Mose sträckte ut sin hand över havet, och Herren drev undan havet med en stark östanvind, som blåste hela natten. Så gjorde han havet till torrt land. Vattnet klövs och israeliterna gick torrskodda tvärs genom havet, medan vattnet stod som en vägg på båda sidor… 2 Mos 14:21-22
Veckans reflex:
Jag tänker inte spekulera i om detta möjligen kunde ha hänt. Om det, med kännedom om vår tids kunskap om väderfenomen, är en trovärdig berättelse. De här texterna är ju ingen meteorologisk beskrivning, utan de berättar om hur vi då tänkte om vårt förhållande till naturen och Gud. De berättar om människans vilja att styra över naturen och att bryta den maktlöshet vi har inför naturfenomen och om det kanske finns ett
bakomliggande maktcentrum som vi kan anropa i svårt utsatta lägen?
I vår tid har vi förvisso en annan förståelse av naturen än vad Moseböckernas författare hade. Vi kan tycka att deras myter var primitiva men ser inte hur våra egna föreställningar om världen i stor utsträckning styrs av myter som vi uppfattar som sanningar. Är inte individualismen just en sådan myt som på bara några årtionden skaffat sig hegemoni över vår bild av verkligheten. Detta trots att vi inser hur beroende vi är av varandra, till och med för de mest banala behoven i livet. Tron på våldet som medel att nå politiska mål är en annan myt som dominerar vår världsbild. En oreglerad kapitalism, vårt sätt att organisera den ekonomiska verkligheten, är även den en myt. Detta trots att vi även här inser svagheten i det system som ökar klyftorna mellan människor och hotar vår överlevnad genom den skenande klimatförändringen.
Det är inte kunskap som i första hand bestämmer vilka myter vi väljer att lyssna till utan vad vi tror gynnar våra intressen. Inte heller teologin styrs enbart av kunskap utan bestäms ofta av snävare intressen i subjektiva perspektiv. Vad ska man annars säga om framgångsteologins löften om en gud som gör dig rik om du väljer att tro på honom?
Det är lätt att bli cynisk och att ge upp hoppet om en gemensam bild av verkligheten, en bild som inte har subjektiva intressen som drivkraft utan bygger på en gemensam sanning. Finns det någon sådan sanning?
I berättelsen om Moses och havet finns en tillit som sträcker sig bortom vår kunskapshorisont men ändå ryms i den mänskliga erfarenheten. När Moses sträcker ut sin hand är det ett uttryck för tillit till det okända och till möjligheten att finna en väg som öppnar sig mot en gemensam överlevnad. Att bryta mot de dominerande myternas krav och söka en sanning bortom vår kunskapshorisont är både religionens och vetenskapens strävan. Ett kompromisslöst sökande efter en ny sanning, giltig i förhållande till den nya erfarenhet som möter oss i en föränderlig värld.
I religionens språkbruk är det kärleken som driver oss att söka nya erfarenheter, att våga pröva nya möjligheter. En röst som kommer inifrån men samtidigt bortom det egna och som inte är någon blind lydnad av vad någon annan varelse säger. Kärlekens röst präglas av lyhördhet för andras behov och öppenhet mot förändringar. En skärningspunkt mellan religiös erfarenhet och vetenskaplig upptäckt. En resa in i det okända med tidigare kunskaper och erfarenheter som vägledare.
Det är med sina sinnen eller i sinnesintrycken, människan lyssnar efter det gudomliga i världen. Mechthild von Magdeburg beskriver hemligheten bakom den tystnad som föregår mötet med ny kunskap och erfarenhet, mötet med kärlekens röst: ”När jag skådade henne på rätt sätt, lystes mitt dunkla hus upp, och jag kände igen allt som var i det och som skedde där. När jag såg henne, kände jag igen henne, för jag hade redan sett henne då hon var min följeslagerska…” Det mörka huset blir ljust men det som lyser upp är inte något nytt som inträder utan något som alltid redan var där.
Bön: Gud, upplys vårt mörka hus med din lyskraft och hjälp oss att se den kunskap som ger din kärlek utrymme både i våra liv och i våra samhällskonstruktioner. Amen.