”…Kom ihåg att visa gästfrihet, ty det har hänt att de som gjort det har haft änglar till gäster utan att veta om det. Tänk på dem som sitter i fängelse, som om ni var fångar med dem…” Hebr. 13:2-3

Jag skulle passera centralens vänthall som vanligt. Men det blev ingen vanlig passage: Under vänthallens väldiga takresning myllrade det av människor med fulla bärkassar, hastigt hopslängda ägodelar i slitna väskor och provisoriska paket med remmar. Jag såg barn som trevade efter händer, mammors ängslan och fäder utan stolthet med flackande blickar. De hade passerat många gränser och vandrat många mil genom Östeuropa och var nu nästan framme. Bland dessa grupper av nykomna flyktingar sprang ivriga diakoner och volontärer med tolkar och rådgivare. De hänvisade de hungriga till en soppservering och några som skulle vidare hjälpte de till rätt buss. Detta var en spontant organiserad men målmedveten aktivitet för att hjälpa flyktingarna som var väldigt många. Jag hade hört talas om denna solidaritetsaktion men inte förstått hur omfattande den var. När jag sakta gick genom hallen tårades mina ögon av rörelse. En hjälparbetare log mot mej och väckte en våg av värme som spred sej. Mitt minne av flyktingar och hjälparbetare finns alltid kvar: Vi liknar varandra. Det finns ingen skillnad, flyktingarna är som vi men på flykt.

Leendet har nu bytts ut mot krass juridik och förslag på förslag radas upp som syftar till att göra Sverige mindre attraktivt att fly till: De permanenta uppehållstillstånden ska dras tillbaka och göras tillfälliga, familjer ska splittras, asylsökande ska placeras helst i låsta flyktingläger, rätten till tolkar och juridisk hjälp begränsas. Och vad menas med ”återvandring för dem med bristande vandel”? Jimmy Åkesson sa: ”Icke-medborgare ska inte förvänta sig samma förmåner som medborgare, och en bra utgångspunkt är att de slipper dö”. Orden träffar som hårda hagel.

De som formulerat alla dessa förslag var nog inte där i centralens stora hall när kärleken överflödade. Men jag tror att dessa politikers verklighet är anpassad efter trollfabrikernas hatideologier. Vårt land som de sista tio åren haft råd att skapa 535 miljardärer och under mycket lång tid levt under en högkonjunktur har nu inte råd att ge flyktingar det som volontärer och hjälparbetare bjöd de nyanlända på i Stockholms Central.

Papporna och mammorna med bylten och gråtande barn i armarna ska nu letas upp och återsändas… Till vad? Afghanistan, Syrien, Ukraina…? Jag känner hur tårkanalerna fylls av vrede. Här ska inte råda någon gästfrihet – nu ska våra gäster, änglar så väl som barn, utvisas till ovissa öden.

Kyrkorna må ha olika gudstjänsttraditioner och teologier men i förhållande till det dubbla kärleksbudet råder samstämmighet. Nu måste kyrkorna samordna sig till en motståndsrörelse! Sofia Camnerin, generalsekreterare på Sveriges Kristna råd skriver: ”Kyrkorna kommer aldrig vika en tum när det gäller det oändliga människovärdet. Kyrkorna fortsätter arbeta för att människors grundläggande behov ska bli tillgodosedda, och arbetar för ett starkt bistånd. Kyrkorna fortsätter arbeta för att välkomna främlingen och visa gästfrihet. Kyrkorna fortsätter arbeta förebyggande i förorter, samhälle och städer…

Tillsammans med många andra goda krafter arbetar kyrkorna för helheten och påminner om vikten av att prioritera grundläggande orsaker till fattigdom och migration där klimatfrågan måste vara högprioriterad….”

Vi behöver inte anpassa oss till en empatilös migrationspolitik, vi kan hålla fast vid en empatisk relation och kräva stöd för aktivt solidaritetsarbete bland dem som behöver vårt bistånd.

Bön: Herre välsigna oss och bevara oss alla. Herre låt ditt ansikte lysa över oss alla, flyktingar och ”svenskar”, och var oss nådig. Herre vänd ditt ansikte till oss och ge vår samhällsgemenskap frid. I Faderns och Sonens och den helige Andens namn. Amen

”…Hur svårt blir det inte för dem som har pengar att komma in i Guds rike!…”

Mark 10: 17-27.

Berättelsen om Jesus möte med en man som ägde mycket pengar väcker frågor om vår tids  religionsutveckling: Just nu är det den karismatiska framgångsteologin som värvar flest anhängare i världen. ”Mycket pengar” blir där en bekräftelse på välsignelse från Gud och är en grundbult i denna teologi. Megakyrkornas spektakelföreställningar innebär en auktoritär påverkan på de människor som deltar. Att kyrkorna har detta inflytande på sina besökare utgör en politisk maktfaktor i auktoritära ledares valkampanjer. Enskilda moralfrågor, som abortfrågan och förnekandet av HBTQ-personers mänskliga rättigheter, blir överordnade alla andra politiska värderingar. Dessa kyrkors stöd till Trump och Bolsonaro är förutsättningen för deras framgångar.

För Jesus var mycket pengar något som istället distanserade den rike mannen från de fattiga. Ojämlikheten var ett hinder för det rike som han kallade Guds. Det är med sorg han konstaterar: ”Det är lättare för en kamel att koma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike.” Mycket pengar förutsätter en motpol av fattigdom, en verklighet som Jesus kunde studera effekterna av i sin omgivning. ”Gå och sälj allt du har och ge åt de fattiga; då får du en skatt i himlen.”

Den som är känslig för konjunkturcykler har länge anat en kommande lågkonjunktur. Ojämlikheten har ökat till osannolika proportioner och välståndet har upprätthållits med lånade pengar. Intresset att förbättra villkoren för fattiga, asylsökande, ensamstående föräldrar och arbetslösa har minskat. Det är också dessa människor som drabbas hårdast av inflation, höjda räntor och höga elräkningar. Vi har alla ett ansvar för denna kapitalistiska ordning – nåden utesluter inte gärningar som tar ansvar för de fattiga! I den antisemitiska retoriken spelas judarnas ”lagiskhet” ut mot den kristna ”nåden”. Detta är en falsk motsättning med rötter i ersättningsteologin. I den judiska traditionen har gärningarnas betydelse accentuerats genom lagen. Marcus Ehrenpreis, rabbin i den judiska församlingen i Stockholm under tiden för förintelsen, förkunnade att Lagen/Läran betydde frihet eller mera poetiskt ”själens fria underkastelse under himmelrikets ok” som Jesus sa: ”mitt ok är milt och min börda är lätt”.

Att bära himmelrikets ok kan inte vara att underordna sig en kontext där mycket pengar är lösningen och de som saknar pengar får skylla sig själva. De ekonomiska strukturer vi har konstruerat är så primitiva att de leder till orättvisor, de är mer ett resultat av vår orättfärdiga girighet än av Guds vilja. När effekterna av vår girighet kommer i dagen beter vi oss som de politiker i valrörelsen som skyllde på de andra – de vi kallar migranter och flyktingar beskylldes för alla möjliga problem i samhället. Istället behöver vi bekänna vår otillräcklighet och respektera varandra i sökandet efter en ny samhällsmodell där vår nästa står i centrum och där vi alla har samma värde.

I vårt samhälle har socialdarwinismen format vår människosyn där vi tänker att rationella individer agerar främst i eget intresse. Men tänk om vi istället skulle uppfatta svampar som de typiska livsformerna – mycel som aktivt känner av och reagerar på sin omgivning. Där finns utrymme för både samarbete och konkurrens. Deras förmåga att tolka andra växters utstrålning gör det möjligt att hantera en rad komplexa bytesrelationer med träden och finna jordens förråd av näringsämnen: En ömsesidighetens lag som överensstämmer med det dubbla kärleksbudet i den judiska och kristna traditionen.

BÖN: Gud, låt din lag och din barmhärtighet leda oss fram till ömsesidighetens rike. Amen

• 

   

   

   

   

   

  ”…Sök först hans rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också…” 

  Matt 6:25-30

  För en tid sedan predikade jag om rättvisa. Efteråt påminde mig en god vän om att Olof Palme använde begreppet ”rättfärdighet” som för honom var ett både djupare och bredare begrepp än rättvisa. Ju mer jag tänker på skillnaden ju tydligare blir det för mig att vi inte får tappa bort ordet rättfärdighet. Det påminns vi särskilt om i midsommartiden – denna ljuva sommartid då inte bara kroppen går ut och gläder sig utan också själen påminns om att marken bär Guds gåvor. Att leva i rättfärdighet är att leva i samklang med både naturen och mänskligheten.

  Ordet rättvisa handlar om att fördela pengar och materiella värden mellan människor. Men rättfärdighet har också konnotationer som innefattar bevarandet av vår gemensamma helighet – vårt förhållande till hela skapelsen. I den judiska traditionen utdelas hederstiteln ”rättfärdig bland folken” till icke-judar som riskerade sina liv för att hjälpa judar undan förintelsen, utan penningmässig eller annan vinning i retur. Jag skulle vilja utdela denna hederstitel till alla de forskare och opinionsbildare som sedan den första miljökonferensen i Sverige, för 50 år sedan, har arbetat på att rädda mänskligheten undan det hot som våra värderingar och tekniskt/kulturella levnadsvanor byggt upp. Utan att förringa eller underskatta den oerhörda förbrytelse mot det judiska folket och mänskligheten som förintelsen innebar, skulle jag önska att vi insåg att vi genom likgiltighet för klimatförändringar och kärnvapenhot hotas av ännu en förintelse, nämligen hela  människosläktets.

  Midsommarfirandet påminner oss om den oerhörda tillgång som Gud genom sin skapelse skänker oss. Kanske vår likgiltighet inför klimathotet kan ersättas av beredskap till självuppoffring och sökande efter rättfärdighet. En livshållning i harmoni med himmelens fåglar och markens liljor skulle kunna lära oss att det viktigaste inte är att ackumulera rikedom – ”de sår icke, skördar inte och samlar inte i lador men er himmelske  fader föder dem.” Det viktigaste för oss är att söka ordningen för Guds rike och hans rättfärdighet.

  Vi möter nu dagligen nyheter om Rysslands övergrepp mot det ukrainska folket. Det hänger över oss som ett eko av kolonialismen. Ryssland vill vara ett imperium. Imperier och imperialism har i vår västerländska historia ansetts som en plikt som mäktiga stater har mot sina svagare bröder. Exempel på denna ”plikt” har demonstrerats av USA genom invasionen av Irak med katastrofala konsekvenser och av Kina genom behandlingen av den muslimska befolkningen i Xinjiang. Kolonialväldena under 1800-talet grundade sin makt på tvång och våld och på samma sätt upprätthåller våra dagars imperiestater sitt herravälde: polismannen som torterar misstänkta och soldater som spränger hus och skjuter fångar. Likgiltigheten inför den andres lidande har de gemensamt.

  Imperialismen har alltid två onda sidor: För det första kampen mellan imperiemakterna som givit upphov till två världskrig och nu fört oss in i ännu ett kallt krig. För det andra ockupation av små stater i imperiemakternas intressesfär som oundvikligen innebär användning av våld mot försvarslösa människor. Men vårt skydd och vår trygghet skapas inte av kärnvapen eller något imperiums våldskapital. Tryggheten finns istället i Guds rättfärdighet. Tydligare än någonsin kan vi nu lära oss av liljorna på marken och fåglarna under himlen vad den tryggheten innebär. De vet vem som har alla varelser i sin hand, som Job säger: ”Fråga djuren de kan lära dig, himlens fåglar kan ge dig svar. Fråga markens kryp, de kan lära dig, havets fiskar kan upplysa dig. Finns det någon av dem som inte vet att detta är Herrens verk? Han har alla varelser i sin hand, varje människas ande.” Guds rättfärdighet finns i den harmoni och det liv som skapelsen erbjuder oss och är varje människas rättighet. Men då måste vi avvärja människans skadliga inverkan på klimatet och söka ”hans rike” och ”hans rättfärdighet” i självuppoffrande kärlek till varandra och till allt skapat liv.

  Bön: ”Låt mig få tjäna dig allen, i trohet sann, i kärlek ren, så vill jag mer ej önska.” (Sommarpsalm 200.)