…När nu allt folket lät döpa sig och Jesus också hade blivit döpt och stod och bad, öppnade sig himlen och den helige anden kom ner över honom i en duvas skepnad, och en röst hördes från himlen: ”Du är min älskade son, du är min utvalde.”
Luk3:21-22
Veckans reflex
Vi talar ofta om de stora världsreligionerna som helt skilda tankesystem och oberoende verklighetsbeskrivningar. Vi vill så gärna tillhöra dem som har den sanna världsbilden och då måste de andra religionerna med sina världsbilder vara mindre giltiga. Vi tror oss ha funnit de livsformer som bäst förser oss med ett rikt liv och en försäkran om evig fortsättning. I en sådan verklighet är ju skillnaderna mellan religionerna viktigare än likheterna. Vi har inte heller svårt att se orimligheterna i en del sedvänjor hos de andra religionerna, medan de egna sedvänjorna och traditionsbärande kulterna tolkas och förstås i ett positivt och bejakande språkbruk.
Hur lätt är det, till exempel, för dem som vuxit upp i andra religioners tankevärldar att förstå dopets handlingar. Varför låter vi vatten skölja de små barnens huvuden och varför har en del kyrkor en vattenbassäng i sin kyrkolokal? Varför låter de kristna sina tonåringar bekräfta sitt dop i en konfirmationsakt? Är det vattnet eller orden som är heliga? Ändå svårare att förstå blir det när man talar om att man döpt barnet till Johan, Selma eller Eric. Är det en annorlunda dopceremoni man söker när man vill göra en namnceremoni i kyrkan? Var det inte till Kristus man döpte barnet som redan tilldelats ett namn av sina föräldrar?
Nu tänker jag inte vare sig förklara eller fördjupa tankarna omkring dopet och dess tradition. Jag vill bara påminna om hur komplicerade och delvis obegripliga som våra traditioner kan vara för de icke invigda. Kanske vill jag också påminna om att innebörden i en kult eller traditionshandling kan förändras, som Jesu dop i Jordanvattnet förändrade dopets innebörd.
I berättelsen från Jordanflodens strand får vi anledning att ifrågasätta hur oberoende de stora religionerna är i förhållande till varandra och hur absolut innebörden i våra kulthandlingar ska tolkas. När Jesus låter döpa sig i Jordanflodens vatten bekräftar han Johannes förkunnelse. En förkunnelse som kan förstås i den profetiska tradition som Gamla testamentet berättar om. Men berättelsen manifesterar också en ny världsbild och förändrar innebörden av dopet. Händelsen belyser hur orden i en gammaltestamentlig tradition får en ny innebörd i en kristen tradition.
Världsreligionerna och deras tankesystem och verklighetsbeskrivningar är varken oberoende av varandra eller av sin samtids kunskap om världen. Men det gör dem inte mindre betydelsefulla. Snarare är religionens återkomst i vårt postmoderna samhälle ett uttryck för att den moderna naturvetenskapen inte förmår ge oss en världsbild med hemhörighet i tid och rum. Den moderna naturvetenskapen lämnar många frågor obesvarade. Religionerna blir viktiga som meningsbärande vittnesbörd om världens komplexitet. Erfarenheterna av en Gud i tillvarons djup återger materien dess helighet och ger utrymme för upphöjdhet, offervillighet, värdighet, rit och samhörighet. I mötet med Gud får vårt liv, med all sin kamp och livsångest, en mening som går utanför vår existens begränsning. I berättelsen om Jesus möte med Johannes visar berättaren hur trosvärldens väverska lägger in en ny tråd i det komplexa mönster som är vårt sökande efter livets mening.
Bön
Herre vi fryser i din frånvaro, isvindarna drar ett ensamt stråk rakt in i vår självkonstruerade ensamhet. Kom till oss med din närhet och uppfyll vårt liv med ett sammanhang som lyfter oss över vår neurotiska självupptagenhet. Tala till oss genom våra traditioners begränsningar och ge vårt liv en mening in mot en okänd framtid.
Amen.