Veckans bibelmeditation vecka 11 2017

 

”Mästare”, svarade en i mängden”, jag har kommit till dig med min son som har en stum ande…” Mark. 9: 14-29

Mannen som talar med Jesus om sin son beskriver, sedan han talat om den stumme anden, ett tillstånd som mest liknar ett epileptiskt anfall. För Jesus samtida var denna typ av sjukdom skrämmande och förknippades med föreställningar om onda andar som kunde drivas ut. Vi vet nu att epileptiska anfall orsakas av övergående elektriska urladdningar i hjärnans nervceller. För Jesus samtida var hela detta kunskapsområde ett okänt fält. Det var därför inte särskilt anmärkningsvärt att de förlade orsakerna till detta okända fenomen till en metafysisk parallell värld.

Det är däremot inte bara anmärkningsvärt utan skrämmande när vi, som har tillgång till nya insikter om hjärnans komplicerade biologi, låter våra associationer leda till metafysiska fantasier. Rubriken för söndagens textläsningar är ”kampen mot ondskan”, men epilepsi har inget med ondska att göra och ska därför inte förknippas med vidskepliga föreställningar om onda andar. Att vi i den kristna vokabulären fortfarande använder uttryck som ”ondska” är knappast försvarbart. Det är en primitiv kvarleva från tider då föreställningar om en ”ond ande” i form av ”djävulen” förklarade människors onda handlingar.

Nu kan man tycka att det inte spelar någon roll, vi är ju inte vidskepliga. Men när religionen skapar en egen föreställningsvärld för att förklara till synes obegripliga händelser är reaktionerna lika oförutsägbara i vår tid som till exempel under medeltiden. Också i vår tid legaliserar religiösa begrepp utstötning, övergrepp och krig. Det verkliga skälet för att invadera och ockupera Irak var att besegra ”ondskan”, hävdar Richard Perle och David Frum i sin bok ”Slutet på ondskan: hur vinna kriget mot terrorn”. De var båda säkerhetspolitiska rådgivare till George W Bush och präglade uttrycket ”ondskans axelmakter”. När George Bush, som ”omvänd kristen”, talar om kriget är han färgad av denna föreställningsvärld när han säger ”Vi befinner oss i ett krig mellan gott och ont”.

När vi inom kristendomen genererar fundamentalister, religiösa och ideologiska fanatiker, så är den kristna traditionen inte bättre än den muslimska. Den som säger sig bedriva ett krig mellan ”det goda och det onda” och utnämner sig själv till godheten har förvandlat kristen tro till vidskepelse. Det är viktigt att eliminera ett sådant missbruk av kristen tro när vi väljer begrepp för att tala om bibelns berättelser. Ett krig mot ”ondskan” kan naturligtvis inte vinnas. Däremot kan övermakten föda alltför starka motreaktioner mot förtryck och förödmjukelse som vi kan uppfatta som onda. Om terrorismen är en sådan motreaktion kommer den att växa så länge det nu utvidgade kriget i Levanten fortsätter.

Vad kan då denna text om Jesus, och den sannolikt av epilepsi drabbade pojken, lära oss i dag? Det viktigaste är nog bilden av Jesus som den som ser pojkens lidande och inte vänder bort sitt ansikte. Han visar att Guds kärlek uppsöker människan där hon är som mest utsatt och drabbad. Hans kärlek gäller oavsett om det är kroppens eller själens funktioner som begränsar livsvärlden. För honom är inte utanförskap ett acceptabelt förhållande. Politikernas sociala kategorisering är inte Guds ordning. Gud kan vi söka och finna i alla ting: erfarenheter, upplevelser, rörelser och i den vardag som omsluter oss alla på lika villkor.

Bön: Gud, låt ditt ansikte lysa över oss och ge oss din helande omsorg. Amen

Det här inlägget postades i Bibelmeditation. Bokmärk permalänken.