””Detta befaller jag er: att ni skall älska varandra.” Joh. 16: 10-17
Nyateisterna älskar att tala om det vi kallar ”Teodicéproblemet”, hur Gud kan vara god och allsmäktig när det finns så mycket ondska och lidande. I mängden av berättelser från olika tidsepoker som vi omger oss med är frågan om lidandet ett ständigt återkommande problem. Den äldsta berättelsen om motsättningen mellan Gudstro och lidande finner vi redan i Gamla testamentet med Jobs bok. Den tyske filosofen Gottfried Leibniz gav på 1700-talet ett namn åt problemet och allt sedan dess har det formulerats som ett spekulativt ifrågasättande av den kristna tron. Nyateisterna Richard Dawkins och Christopher Hitchens är alltså inga banbrytande nytänkare utan de bekräftar bara att vår hjärna har en begränsad förmåga att ge svar på komplexa frågor.
För den som har en kristen tro är inte lidandet i första hand en spekulativ fråga om Guds existens utan en kritisk utmaning. Lidandet är ingen teoretisk fråga eftersom ingen teori kan lindra den lidandes nöd. Lidandet är en praktisk utmaning som kallar oss att begränsa och lindra den andres nöd. ”Detta befaller jag er: att ni skall älska varandra.” I Jesus sällskap blir en antik filosof som Severinus Boëthius mer relevant än Leibniz. Han vänder på problemet och frågar varifrån det goda kommer och varför vi utgår från att det goda är normen? Vad är det som händer inom oss när vi ”öppnar våra hjärtan” och möter dem som behöver oss med värme och omtänksamhet. Och vad är det som gör att det krävs flera år av indoktrinering och träning för att lära sig använda dödande vapen mot en annan människa.
Att älska varandra är ingen ideologi. Ideologier kommer och går, de är konstruktioner av tankar, språk och handlingar, och de kan vara drömmen om den bestående organisationen som ska passa alla tider. Ideologierna vill ”hejda världen”, komma till historiens slut och stoppa tolkningsflödet. Att göra religiös tro till en ideologi, till ett politiskt system, är att förvandla den till en sekt. Politik blir inte kristen bara för att man sätter ”Krist-” framför den eller applicerar tolkningar av bibliska berättelser på samhällsproblem. Den kristna trons utmaning är att leva i kärlek mitt i den stora omvandlingsprocess som är livets hemlighet. Vi kallas att ta del i den nya världsbild som lämnar det gamla bakom sig och kritiskt granska de framväxande kulturmönstrens nya språk och handlingar. Språket avslöjar avsikterna bakom varje ny ”regim” som till exempel när människors nöd formuleras som ekonomiska problem eller hemlösa förvandlas till mängder och volymer. Samtidigt som solidaritet och kärlek betecknas som naivitet, ”vi kan ju inte hjälpa alla”.
Varje tid har sina oskrivna lagar, sin rådande ordning och sina tillfälliga självklarheter. Men djupare än alla tillfälliga normer är det medvetande vi kallar kärlek eller till exempel musikens mysterium som kan beröra oss till tårar. Det är den erfarenhet som rör sig utanför vårt kunnande som är livets viktigaste. En erfarenhet som vetenskapen aldrig kan förklara hur sofistikerad den än blir. Det verkliga mysteriet är den erfarenhet som uppenbarar kärleken i vår värld, full av ondska och lidande. Det mysterium som avslöjar en djupare ”regim” än den vi skapat och som talar ett annat språk än tekniken och våldet med sina stumma läten. Jag hör mysteriets ord inifrån när jag vänder mig om i den tidiga morgontimmen och ser österhimlens orangeröda strimmor bakom svarta trädsilhuetter, när jag
går på känn och förundras över rådjurens snabba flykt och tystnaden efter språnget.
Bön: Tack Gud för att vi får älska varandra och leva i kärlekens mysterium. Amen.