”I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud….” Joh 1:1-5.

Midsommardagen har i kyrkoårets texter fått Johannesprologens högstämda och djuplodande text som utgångspunkt för predikan. I språket speglas och förmedlas vad vi tänker om världen. ”Ordet”, språket, är bärare av vår erfarenhet. Därför placerar denna text Guds närvaro mitt i vår erfarenhet: ”Ordet fanns hos Gud, och ordet var Gud.” När vi grubblar över våra liv så handlar det om den konkreta verklighet vi lever i. Genom våra minnen, våra kroppar och berättelser, genom andra människors liv och vårt gemensamma språk förstår vi världen. Vårt liv och vårt medvetande om oss själva är bärare av den konkreta verklighet vi lever i och där finner vi också Gud.

Redan som spädbarn brukar vi orden, även om det då är begränsat till joller – vi är indragna i språket för att knyta an till vår omvärld redan innan vi börjat reflektera. Vi har inte ett liv utifrån vilket vi beskådar världen utan vi är en del av världen. Så är inte heller Gud en del av en annan värld utan en del av vår värld, den vi upplever med våra sinnen. Att tro är inte att tro på något utan att ”leva” i tro, att leva med tillit, trots allt, utan fruktan.

Därför är också Psaltarpsalmen 104 en av midsommardagens texter: ”…du sveper dig i ljus som en mantel.” och ”Du låter källor rinna upp och bli till strömmar som forsar fram mellan bergen. Du ger vatten åt alla markens djur, vildåsnor släcker där sin tröst.” Den svenska sommaren är ett uttryck för det psaltarpsalmen och Johannestexten beskriver som en gudomlig närvaro. Midsommarnattens gryningsljus är inte bara en del av ett återkommande väderfenomen utan bärare av ett pågående liv som vi är en del av. Att bäras av trons tillit är att bli en del av världens liv – att våga möta morgondagens förändring, en värld i ständig förvandling, ett expanderande universum.

Så finner vi Gud, inte i trossatsernas formuleringar eller i katedralernas fundament, utan mitt i förvandlingen av världen och livet. Det är inget motsatsförhållande mellan det faktum att våra föreställningar om Gud har förändrats genom historien, färgade av historiska tillfälligheter, och att sätta sin tillit till en levande Gud. Att leva med en levande Gud är att låta den erfarenhet som vi tolkar som Guds närvaro hela tiden förändras till nya föreställningar. Som när drömmen bläddrar fram bortglömda bilder med svaga efterklanger av det som varit.

Vi behöver byta alla gamla föreställningar om hur världen är beskaffad. De förledde oss till krig och främlingsfientlighet, lockade oss att kolonisera vår omvärld och ledde till en livsstil som  skapade ohållbara klimatförändringar. Vi behöver förnya språket och beskrivningen av vår verklighet så att den inneboende meningen, livets värde, blir synlig. Också trossatsernas formuleringar och katedralernas fundament behöver förändras därför att de var anpassade till en förgången tids erfarenheter. Vi behöver en tro som känner tillit till den Gud som leder oss in i nya världar, ny teknik och nya relationer, nytt ljus som lyser i mörkret.

Bön: Gud ge oss tillit och mod att leva i förändringens och kärleken ljus. Amen

Så gör vi ett sommaruppehåll med bibelkommentarerna och börjar på nytt i Augusti. Jag vill önska alla en god sommar med mycket lovsång i hjärtat.