”…De trodde att det bara var prat och trodde inte på dem…”Luk. 24:1-1

Påsken handlar om Jesu död och hans uppståndelse från de döda. Hur ska vi förstå vad som hände de där dagarna? Ibland tror jag det är bäst att låta det oförklarade vila för att förklaringarna är helt beroende av vårt språk. Detta språk speglar ju den begränsade verklighet vi lever i, liksom den speglade Jesu verklighet. Då som nu var uppståndelsen en obesvarad gåta och vi som lever idag delar svårigheten att förstå den med Jesu lärjungar. När Maria från Magdala och några andra kvinnor berättade för lärjungarna att Jesus hade uppstått så trodde de att det ”bara var prat”.

Det är mycket i vår värld som är oförklarat men som vi vant oss vid att betrakta som naturliga processer. Mycket av det som sker när våren väcker naturen till liv sträcker sig bortom vår kunskapshorisont. Biologerna blir allt duktigare på att beskriva ocj förklara vad som händer och likväl återstår frågorna om livets ursprung och gåtan som döljer sig bortom livets ”varför”. I ett kosmologiskt perspektiv vidgas världen och frågorna djupnar. Redan det faktum att vi med tanken kan utsträcka våra frågor bortom ett ändligt medvetandes gränser öppnar världen mot det okända. Så fort vi med våra begränsade erfarenheter tror oss begripa allt stänger vi porten mot det okända. Då förminskar vi världen och vad det är att vara människa.

Med olika kvasireligiösa beskrivningar försöker vi människor ibland förklara det oförklarliga med ett språk som är anpassat efter vår bakgrundskunskap. Det leder alltid in i återvändsgränder av vidskepelse och riktar blicken bort från den rörelse av liv och förändring som vi är delar av.  Till skillnad från dessa förklarande och påståendeinriktade beskrivningar finns inom oss en möjlighet att vara öppna för mystiken och livets gåta. Det är ur denna delaktighet i Guds nyskapande som morgondagens verklighet tar form. Det är också ur detta perspektiv vi kan betrakta döden och Jesu uppståndelse med förundran, istället för med ett begränsande förnekande.

Mitt i evangeliernas berättelse framträder lärjungarnas rimliga svar på Maria Magdalenas påstående om en uppstånden Jesus: ”bara prat”. Men där finns också den tysta tillit som Maria riktar mot en okänd framtid. Ett slags föregripande av en framtida bekräftelse. Det var denna tillit som fick lärjungarna att så småningom bryta sin tystnad. Ur denna tillit strömmade sedan en skapande gemenskap som genom seklerna har byggt katedraler, tröstat utstötta och ensamma, inspirerat kompositörer att tonsätta passionsdramat i undersköna körverk och upphävt rädslan för döden. Mitt i evangeliernas centrala berättelse har händelsen om Jesus uppståndelse slagit in en murbräcka i vår alltför begränsade kunskapshorisont och öppnat våra sinnen så att vi kan ta emot en okänd framtid.

Händelserna runt Jesus död förvandlar den definitiva döden till delaktighet i människolivets stora förvandlingsunder, det som rymmer en mystik ingen kan svara på. Att släppa skräcken för det okända hjälper oss att möta den livsprocess vi delar med vitsippans skira blad.

Bön: Gud, skapa i oss ett öppet sinne och förlåt oss vår rädsla som hindrar framtidshoppet. Amen.