-
-
”Herre, låt det stå kvar ett år till, så skall jag gräva runt det och gödsla….” Luk 13: 8
”Kvinna, du är fri från din sjukdom”, och så lade han (Jesus) sina händer på henne. Genast kunde hon räta på sig, och hon prisade Gud. Luk 13: 10 -17
Jesus var jude och tolkade sitt liv utifrån det judiska: att vara en ledstjärna, leva i samklang med Guds vilja och ansvara för alla folk. En kallelse som vi nu tillsammans som mänsklighet bär vidare. I Jesus samtid fanns det romerska imperiet som en tidlös världsmakt. Tidigare i den judiska historien hade Jesaja känt sig kallad att vara en profet för ”folken”. Jesaja hesiterade inför uppdraget innan han antog utmaningen. I denna tradition levde Jesus och bävade även han inför sitt uppdrag. Också han antog utmaningen och kritiserade sedan sina samtida för att vara dåliga förvaltare och liknade dem vid ett fikonträd som inte bar frukt.
Romarriket hade vapen och organisation som gav dem makt att dominera den kända världen. Men det föll långsamt sönder under trycket av klimatförändringar och pandemier. Under tiden fortsatte med all säkerhet människorna sina liv i tron att även de levde i den bästa av världar, i skydd av den största militära makt som världen skådat. Det är mycket möjligt att också vår tids imperier, världsordning och civilisation redan har fallit. Vi vill bara inte veta det.
Pesten och samverkande klimatförändringar som drabbade det romerska imperiet tolkades av påven Gregorius som att världens sista tid var kommen. Han predikade då om världens undergång utifrån den fysiska miljöns oförsonliga och nyckfulla våldsamhet. Eskatologiska teman är populära också för vår tids domedagspredikanter när de vill skrämma folk till lydnad. Men med Jesus kommer ett nytt tema som istället handlar om gemensamt hopp och ansvar. I Jesus liknelse om fikonträdet som inte bar frukt utverkar förvaltaren en respit: ”Herre låt det stå kvar ett år till, så skall jag gräva runt det och gödsla. Kanske bär det frukt nästa år.”I mötet med den sjuka kvinnan botade Jesus henne och hon blev fri. Det fanns hopp både för fikonträdet och kvinnans hälsa. Jesus predikade hopp och ansvar, inte död och undergång.
Det var i denna anda som Ing-Marie Wieselgren några månader innan hon blev mördad arrangerade ett möte i samarbete med Svenska Kyrkan. Mötet hade rubriken ”Att skapa hopp i orostider” och hon inledde med orden: ”Hopp är en av de absolut viktigaste ingredienserna i psykisk hälsa, alla behöver vi hopp oavsett vilken situation vi befinner oss i”. Hon konstaterade att hon ”inte någon gång under sitt liv har varit med om en tid som känns så osäker… ibland så händer det plötsliga saker och ingenting blir sig likt igen – det händer nåt plötsligt och så blir livet aldrig det samma igen. Ibland är det istället det här smygande som förändrar allt och så en dag tänker vi att så här kan vi ju inte ha det. Vad är det som har hänt, när började det här och så inser vi att det är något som har smugit sig på oss som vi har vant oss vid och som vi inte vill ha…”
Ibland så händer det plötsliga saker som vi inte kan påverka men vi lever som människor i ett sammanhang där vi kan ta ansvar för de smygande förändringar som pågår. Det finns de som påstår att det inte spelar någon roll hur en enskild människa agerar. Den som förnekar den enskilda människans historiska roll förnekar också hennes ansvar – inte bara då utan också nu. Vi själva, vare sig vi inser det eller inte, har makt. Vi är en del av mänskligheten som tillsammans har ansvar för det som sker.
Den här sommaren har jag inte kunnat se en enda nyhetssändning utan att påminnas om det som också var Gregorius vardag: den fysiska miljöns oförsonliga och nyckfulla våldsamhet – pandemier, klimatförändringar och imperiernas försvagning. Värmeböljan slår till mot Europa, människor och djur dör, enorma skogsområden förtärs av lågor och vattendragen sinar. Då är det kristna svaret inte domedagspredikan utan en fortsättning på Ing-Maries budskap om hopp i orostider. Vår kallelse är att odla vår motståndskraft mot destruktion och hat, vila i tilliten med hopp, samtala med varandra om den tro som får oss att överleva och förenas som mänsklighet .
Bön: Gud, när imperiernas makt hotas och orostider står vid dörren – ge oss hopp och tillit som förenar oss till EN mänsklighet med ansvar för framtiden. Amen
-