”…Skönt ljuder stegen av dem som bär bud om goda ting.”Rom10:13-17

Jag vill bära bud om goda ting. Det bästa bud jag kan bära fram är ett möjligt svar på den inre längtan efter närhet som jag mött hos många människor. Gunnar Ekelöf skriver om detta behov av närhet som en längtan från ett aldrig avvänjt barn:  ”Allt jag begär är att få stå här avvaktande och att du ger mig ett tecken inifrån mig, av dig!”

I bästa fall kan gemenskapen i en kyrka vara just ett sådant möte med den andre. Vi talar om sköra ting, därför kan ett avvisande eller utnyttjande av närhetsbehovet vara lika djupt sårande som ett möte kan vara värmande. Ofta har kyrkor varit mer intresserade av att bestämma var gränserna går för att få höra till än att värna om de gemensamma centrala värdena. Jag är glad över att Uppsala Missionskyrka är en öppen gemenskap där vi tillsammans kan växa och fördjupas i trons mysterium utan att bli avvisade.

Det pågår genom hela historien en rörelse, inifrån mystikens djup, för att bekräfta den yttre gemensamma tillhörigheten mellan människor, kyrkor och religioner. Påven Franciskus besökte nyligen Förenade Arabemiraten för att i mötet med muslimer ”bekräfta att vi är bröder om än olika.” Detta möte är ett uttryck för denna rörelse. I mötet mellan påven och al-Azhars storimam shejk Ahmad el-Tayeb skrev båda under ett dokument som handlade om mänskligt broderskap: ”…Pluralismen och den mångfald vi ser av religioner, kön, raser och språk är önskade av Gud i sin visdom, genom vilka människorna skapades.” Dokumentet pläderade för religionsfrihet och en ömsesidig respekt som går långt utöver enbart tolerans och kan ses som ett syskonskap. I ett tal framhöll påven att det är en religiös plikt för världens troende – oavsett tro – att aldrig visa godkännande eller villighet till krig.

Påvens och imamens gemensamma text beskriver en samhörighet trots olikhet. Paulus beskriver i denna veckas episteltext en liknande samhörighet mellan jude och grek. Ett växelspel mellan en gemensam erfarenhet och tolkningen av denna. ”Det är ingen skillnad på jude och grek; alla har samma herre…” och”hur skall de kunna höra utan att någon förkunnar?  Samma Herre, samma religiösa upplevelse som genom reflektion och förkunnelse skapar tro. Det handlar inte om ett statiskt avslöjande av verklighetens innersta struktur, inte ens ett ordnande av kyrkans dogmatiska uppenbarelse i en färdig bekännelseskrift. Det handlar om en fortlöpande förändringsprocess mellan trons erfarenheter och tolkningen av dessa berättelser.

Att leva som kristen innebär att ta emot ”ett tecken inifrån mig, av dig.”  Det kan vara att leva i Guds närhet och i samma rörelse som livet självt låta sig förändras. Ett liv i tro på den skapande Guden innebär att inte fastna i gamla erfarenheter utan släppa fram nya och oväntade upplevelser av världen. Vår bekännelse är inte ett dogmatiskt fastslående av någonting säkert och oföränderligt, utan vi söker efter Guds vilja i mötet med nya omständigheter. En tidigare sluten och begränsad värld kan öppnas och skapa nya möjligheter. Tron på en närvarande Gud väcker hopp: ”skönt ljuder stegen av dem som bär bud om goda ting”.

Bön: Gud möt vårt behov av din närhet och låt din nåd vägleda oss in i en okänd framtid.