…När mina öron hörde din hälsning sparkade barnet till i mig av fröjd…” Luk 1: 44-55.
Detta är Elisabets spontana utrop när hon mötte Maria som väntade det barn hon gav namnet Jesus. Kyrkoårets texter går förbi denna vackra bild och erbjuder två alternativa texter, en som handlar om hur graviditeten hade uppkommit och en som innehåller Marias lovsång. Men varför inte ta med Elisabets utrop av förundran. Förundran är nog en av de fina egenskaper som vi tappat bort och det präglar också Marias reaktion: ”Jag har ju aldrig haft någon man…” utbrister Maria när ängeln berättar att hon ska bli havande och föda en son. Jesus blir sedan adopterad och Josef hennes man är den manliga garanten för Marias heder.
Josefs släkttavla, som Matteus inleder evangeliet med, berättar om många andra kvinnors utsatthet. Tamar vars svärfar tog henne för prostituerad och beordrade att hon skulle brännas innan han förstod att han själv var förövaren och att hon bar på hans eget barn. Då lät han henne leva. Rachav skulle kunna berätta för Maria hur det var att leva som prostituerad och när Ruts israeliske man dog var hon både sårbar och utlämnad.
Det är ingen småborgerlig idyll med gifta kvinnor och män som Marias släkttavla berättar om. Det är en utsatt skara prostituerade och otrogna hustrur. Vi kan läsa om kvinnornas utsatthet och gränsöverskridande som en blodröd tråd i det dramatiska släktträd som leder fram till ”Jesus som kallas Kristus”. Han som skulle bli världens frälsare har ett släktträd där många kvinnor varit utnyttjade och som själva brutit mot tidens ideal och moral. Det är i denna tillhörighet som den gravida Maria ”funnit nåd inför Gud”. ”Därför skall barnet kallas heligt och Guds son.”
Det är uppenbart att Gud inte låter sig hindras av en småborgerlig moralism. Men att kvinnorna i den bibliska berättelsen får bära en tung börda på grund av manlig maktutövning är tydligt. Men det är också just genom dem Gud uppenbarar sin vilja i trots mot den mansdominerande kulturen. Den vackra berättelsen om barnet som spritter till i Elisabets mage när hon möter Maria påminner om ytterligare en ny sida av vår begränsande världsbild. Kroppens egen materia rymmer ett eget liv som reagerar på livets helighet.
Tron på förnuftet och vetenskapen förminskade vår diskurs till materialism och reduktionism: verklighetens inre dimension reducerades till sin yttre objektiva motsvarighet. Man började beskriva världen och människan som en AI- maskin som fungerar efter givna naturlagar. Världen sågs som deterministisk och reducerbar ned till sina sista beståndsdelar. Detsamma gällde människan. Men i en maskin sparkar inga foster till av fröjd. Känsla och andlighet har nedvärderats. Det är dags att byta ut maskinmetaforen för mänskligt liv mot en bredare erfarenhet. I en sådan metafor måste medvetandet få en central och betydelsefull del av vår verklighetsbeskrivning där också heligheten kan rymmas. Kanske är det så att heligheten ligger just i det annorlunda det som i världen blev förtryckt och utrangerat? Kanske är helighetens förändrande kraft det som kan bidra till att bryta förtryckande normer, det som kan bana väg för en värld där det som nu finns i marginalen får stå i centrum – en värld där den siste får bli den förste.
Bön: Gud du som utvalde heliga Maria till bärare av dig själv och lät ett mänskligt foster vittna om livets under, vidga vår tro så att vi kan möta dig i materiens djup. Amen.