”… Mikael och hans änglar gav sig i strid med draken. Och draken och hans änglar stred, men han övermannades och det fanns inte mer någon plats för dem i himlen…”Upp 12:7-12
Varför ägnar vi oss åt att läsa sådana här svårtolkade 2000-åriga mytiska berättelser i dagens kyrkor. Även om vi firat Den heliga Mikaels dag sedan 400-talet så borde det nu finnas många goda skäl att flytta bort detta ur kyrkoårets texter.
Finns det inte större anledning att påminna om någon av vår tids bevisligen verkliga men bortglömda helgon eller hjältar? Verkliga personer som kan vara ledstjärnor och inspirera oss till modiga handlingar. Varför inte påminna om de osynliggjorda demokratimartyrernas historia? Jag tänker till exempel den västsahariska demokratiaktivisten Elkouria ”Rahab” Amidane, som är lika gammal som min egen yngsta dotter. Hon deltog i studentprotester mot Marockos olagliga ockupation, fängslades och misshandlades, men fortsätter att väcka opinion för vad som sker i landet. Medan hon tog emot Norska studenters fredspris 2009 misshandlades hennes mor av polisen i Marocko. En av många demokratikämpar i vår värld som fortfarande är dominerad av kolonialismen.
Att ifrågasätta Uppenbarelsebokens texter är inte särskilt radikalt. Redan under 300-talets kanoniseringsprocess var de flesta biskopar kritiska mot att denna text skulle vara med. Den ansågs vara för mångtydig och hade dessutom ett omtvistat ursprung. Också Martin Luther tyckte att boken i allt väsentligt var obegriplig och i de Östortodoxa kyrkorna läser man inte dessa texter i gudstjänsten.
Nu utgör de dock en del av vår litterära fantasivärld som hotat, lockat och stimulerat människor i den kristna världen under lång tid. Kanske fungerar den för många äldre på samma sätt som ”Star Wars” gör för många unga: Tidlösa symboler och bilder om det godas seger över ondskan. För dem som tror att upphovsmannen var Johannes, som satt fängslad på fångön Patmos för sin tros skull, kan denna berättelse vara en allegori om Romarrikets förföljelse av de kristna och dess slutliga fall. En fånges hopp om det godas slutliga seger och Gud som historiens Gud.
Guds närvaro i historiens skede är intimt sammanvävd med profeternas föreställningsvärld. I Gamla testamentets profetböcker finner vi de äldsta formuleringarna om en Gud som är hela mänsklighetens Gud. Det innefattar då också tron på att människan som Guds skapelse är kallad att förverkliga den högre rättvisa som är historiens yttersta mening.
För oss som har 1900-talets politiska händelser på näthinnan är det dock ofrånkomligt att varna för absoluta messianska anspråk och totalitära tankefigurer. I den bibliska världen fanns inga demokratiska reformvägar, därför blev profeternas kritik av härskarna den enda vägen att gestalta den gudomliga rättvisan. Guds rättvisa är aldrig ett färdigformulerat ideal eller en juridisk/politisk struktur. I en värld i ständig förändring kan aldrig gudomlig rättvisa luta sig mot en fastslagen norm eller regel. Rättvisa kräver alltid unika beslut i unika situationer. I en värld utan Gud är ”rättvisa” bortom ”rätten” godtycklig, men i en värld där Gud verkar i historien är ”rättvisa” en gudomlig närvaro som går utöver rätten. Så är kyrkans uppgift inte att hålla änglamyter vid liv men att söka Guds barmhärtiga vilja i världen och låta den bli vårt livs mening.
BÖN: Giv oss mod att lyssna när du kallar oss att söka din rättvisa. Amen!