”De förtryckta skall ständigt glädjas över Herren, de fattigaste jubla över Israels Helige. Ty då är det slut med tyrannerna, borta är de hänsynslösa, utplånade de som hade ont i sinnet…”
Jes. 29:17-21
Krönikorna om Israels och Juda kungar i Gamla testamentet kunde vara beskrivningar av vår tids tyranner, presidenter och makthavare. De utgjorde exempel på krig, plundring, förtryck och förakt för svaghet och allt som var gott och sant. Folken avvek från det som var rätt och sökte allt mer att anpassa sig till det som makten kräver. ”De följde det som var tomhet och blev själva idel tomhet.” står det i en av krönikorna. Det kunde vara en beskrivning av vår tids alienation och psykiska ohälsa.
Det var i en fasaväckande historia av skändligheter som profeten Jesaja framträdde i mitten av 700 talet f kr. Med honom förändrades också bilden av Gud från bilden av en tyrann till vår skapare, vår frälsare, vårt enda hopp, en Gud som alltid vill förlåta. ”Må den gudlöse överge sin väg den ondskefulle sina planer…Må han vända om till vår Gud, som alltid vill förlåta.” Jesaja avvisar för alltid den Gud som är en spegelbild av människan när hon är som värst.
Det finns anledning att återvända till profeten Jesaja nu när TV-predikanterna hotar med hämnd och att bli lämnad ensam kvar när de frälsta räddas hem till himlen. Hot om hämnd och straff har alltid hört till auktoritära kulturer som vill ha makt att förslava eller förtrycka människor. Mot dessa makter står profeterna – deras röster är alltid ifrågasatta men de är aldrig till salu. Obesmittade av pengar, framgång och berömmelse förkunnar de en Gud som är radikalt annorlunda än de gudar som gynnar girighetens kultur. De tvekar inte att peka ut Guds vänner: främlingen, den fattiga änkan och den faderlöse. Det är ett annat språk än det som framgångsteologins rika predikanter i vår tid använder. Kanske vår teologi och våra gudsbilder speglar vad vi innerst inne förtröstar på? Har vi en gudsbild som stämmer med den girighetens kultur som präglar vårt rika ägarsamhälle eller har vi en gudsbild som speglar befrielseteologins och profeternas solidaritet med de fattiga?
Vår tid liknar nog mer krönikeperiodens historiska misär än profeternas idealsamhälle. I själva verket är inflytande och makt en fråga om vilka som har mest våldskapital. Vi ser hur flyktingar drunknar i Medelhavet, sjukhus och vårdinrättningar bombas, tusentals män, kvinnor och barn dödas av drönare och kryssningsrobotar. Ohyggliga vapen som nervgas, brand- och klusterbomber används. Vanliga människor svälter i belägrade städer och oskyldiga fängslas, torteras eller dödas.
Allt detta byggs upp och pågår som ett led i vad man kallar en ”säkerhetskultur”. En sådan kultur består av olika kombinationer av idéer och strategier för att motivera varför man kan delta i storskaligt våld. Varför tror man sig kunna bekämpa terrorism med militära medel i dag, 17 år efter 11 september-attackerna? I Irak, Afghanistan, Syrien, Mali och Somalia har krigen bara förvärrats av denna terrorbekämpning. Kanske är det istället profeternas befrielseteologi och frivilliga fredsorganisationer som kyrkornas ”Life & Peace Institute” som rymmer den effektivaste säkerhetskulturen. Inom frivilliga fredsorganisationer är människors gemensamma tillit grunden och vapnen utesluts eller förintas. Ett förverkligande av vad profeten Mika påminner oss om: ”Människa, du har fått veta vad det goda är, det enda Herren begär av dig: att du gör det rätta, lever i kärlek och troget håller dig till din Gud.”
Bön: Herre hjälp oss att skapa ett samhälle där de fattigaste jublar. Amen.