”…Jag har mat att äta som ni inte känner till…” Joh 4; 27-42

Jesus sa detta till lärjungarna samma dag som han sagt till en samarisk kvinna: ”…Om du visste vad Gud har att ge och vem det är som säger till dig: Ge mig något att dricka, då skulle du ha bett honom, och han skulle ha gett dig levande vatten…” Jesus använde vatten och mat som symboler för en upplevelse som han inte kan beskriva med ord. Kanske är detta samma dilemma som filosofen Gilles Deleuze möter när han ska beskriva vår komplexa  verklighet. Deleuze prövar begrepp som ”Rhizom” för att beskriva komplexiteten i det som är vårt liv: Ett slags organisationsmönster av människor och idéer med hierarkiska strukturer som fortplantar sig i alla riktningar och inbjuder till en mångfald användningssätt och ympningar i nya kombinationer. Han skriver att ”förståndet släpar efter naturen”.  Jag tänker att det kanske är omöjligt att i ord beskriva vår erfarenhet av livets djupaste verklighet – det hela. Möjligen kan det religiösa språket användas för att beskriva allt omkring oss och tillvarons grund. En utväg ur detta dilemma kan K.G. Hammars drastiska lösning utgöra när han konstaterar: ”När jag säger `jag tror på Gud´ säger jag inget om Gud. Jag ger istället uttryck för något om mig själv, hur jag uppfattar mig själv”. Det handlar om hur vi relaterar till det liv som Jesus talar om som ”levande vatten” och den komplexitet som Deleuze beskriver som ett ”rhizom”. För mig blir dessa symboler vägvisare mot en djupare tillit som gör världen ”transparent” och som visar på alla möjligheter som livet rymmer, en relation till den transcendenta verklighet som en del av oss kallar Gud.

Några av kyrkofäderna i urkyrkan förstod betydelsen av att jämföra kristendomens symboler och mänsklighetens allmänna erfarenheter med varandra. Ett exempel på detta är kyrkofadern Clemens av Rom som jämför dygnsrytmen med död och uppståndelse. ”visar oss dagen och natten uppståndelsen; natten lägger sig ned, dagens står upp; dagen förgår, natten kommer.”  Kyrkofäderna tänkte att naturens fenomen var fulla av budskap som visade det heliga i världsalltet. För den religiösa människan har naturen alltid haft en djupare betydelse, en form av helighet.  Det reflekterar jag över när jag går ut i natten – skogen har den vackraste vinterskruden och månen kastar sitt ljusa sken över stigen. En trolsk och vidunderligt vacker upplevelse. Den skiljer sig brutalt från vad mänskliga handlingar skapar i världen. Som det mänskliga narrativ som berättas från TV-skärmen under rubriken Irak. Där skildras resultatet av USAs krig i Irak med lemlästade och skadade människor, en monumental historia av mänskligt lidande och övergrepp som lämnar efter sig en öken av ödsliga ruiner, ruiner , ruiner… detta krig som möjliggjorde IS. Beslutet om Irak-kriget fattades av en president som sa sig vara en pånyttfödd kristen. Ibland undrar jag om inte det heliga är mer närvarande bland människor i naturnära kulturer än i våra imperiekulturer, hur utvecklade vi än tror att de är. En profet från Umatilla-stammen vid namn Smohalla upplevde jorden så helig att han vägrade såra och skära i den ”Det är en synd” sa han ”att med jordbruksarbete såra eller skära i, riva eller skrapa allas vår moder.”

I de amerikanska ursprungsbefolkningarna och i medelhavsreligionernas Terra Mater och Tellus Mater finns en föreställning om jordens helighet som jag tror vi behöver stanna upp och pröva vår tro och vår kultur mot. Kanske det är sant det som KG Hammar skriver, att först uppkommer en erfarenhet av något som inte låter sig rymmas i det språk som finns till hands. Sedan tillkommer begreppet Gud som finns i olika traditioner och kulturer. Jesus självutgivande kärlek avser att uppenbara Gud och tro är en tillit som växer ur förnimmelsen av något bortom ord och begrepp. Därför behöver vi en ständigt föränderlig och levande teologi som hjälper oss att förstå vad det är att leva som Jesu lärjungar. Jesus sa: ”Min mat är att göra hans vilja som sänt mig och att fullborda hans verk”

BÖN: Gud hjälp oss att se din heliga närvaro i allt vi möter och som dina tjänare fullborda ditt verk. Amen

”… Och ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var full av nåd och sanning…”Joh 1:1-14

Johannes sammanfattar julens budskap i några kärnfulla meningar som kastar omkull hela det perspektiv som vi valt att leva efter. Han skriver om nåd och sanning, nåden som Guds närvaro i vår materiella värld och sanning som en mötesplats för det gudomliga och en förmåga att skilja ont från gott. Den bräckliga världsbild vi har konstruerat åt oss bortser från dessa två kosmiska perspektiv. Ju mer vi fjärmar oss från nåd och sanning ju större blir risken för globala kriser. Vi har behov av ett inre riktmärke som döljer sig ”i det ljus varigenom allt blev till”, som det står i Johannesevangeliet.

Julens budskap drabbar oss med omvälvande insikter som vi visserligen redan fått men som vi bortser ifrån. När Johannes säger att allt blev till genom detta ljus så för han samman hela jordens biosfär i ett sammanhängande perspektiv. Samma sanning som naturvetare påvisar: att jordens biosfär utgör ett sammanhängande helt som nu hotas av mänsklig aktivitet. Det sägs i denna text att ”han kom till det som var hans men hans egna tog inte emot honom”. Många förnekar idag denna sanning: Den nåd som skulle kunna hjälpa oss ur vår fossildrivna modernitet handlar om att se möjligheterna att skapa ett hållbart liv för alla med likvärdiga sociala förutsättningar och relationer. ”Åt dem som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn…” Vi kan redan nu välja ett nytt perspektiv där inte ensamhet råder och där vi kan möta den andre med ett syskons omsorg.

Detta gudomliga perspektiv är inget som tvingas på oss men förunnas ”alla dem som tror på hans namn…”.Samhällsvetare har länge visat att hotet mot en enad mänsklighet är det djupt orättvisa samhälle som formats av pengarnas logik. Det ökande våldet i våra förorter speglar det ökande våldet i världssamhället. Denna våldsspiral går aldrig att hejda med ny teknik, istället krävs det nya perspektiv på mänsklighetens utmaning. Orsaken till de fattigas utanförskap är den globala världshandelns materiella substans – de mängder av energi, material, mark och arbete som går år för att bibehålla vår konsumtionskultur. Vi stjäl andra människors tid och flyttar miljöbelastningen till andra världsdelar. Begäret efter pengar är drivkraften hos individer, företag och nationer. Vi låtsas som om detta gynnar alla parter men världens fattigdomskris bara växer. Det rimmar dåligt med Jesus perspektiv som handlade om att ge allt till de fattiga och sedan följa honom. Han har avslöjat sanningen bakom den artefakt vi kallar pengar och satt mänskligheten i centrum.

Den sanning som naturvetare och samhällsvetare med allt starkare röst förmedlar till oss sammanfaller med det budskap som kom till världen genom Jesus födelse. Jesus bar också på samma insikt som vår tids humanister: att pengar i sin nuvarande utformning egentligen är fantasier som har fått makt över oss och som gör oss till främlingar för varandra, vår miljö och oss själva. Det som Marx kallade pengarnas fetischism behåller sitt grepp om oss bara så länge vi tror på dem.

Det enda vi med säkerhet vet om framtiden är att vi inte kan fortsätta som nu. Det globala samhällssystem som vi är en del av närmar sig sina gränser och kommer ganska snart att övergå i något annat. Låt oss vara lyhörda  och söka en ny framtid i ljuset av den nåd och sanning Johannes talar om.

”Om du förstått hans tecken rätt så skall du finna vägen lätt.

I krubban är det barnet lagt som har all världens makt.” (M Luther)

 Bön: Herre välsigna oss och bevara oss! Herre låt ditt ansikte lysa över oss och visa oss nådens väg. Amen.

”……Vad skall jag jämföra detta släkte med? De liknar barn som sitter på torget och ropar åt andra barn: Vi spelade för er men ni ville inte dansa……. Men vishetens gärningar har gett visheten rätt.” Matt 11:12-19

Jesus ser tillbaka på sitt liv och sammanfattar det, alltifrån mötet med Johannes till slutet av livet och sin epok. ”Vi spelade för er men ni ville inte dansa…” Här finns en ton av besvikelse men också en tillit riktad mot framtiden där ”Vishetens gärningar har gett visheten rätt.” Detta liknar även vår epok som nu går mot ett avslut utan att tillväxten har fördelats för att ge fattiga, änkor och faderlösa en rättmätig del av välståndet. Likt de barn som vägrade dansa har vi inte hörsammat vishetens möjlighet att ena mänskligheten. Vi utvecklade istället orättvisa system med bombskadade städer, förbrukad krigsmateriel och mängder av fattiga människor som letar efter mat och hopp i ojämlikhetens efterlämnade ruinhögar.

I vår epok har funnits en unik möjlighet till en rättvis utveckling som vi försummat. Men nu utmanar ”Visheten” mänskligheten att enas i en omorientering där kriget och våldet avvecklas och tilliten på nytt byggs upp. Då måste tillväxt ersättas med ”nerväxt” och våra naturtillgångar ransoneras. Vi måste nu sätta de människor i centrum som lider av den tidigare epokens slöseri. Som Jesus beskrev sin epoks skifte med hopp om ”Vishetens gärningar” så står nu mänsklighetens hopp till ett omvänt perspektiv där omsorg, fördelning och hållbarhet är centralt.

”Visheten” är i gamla testamentet ett abstrakt begrepp besläktat med klokhet och insikt. Gud har skapat världen med vishet och uppmanar oss människor att ta emot och älska den. I gamla testamentet representerar Guds vishet en del av det gudomliga mysteriet. Hos den judiske filosofen Filon uppfattas Ordet och Visheten som identiska begrepp och utgör den länk varigenom Gud kommunicerar med sin skapelse. På samma sätt upplyser ljuset vårt begränsade rum samtidigt som det färdas genom rymdens obegränsade rum. Så överbryggas motsatsen mellan materiellt och andligt, immanent och transcendent.

För att vi ska ana Guds storhet och skapande verksamhet i den dynamiska förändringsprocess som vår värld utgör, bör vi utgå från att gudomligheten har samhörighet med allt levande. Gud har i alltför hög grad uppfattats som ett begränsat och absolut begrepp utanför materien som kan definieras av människan. I den nya epok vi nu kallar antropocen är det människan som behöver omdefinieras. Då blir Gud större än våra definitioner men kan ändå uppfattas på vårt mänskliga, relationella vis.

Hur vi människor uppfattar Gud förändrar inte Gud men ett begränsat perspektiv kan minska vår möjlighet att uppleva Guds närvaro. Vi flyter inte runt som atomer i en materialistisk värld utan vi har föreställningar, rädslor, emotioner, fantasier och drömmar som påverkar hur vi uppfattar världen och Gud. Våra uppfattningar om Gud har i slutändan alltid en jordisk anknytning. Den fysiska och materiella upplevelsen av Guds närvaro liksom vår tillit är beroende av hur Gud representeras i vår föreställningsvärld.

Om vi läser en bok om Afrika påverkar det hur vi upplever platsen när vi reser dit, även om det är en avsevärd skillnad mellan förväntningarna som skapats av det skrivna ordet och hur det faktiskt känns på plats. Representationernas tid och rum som innesluter och omger oss medan vi lever våra dagliga liv påverkar våra upplevelser och våra sätt att tolka och förstå vad som händer. När Bibeln talar om Gud som ”Visheten” är det med hopp om en mänsklighet som kan enas och låta sig påverkas av Guds närvaro.

Bön: Gud omslut oss på alla sidor och led oss in i en varaktig relation med dig och varandra.

”… Se din konung kommer till dig, ödmjuk och ridande på en åsna och på ett föl, ett lastdjurs föl…” Matt 21:1-9

Så var det åter dags för adventsfirande. Affärsidkare och torgmånglare, små och stora kapitalister, skapar julstämning med girlanger och prylar. Ännu en gång ska skyltsöndagen öka tillväxten inför årets sista resultaträkning. Kyrkorna stöper ljus och tränar julspel, med en och annan levande åsna som attraktion, inför kyrkoårets första söndag när barnen med tindrande ögon ska sjunga ”Hosianna Davids son”.

Det är svårt att blunda för diskrepansen mellan detta firande och den bibliska berättelsen om Jesus på åsnan. Han red mot tortyr och avrättning för att ha väckt upproriska associationer om Sakarjas fredskonung, den som skulle förinta maktens stridsvagnar och förstöra krigets vapen.

Var och är fredskonungen bara en dröm? Krigen har ju inte upphört och människan fortsätter att satsa på upprustning. Det skulle kanske varit enklare om Gud inte hade inrymt den mänskliga aktivitet som lett till klimatkatastrof, krig och orättvisa i sin skapelse? Men utan svar på frågan om människans roll blir skapelsen en obesvarbar gåta. En skapelseteologi utan ett framtida mål innebär att världen stagnerar i ett statiskt tillstånd. Som när den Gud deisterna skapat drar sig tillbaka efter sitt verk och likt en rik kapitalist nöjer sig med att leva på räntorna. Men jag tror istället att skapelsen är ett ofullständigt och pågående verk där människan inte är något statiskt med frälsning som en extra egenskap. Frälsningen innebär inte att människan återställs till sin ursprungliga intention utan handlar om att fullborda den gemenskap med Gud som mänskligheten söker. I kontrasten mellan vad som är och vad som kunde vara ligger skapelsens hemlighet och människans frälsning.

I detta perspektiv blir konsumismens gisslantagande av adventskonungen en bild av Jesus som avrättad fredskonung. Men detta är inte hela berättelsen: Jesus död och uppståndelse är tecken som visar på inkarnationens hemlighet där Guds kärlek övervinner döden. Tron på Sakarjas fredskonung må förefalla overklig men i förhållande till krigets historiska oförmåga att skapa fred är den sannare. Mot fredskonungens ödmjuka makt står de globala imperieledarnas tro på vapenlobbyn som med krig vill tvinga fram den globala maktbalans de kallar fred. Utöver krigets och kapprustningens enorma klimatpåverkan visar världens starkaste militärmakt sin impotenta förmåga att skapa fred genom upprepade nederlag också på slagfälten: Iran, Vietnam, Afghanistan, Libyen och Irak. I dessa länder har skamlösa övergrepp begåtts av imperiet som i många fall resulterat i statskollaps och decennier av mänskligt lidande.

Vi lever på randen av en planetär kris där de sociala skillnaderna och osäkerheten i finanssystemen är enorma samtidigt som klimatförändringarna tvingar fram stora folkomflyttningar. Vår nya globaliserade värld är hotfullt instabil men världens nationer närmar sig nu varandra för att ta itu med klimatförändringar, rättvisa och fattigdom. Vi behöver fråga oss vad som i det långa loppet kommer att vara bäst: att vi fortsätter leva i de föreställda gemenskaper som vi kallar nationalstater och maktbalans, eller att vi börjar betrakta oss själva som medlemmar i en världsgemenskap där rättvisa och fred inspirerar oss till uppoffringar och den enkelhet som gör en global jämlikhet möjlig.

Bön: ”Hosianna Davids son! Välsignad är han som kommer i Herrens namn”

”…Nu får ni själva ta hand om ert övergivna hus…” Matt 23:37-39 –  24:1-2.

Jesus talade till sina lärjungar om en ny tid, där det som varit heligt och som skapat sammanhang i deras värld ska brytas ned. När lärjungarna pekade på det väldiga tempelkomplexet som representerade en hel kultur och kunskapsordning svarade han ”Se på allt detta – sannerligen, här kommer inte att lämnas sten på sten, allt skall brytas ner.”

För att förstå skillnaden mellan hierarkiskt uppbyggda system och nyskapande liv behöver vi flytta oss bort från de välordnade trädgårdssystemen, med stränga rader av förutbestämd gröda, över till skogsbrynet. I trädgården kämpar trädgårdsmästaren med omfattande rotsystem av allehanda slag. I skogen breder svampskogen ut sitt berikande mycel i ett samspel med den omgivande växtligheten, ett nät av rottrådar som i själva verket är svampen. Det är bara rotskotten i detta mycel som kan förvandlas till en livgivande svampsås. I naturskogens relationer sjuder livets nyskapande krafter och skapar en närmast oförutsägbar miljö. I motsats till skogens myllrande liv producerar mänskliga produktionskrafter kalhyggen och plöjer marken för att låta en enda lönsam art dominera medan naturskogens mångfald och slumpartade artrikedom försvinner.

Vi lever i en omvälvande tid och trodde oss ha funnit en framgångsrik världsordning, men vi har nu upptäckt att den är ohållbar: Vi har utformat en organisation med orättvis fördelning mellan fattiga och rika som förbrukar mångfalden i vår natur och orsakar massutdöende av arter. Jämvikten i hela klimatsystemet har urartat till en planetär kris. I en sådan tid ska vi nog inte låta vår kristna tro domineras av föreställningen om individuell frälsning som skapar avstånd till den andre och utesluter ett ömsesidigt ansvar för mänskligheten. Vi behöver nu lyssna till budskapet om ett rike som inte bygger på avstånd utan på  nära relationer mellan människor, djur, natur och Gud. Nu ska vi söka den samverkan som är inbyggd och förutsatt i själva skapelsen – ett inkarnationens mysterium som överlever våra hierarkiska ordningar och kan skapa ett nytt rike. Vi kan se det avspeglas i markens rotsystem såväl som i trädkronornas rhizom där fåglarna bygger sina nästen, ett Guds rike som finns i själva livet som en dynamisk process.

Jag tror inte vi kan finna meningen med våra liv samtidigt som vi bryter ned livets materiella förutsättningar. Materien är Guds kropp, själva skapandets möjlighet och liv i förändring. Det är som del av detta materiella liv vi kan finna en relation till Gud: Det är som människa Gud visar sig i Jesus, en människa som lever och lider med oss i det ekosystem som skapelsens mysterium utgör.

Bön: Var med oss Gud i denna nyskapande tid där vi kan finna ditt rikes kärlek. Amen

”…Den som gör Guds vilja är min bror och syster och mor.” Mark 3:31-35

Jesus ville säkert inte förneka sin egen relationen till sin mor och sina bröder men han påpekar att det vi gör och är förenar oss mer än familjeband. I den lutherska traditionen har ”rättfärdiggörelse genom tro”, i motsats till gärningar fokuserat oss på vår tro. Det har minskat uppmärksamheten på det vi gör, som om detta saknar betydelse när vi tror på nåden. Men för Jesus speglar det vi gör, också det vi är i vårt inre – han visar hur nåden ger oss makt över det vi gör.

Den lutherska kyrkans starka fokus på nåd, i förhållande till gärningar, har gjort oss blinda för djupet i den judiska tradition som Jesus tillhörde. Det är en av orsakerna till den besvärande ersättningsteologin, som tolkar kristendomen som en ersättning för judendomen och som stör vårt förhållande till våra judiska rötter. Det är också en del av stödet för den kyrkliga antisemitismen och det som gjorde ett av historiens mest avskyvärda illdåd möjligt. Teologen Jakob Wirén skriver i boken Att ge plats för den andre: ”Idag behöver allt teologiskt arbete bära på en självkritisk medvetenhet om judisk-kristna relationer och den destruktiva kapacitet som finns i den kristna traditionen.” Kristendomen ersätter inte judendomen utan är för de kristna en fortsättning av Guds uppenbarelse genom historien. Vår syn på vem Jesus var skiljer sej åt i judisk och kristen tradition, men utesluter inte en djup samhörighet. ”Den som gör Guds vilja är min bror och syster och mor.”

Vår förmåga att skilja på gott och ont är oss given av nåd. Den är en förutsättning för att vi ska kunna göra Guds vilja och den kan ge oss mod att inta en självkritisk hållning som främjar intellektuell hederlighet och ödmjukhet. Tro och handling är inte ett motsatspar utan är ömsesidigt beroende av varandra. Ett historiskt exempel på hur tro och handling kan smälta samman är biskop Tor Andraes inkännande beskrivning av profeten Muhammeds gudserfarenheter – de som gav Muhammed en profetisk kallelse.  Denna kallelse var på samma gång andlig, social och politisk. Senare tiders wahhabism och jihadism, som exkluderar alla andra religiösa erfarenheter än en bokstavstrogen islam, har förhindrat en överbryggande förståelse av den muslimska profet-litteraturen för både kristna och judar. Den anda som genomsyrar den profetiska litteraturen är inte krigisk utan visar en genomgående omsorg om samhällets svaga och utstötta. Det finns i Jesus verksamhet en anknytning till Gamla testamentet och profeternas kritik av såväl den politiska som den kultiska makten. Hans förkunnelse och verksamhet hämtar inspiration ur profetlitteraturen på ett sätt som avvisar föreställningar om profetlitteraturen som enbart våldsam och lagisk. Samtidigt som han sätter nåden i centrum.

Den som gör Guds vilja, säger Jesus, är min bror. Hans uttalande visar att de inte finns någon motsättning mellan tro och gärningar. Tro på en profetiskt inspirerad idé om rättvisa, som alltid överskrider befintliga juridiskt-politiska ordningar, förutsätter en Gud som är utspridd i det liv som är och utgör en relationell mångfald. En sådan Gud låter sig inte utnyttjas för politiska maktambitioner. Snarare ger denna gudsbild oss möjlighet att ta ett steg mot en enad mänsklighet som söker en övergripande ordning fullt igenkännbar för alla. i kan få en övergripande förståelse av rättvisa som en oavslutad uppgift som hela tiden utmanar världens orättfärdiga ordningar.

Bön: Gud, låt oss mitt i tidens ström inspireras av din rättvisa och söka din vilja. Amen.

”…gläd er över att era namn är upptecknade i himlen.” Luk 10:17-20

Jesus sände ut några lärjungar i förväg till varje plats han tänkte besöka. Så gjorde han också denna gång och när de kom tillbaka var de förtjusta över att demonerna lydde dem men Jesus avvisade deras tal. Föreställningar om en osynlig värld full av mäktiga demoner var vanlig under denna tid. Sannolikt hade inte kristendomen överlevt de många hedniska gudarnas inflytande om inte kejsar Konstantin ca 300 år e Kr hade byggt en mängd kyrkor till den ende Gudens ära. Kanske hade inte heller Muhammed senare befäst sin tro på Allah, den ende Guden. Då som nu utövade de många gudarna stor makt över både kejsaren och folket.

Skillnaderna mellan ”hedningarnas” relation till sina gudar och de kristnas relation till sin Gud var den största tänkbara. För ”hedningarna” räckte det om de fick gudarnas stöd genom att be och önska medan de kristna snarare sökte vara Gud till lags. Det är också det som förenar de tre Abrahamitiska världsreligionerna judendom, kristendom och islam genom tron på en Gud som inte kan manipuleras genom magi.

Att använda religion eller Guds namn för att utöva makt över andra människor har alltid varit sekterismens kännetecken. Jesus avvisade alla sådana tendenser. ”Gläd er inte över att andarna lyder er, utan gläd er över att era namn är upptecknade i himlen.” var Jesus svar på den hedniska världens tro på demoner och onda andar. När fariséerna frågade när Guds rike skulle komma var svaret avvisande: ”Guds rike kommer inte på ett sådant sätt att man kan se det med sina ögon… Guds rike är inom er”. Guds rike var för Jesus inte en kommande ordning utan en möjlighet att nu leva i hans kärlek, en verklighet som ”är”. Det handlar inte om ett rike där de rättroende utövar makt över de andra, tvärtom: ”om din broder gör orätt så förlåt honom”.

När någon säger sig driva ut onda andar, ha makt över sjukdomar eller blir rik genom att locka människor att ge bort värdesaker och pengar så kan vi se detta som en varning för sekterism och hedendom. Sekteristiska ledare säger att de har en för andra oåtkomlig kontakt med Gud som ger dem rätt att utöva sin makt. Jesus avvisar genom hela sitt liv sådan maktutövning och säger: ”den som vill vara störst bland er skall vara de andras tjänare…”

Om religion används som maktmedel och sekteristiska tolkningar av bibeln får fotfäste kan politisk makt vara frestande också för kristna grupper i vår tid. Evangelikala ledare i USA har flera gånger jämfört president Trump med kung Kyros – som att Gud använder Trump liksom Han använde Kyros. Efter den babyloniska fångenskapen fick kung Kyros Guds uppdrag att återuppbygga Jerusalems tempel. Då meddelade Kyros: ”Alla jordens riken har Herren, himlens Gud, givit mig, och han har ålagt mig att bygga ett hus åt honom  i Jerusalem i Juda”. I den bibeltolkningen bortser de evangelikala ledarna från att deras före detta president ljuger, förtalar, förtrycker och diskriminerar. Eftersom det är svårt för oss människor att veta vad Gud vill kan lätt Guds vilja bli synonym med den egna gruppens ambitioner. Att Jesus avvisar all sådan sekterism hindrar inte grandiosa personligheter att utöva sin makt i religiösa grupper. Sällan utger de sig dock för att vara de andras tjänare annat än möjligen i manipulativt syfte.

Bön: Gud låt Jesus uppenbara din vilja för oss så att vi kan tjäna varandra i frihet och kärlek.