”…den störste bland er skall vara som den yngste, och den som är ledare skall vara som tjänaren…” Luk 22:24-27
”Sedan kom de att tvista om vilken av dem som skulle anses vara den störste…” med de orden inleds den text där Jesus svarar ”att den störste bland er… skall vara som tjänaren”.
Lärjungarnas tvistande om vem som anses vara störst påminner om den amerikanska presidentvalskampanjen där det gäller att sticka ut för att bli vald. Detta att rättfärdiga behovet att göra sig rikare, vackrare och mer framgångsrik än andraär en del av det västerländska samhällets individualistiska ideal. Det ingår i det förhållningssättet att förhåna och förminska sina rivaler och medmänniskor, som om jag blir större om andra förminskas.
Det är kanske ingen tillfällighet att också de mänskliga rättigheterna ifrågasätts i vårt individualistiska kulturklimat. ”MR” utformades för att vara en plattform för rättigheter som tillskrivs varje människa och utgår från alla människors lika värde. Rivaliserande populistiska ideologier som handlar om hur en global politik ska utformas ifrågasätter dessa rättigheter. Dessa ideologiers framgångar visar på den globala människorättspolitikens misslyckande. Kränkningen av människovärdet är ingen ny företeelse – den fanns långt innan ”MR” utformades: När Jesus lyfte fram ”tjänaren” som förebild skapade han en rågång mot individualismens självförhärligande ideal.
Diskrepansen mellan ideal och praktik blir särskilt iögonfallande i samhällen som säger sig inspireras av kristen tro. Thomas av Aquino (1225), som betraktas som den främste bland romersk-katolska teologer, beskrev denna skillnad mellan lära och liv med orden ”habitus principiorum”, vilket betyder vanan att ständigt åberopa kristna principer men själv tillåta sig att inte efterleva dem i praktiken. Det gemensamma kristna västerländska sättet att se på omvärlden är ofta förenat med kritik av bristande respekt för mänskliga rättigheter. Men i de förhärskande politiska praktikerna fortsätter man att kränka och tolerera kränkningar, ofta i stor skala. Denna inkonsekvens är idag större än någonsin.
Det historiska misslyckandet när det gäller de mänskliga rättigheterna gör en kristen motståndskamp nödvändig. Jesus gestaltade ju i sitt liv en tjänande hållning som gav alla människor samma rättigheter. Denna vår kamp bör värna om kulturella och politiska människovärdesprinciper och kan till exempel handla omatt stryka fattiga länders skulder, främja ursprungsbefolkningars kollektiva rättigheter och motverka urholkningen av socialpolitiken. Den kan också handla om att i stället för, eller tillsammans med, individualistiskt självförverkligande arbeta för solidaritet. Att istället för fri konkurrens söka gemensam frihet med nya kombinationer i en mänskligare samhällsutveckling. Där finns ingen skillnad mellan kultur och natur. Kanske kunde vi låta den natur som vi trodde oss vara herrar över, vara en påminnelse om att vi ingår i något större: Vi är en del av skapelsen där pärlemor- och gräsfjärilar irrar över marken och bina samlar sin nektar. Vi ska inte låta lien skära i vallen förrän rödklinten har slagit ut och akleja, kovall och bruntonade rödklövrar blommat ut. Något blir synligt för oss när olika växter mognar till skörd vid olika tidpunkter. En igenkänning, ja vi känner igen den spirande glädjen när ett barn föds eller den stilla förtröstan i begravningsritualens ord: ”av jord är du kommen”.
Nu är det tid att ingå, att vara som tjänaren, söka det vi inte sett, söka det ”rike” där allting ingår. Som Gunnar Ekelöf skriver ”Genom att verkligen följa/ med vad man har verkligt / kommer man dit…”
Bön: Gud hjälp oss att släppa vår rädsla och ingå i din kärlek som omfattar allt och alla.