….”…Du omger mig på alla sidor, jag är helt i din hand. Den kunskapen är för djup för mig, den övergår mitt förstånd…” ”Om jag säger: Mörkret må täcka mig, ljuset omkring mig bli natt, så är inte mörkret mörkt för dig, natten är ljus som dagen, själva mörkret är ljus…”
Ps 139: 1-18
Veckans reflex
När sommarens sista dagar har passerat och den svala morgonkylan omsluter oss kan melankolin fylla själens skrymslen och stänga ute omvärlden precis som hos den sörjande. Kanske är det förlusten av sommarens obekymrade kvällsbris eller förlusten av morgonljusets romantiska locktoner som gör oss kränkta och besvikna. Kanske inte alla av oss ens märker det där melankoliska höstljuset? Men bara vetskapen om att inte vara ensam lindrar smärtan när svårmodets flackande mörker är enda fasta punkten.
Det är inte bara höstmörkret som kan förvirra lusten till liv och skapande mod. Inifrån gnager ibland tvivlet och släcker livsglädjen. Oron undrar vart min väg går och om den har något mål. Sorgen sjunger och hjärtat slår. Men långt bort från fundamentalism och självsäkerhet och långt bort från alla svar på livets frågor möter oss många av bibelns texter. Som utan krav en liten fågel i ödemarken sjunger ur sin natur så möter oss dessa texter som sjunger kärlekens lätta visa. Den visan övergår mitt förstånd, den är för djup för mig.
Om ditt hjärta fördömer dig så är Gud större än ditt hjärta och omsluter dig på alla sidor. Han håller dig i sin hand. När vi vågar oss utanför de rädslans galler vi själva skapat finner vi en gemensamhetens älv, full av kärlekens löften. När vi vågar oss ut i mörkret så är inte mörkret mörkt för dig, natten är ljus som dagen, själva mörkret är ljus. Du kan tacka din Gud för att han låter dig gå där inga fotspår går och att han lugnt och stilla väcker hoppet om något gott som sker.
Höstens sista rosor blommar ännu med sin skira doft och jag möter varje dag med tunna nerver, som hos ett genomlyst blad. Även om frostens kyla snart släcker den glöd som lyser där, så möter jag förundrad varje ny dag som livet ger. Den ger mig samma glädje som skaparen skänker den sena höstens sista rosenblad. Och meningen med denna sommars prakt vet bara den som låtit den ske och som omger oss på alla sidor och har oss i sin hand.
Bön
Tack Herre för denna sommars prakt och glädje. Tack för detta livets behag och möda som du låtit genomlysas av din kärleks ljus.
Amen