”Den som har två skjortor skall dela med sig åt den som ingen har, och den som har bröd skall göra på samma sätt…” Luk 3:1-15

Jag tror att det är lättare för den som endast har två skjortor att dela med sig åt den som ingen har än det är för miljardärerna att dela med sig av sina gränslösa rikedomar. Det kan bero på att närheten till den person som inte äger någon skjorta alls är så mycket större för den som bara har två skjortor. Hen kan lätt föreställa sig hur det är att vara helt utan.

Detta är en av nackdelarna med stora klyftor i ett samhälle. I vårt samhälle äger hundraåttiosju miljardärer halva vår BNP och när det uppdagades att en av dem fuskat med skatten och inte velat dela med sig till det gemensamma så undrade han ”vad fan får jag för pengarna”. Möjligheterna till social identifikation minskar i takt med sociala klyftor och ojämlikhet. Denna ojämlikhet kränker också människans värdighet och hämmar hennes utveckling. I spåren av ojämlikhet hittar man för tidig död, ohälsa, förnedring, diskriminering, fattigdom, stress, otrygghet och ångest. Världens mest våldsamma områden sammanfaller med de mest ojämlika. I Crédit Suisse globala översikt av ojämlika nationer hamnar Sydafrika, USA och Sverige i topp. Den polarisering som i vårt land började i mitten av 1980-talet har vuxit enormt.

När Johannes drog sig ut i öknen för att predika syndernas förlåtelse, omvändelse och dop, så var avsikten att ”bana väg för Herren” och låta alla människor se Guds frälsning. Han predikade inte en personlig omvändelse för den enskilda människans räddning utan en omvändelse som gällde ”alla människor”. Jesus levde med samma judiska perspektiv, där Gud verkar genom sitt folk, som Johannes gjorde: Frälsningen gällde inte ett individualistiskt undantag från folkets öde. ”Guds folk” skyddades inte från det övriga folkets lidande och folket i övrigt led inte skilt från ”Guds folk” – Han såg en stor skara människor. Han fylldes av medlidande med dem, för de var som får utan herde…ge dem något att äta” var Jesus uppmaning. Hela hans vardag handlade om att röra sig tillsammans med människor som led och ge dem hopp om ett nytt rike, ett Guds rike”. Jesus framställde sig också som en av dem, ”vadhelst ni har gjort mot en av dessa, det har ni gjort mot mig”, det var ett starkt uttalande i ett samhälle som inte ville se de fattiga.

I mitten av förra århundradet uppmärksammade kyrkan och många teologer runt om i världen de rättvisefrågor som handlade om strukturer och politiska ordningar. Radikala skrivningar inom ramen för andra vatikankonciliet, såsom ”Gaudium et spes 1965” och ”Populorum Progressio 1967” behandlade människan och samhället, världshandel och revolution. Folket och samhällsstrukturen uppmärksammades i teologin. Inom ramen för Kyrkornas världsråd anordnades kyrkomötet i Uppsala 1968 som handlade om rättvisa och utveckling: Nu gällde det inte längre bara den individuella frälsningen utan vad varje människa gör som del av mänskligheten. Redan då fanns ett begynnande medvetande om klimatkris och kravet på kollektiva beslut och handlingar i förhållande till den fattiga delen av världen. ”Vad helst ni har gjort mot en av dessa mina minsta…” –  Vi har fortfarande ett ansvar som mänsklighet och som Guds folk – inte bara för vad vi själva gör utan också för vad vi gör tillsammans som mänsklighet. Om 1900-talet var uppvaknandets tid så måste 2000-talet bli handlingarnas tid. Nu gäller det att kränga av sig skjortan och bli ett med den utsatta mänskligheten.

Bön: Gud, förena oss all till ”ett folk” för fred och rättvisa. Amen.