då får inte vår tro på Gud innebära ett inåtvänt självutforskande som avleder uppmärksamheten från det som sker ”utanför fönstret”.

När vi söker meningen med våra liv och möter Gud i den materiella världen kan det ta sig olika uttryck. En sådan vision gestaltade mystikern och vetenskapsmannen Teilhard de Chardins med en typ av kosmisk utopism, där Gud eller universum har en högre plan. I denna vision utgör den mörka sidan av människans förhållande till naturen bara en övergående fas. Men detta förutbestämda öde ger upphov till samma existentiella defaitism som när vetenskapsteoretikern Donna Haraway liknar människan vid kompostmaterial som återgår till kosmiskt stoff sedan denna epok löpt ut. I båda dessa visioner saknar människans handlingar en avgörande betydelse.

Men Jesus berättelse om vingården tilldelar människan ett eget ansvar som ger en djupare mening med vår tid på jorden. Det är en berättelse om mänskligheten som Guds medarbetare i en pågående skapelseprocess. Denna människosyn kan bana väg för en bredare och vidare historiesyn – en historiefilosofi för ett antropos som är något mer än summan av alla människor. I denna vår historiska epok är det inte förvånande att religionens grundfrågor på nytt aktualiseras: uppkomstens gåta, människans plats på jorden och meningen med våra liv.

Kyrkofadern Irenaeus som levde på 100-talet e.Kr menade att människan som art befinner sig i en tillblivelseprocess där hon skall utvecklas till ansvarig varelse, och bli kapabel att välja det goda. Människans val har blivit en överlevnadsfråga för mänskligheten och hon har svarat ”nej, det vill jag inte”, men har nu möjlighet att ångra sig så att vi förenas i ett fördjupat ansvar för planeten jorden.

Bön: Gud låt oss bli dina medarbetare och ta ett fördjupat ansvar för vår planet. Amen

Sannerligen, allt ni binder på jorden skal vara bundet i himlen, och allt ni löser på jorden skall vara löst i himlen.… Herre, hur många gånger skall min broder kunna göra orätt mot mig och ändå få förlåtelse av mig?  Jesus svarade: Jag säger dig: inte sju gånger utan sjuttiosju gånger.”Matt 18:18-22

Jesus är som en trädgårdsmästare med gröna fingrar. Allt han rör vid börjar skjuta skott och blomknoppar. När han talar om vilka villkor vi lever under som människor så sätter våra associationer och tankeprocesser igång. Det är aldrig en moraliserande pekpinnepedagogik som präglar hans tal. Moraliserande tal förutsätter ett individualiserat ansvar men Jesus talar till oss som folk och art. Hans beskrivningar av människans roll i skapelsen lyfter sig över varje tidsålders särprägel och ger ett kosmiskt perspektiv som ett lysande bakgrundsljus.

När Jesus talar om människans ansvar för skapelsen så fördjupar han och breddar perspektivet till att gälla allt både i ”himlen” och på ”jorden”. Vi vet inte vad han menade med himlen, vi har inte heller erfarenhet av himmelskt liv. Men i en religiös kontext handlar himlen om en verklighet efter vår stund på jorden, efter den tid som vi känner till mellan födelse och död. När han utsträcker vårt ansvar till en så omfattande verklighet som himmelriket så förflyttar han också generationerna närmare varandra.

Här blir vi påminda om samma perspektiv som klimatforskarna beskriver. Utmaningen mänskligheten står inför är att för första gången i historien konstruera ett ”vi” utan ett ”dom”. Detta ”vi” är nu huvudaktör i den tidsepok som betecknas som ”antropocen”. Vad ”vi” som mänsklighet gör med våra liv påverkar klimatet. För tjugo år sedan berättade forskarna att när medeltemperaturen stiger på jorden kommer vädret att förändras med återkommande värmeböljor och höjd havsvattennivå. Nu pågår denna förändring i ett irreversibelt/oåterkalleligt skeende. En förändring som är oåterkallelig för all framtid. ”…allt ni binder på jorden skall vara bundet i himlen…” Innebörden i Jesus tal är ett utvidgat mänskligt ansvar som sträcker sig utöver vår egen tid. Det är nu ett faktum att våra handlingar har betydelse för all framtid och förändrar världen i en oåterkallelig process..

Jesus tilldelar människan en oerhörd makt men ger samtidigt ett avgörande villkor för den mänskliga rollen: att förlåta den som gör orätt sju gånger sjuttiosju, oändligt många gånger. Här stängs dörren för hämnd och rotande i det förgångna för att hämnas på den skyldige. Nu lever vi i en värld där alla ingår i samma ekonomiska och kommunikativa verklighet, samma vardagliga praktik. Vi utgör som mänsklighet envärld ochengemenskap med tillgång till begränsade naturtillgångar. I det perspektivet är den ojämlika fördelningen av tillgångar och möjligheter obegriplig, och något som måste överbryggas om vi skall rädda planetens fortsatta liv. Vi är en gemenskap som omfattar alla, som måste definieras av något annat än avgränsning. Därför måste vi kränga av oss rasism, nationalism, fundamentalism och konstruera ett ”vi” utan ett ”dom”. Vi som tillhör den rikaste procenten av mänskligheten, som också är den mest destruktiva ur klimatsynpunkt, måste börja träna på att avstå och söka efter mänsklig kultur där konsumtionsidealet ersätts av gemensamt skapande, bildning och kärlek.

Bön: Gud låt oss bli mer mänskliga och erkänna vårt beroende av varandra. Tillkomme ditt rike och hjälp oss att forma en rättvis framtid! Amen.