Veckans bibelmeditation vecka 51 2014

 

Hon lindade honom och lade honom i en krubba…

Luk 2: 1-20
Veckans reflex

Javisst, Maria råkade föda Jesus när de var på resa för att skattskrivas. Skattskrivningen var ju viktigare än en gravid kvinnas möjligheter att på ett ordnat sätt föda sitt barn. Pengar och makt har alltid varit viktigare än kvinnors levnadsvillkor och barnafödande.

Det faktum att det inte fanns plats i härbärget har givit upphov till många teologiska reflektioner om utanförskap och om att möta Gud utanför maktsfärens centrum. Men det finns ytterligare en detalj i texten som blivit allt viktigare för att vi genom texten skall kunna se vår värld utifrån Jesu liv. En sådan detalj är att platsen för födelsen var ett stall. Jag vet inget om hur ett stall såg ut på den tiden, men kanske krubban var den renaste platsen i stallet att lägga ett spädbarn i. Det var säkert en riskfylld miljö att föda barn i, inte alls så idyllisk som våra julkrubbor ger intryck av. Men det var en plats som gav skydd mot vind och kyla och där djuren födde sina ungar.

Påven Fransiskus berättade i en intervju om en medlem i den romerska kurian som hade vetat namnen på sina församlingsbors alla hundar när han var kyrkoherde. Jag kom att tänka på den där lilla sidonoteringen om kyrkoherden när jag i dag läste rubriken i morgontidningen ”Påven öppnar för hundar i himlen”. När Påve Franciskus under ett offentligt framträdande vid Petersplatsen försökte trösta en förtvivlad pojke vars hund hade dött, sa han att ”paradiset är öppet för alla Guds varelser”. För säkerhets skull ryckte då teologerna ut och påpekade att Franciskus hade uttryckt sig flyktigt och inte gjort ett dogmatiskt uttalande.

Jag tror att när Gud talar till oss gör han det ofta i sidonoteringar och i flyktiga kommentarer som är långt viktigare än dogmatiska uttalanden. Det kanske inte var enbart en slump att Jesus föddes i ett stall och om det var en slump så är slumpen lika viktig som en flyktig kommentar för att förstå vad Gud vill säga till oss. Människan föds med en stor närhet till och ett absolut beroende av djuren. Hon är en del av det ekologiska systemet där allt annat liv också har sitt eget värde – hunden har också sin plats i paradiset. Människan är mer beroende av sin hund och den övriga naturen än den omgivande naturen är av henne. Därför grät pojken som mist sin hund.

Jesus föddes i ett stall som en påminnelse om människans unika medvetenhet och ansvar för allt liv. Vi behöver påminna oss om detta eftersom mänskligheten i vår tid av ekonomiska skäl har offrat arter och utsatt andra arter för omfattande våld. I vår relation till djuren behöver vi omvändas till en ödmjuk hållning, präglad av medkänsla. Min hund lär mig varje dag att det är i mötet med annat liv vi blir till som människor. Ja också i en relation med ett djur kan vi möta den andre.

När vi möter det andra livet som objekt, som föremål, så missar vi möjligheten att växa och förstå livets hemlighet. I ett sant möte kan vi läsa varandras blickar och förstå. Jag möter den andre som annorlunda, som en annan. Det verkliga mötet med ett djur blir aldrig någon stor berättelse som kan göra anspråk på universell giltighet. Samtidigt är det svårt att inte låta hundens ögon berätta om sorg eller glädje, liv och tillit. En berättelse som ger mig en ny existensförståelse och en djupare natursyn.

Bön:

Tack Gud för varje möte som fördjupar vår respekt och medkänsla med allt liv.

 

 

Det här inlägget postades i Bibelmeditation. Bokmärk permalänken.