….Ty Gud sände inte sin son till världen för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom honom….” Joh 3:13-21

Den som tror att nationsgränser eller världens starkaste militärmakt kan skydda oss från ond bråd död har fått sina illusioner krossade. Coronaviruset drabbar mänskligheten utan hänsyn till gränser, klass eller religion. Överraskade och skrämda, som om vi glömt digerdöden och spanska sjukan som drabbade än värre, gör vi allt för att skydda oss själva. Några politiker luftar konspirationsteorier och sektledare talar om Guds straff. Men Gud straffar inte utan sände sin son till världen för att världen skulle räddas genom honom.

Att söka syndabockar till pandemier är lika lönlöst som att hitta den skyldige till krig och förtryck – ju djupare vi söker ju fler finner vi ansvariga för tankar och missgrepp som leder till globala katastrofer. Som mänsklighet bär vi ett gemensamt ansvar för pandemier och krigsförbrytelser. Pandemier har sin grogrund i djurindustrin och utan kolonialmakternas krigsindustri hade inte krigsförbrytelser härjat världen. I vår ”normalitet”, världen som vi vant oss vid som normal, finns grogrunden för sjukdom och krig. Det är bara om vi tar ett gemensamt ansvar för denna destruktiva kultur som vi kan stoppa förstörelsen av våra livsvillkor. Att vägra underkastelse och envist söka sanningen är en vandring mot ljuset. Om vi lyckas omvandla oro och rädsla till kärlek och omtanke skymtar ett ljus i dunklet.

Den som tror sig vara utan ansvar och delaktighet kan söka syndabockar och en straffande Gud. Men den som har en kristen tro söker sig istället djupare in i den värld som Gud älskar. Dietrich Bonhoeffer, den tyske prästen och motståndaren till Hitlerväldet skriver strax innan han hängdes: ”De sista åren har jag mer och mer lärt mig känna och förstå kristendomens djupa dennasidighet. Den kristne är icke en homo religiosus, utan en människa rätt och slätt, alldeles såsom Jesus var människa”. Han fortsätter med att förklara att man först lär sig tro genom ett helt och fullt jordeliv då man inte tar sitt eget lidande utan Guds lidande i världen på allvar. ”Hur skulle man kunna bli övermodig av segrar eller förtvivlad av nederlag, när man i detta jordeliv lider med i Guds lidande?”

När Coronaviruset sveper in världen i sin mörka dödsdans tröstar vår kristna tro, men inte för att vi ska bli skonade från sjukdom framför andra människor. Den tröstar för att vi tillsammans med mänskligheten är älskade av den Gud som älskar världen. Tron ger oss mod att solidariskt älska varandra och återupprätta livets skönhet och den kan vara en kompass för moral och vårt praktiska handlande. Kanske vi nu också får mod att ställa om vårt samhälle för att rädda hela skapelsen från de klimathot vi själva skapat.

Av goda makter underbart bevarad,

Det främmande och nya väntar jag.

Guds nåd är ny var afton och var morgon

Han väntar oss i varje nyväckt dag.

När nu till stillhet allt omkring oss sjunker,

Du låter nya klanger växa fram,

Vi hör den sång som alla världar sjunger,

I hopp och tillit ropar de ditt namn.

(Dietrich Bonhoeffer)