”Bort allt det här! Gör inte min faders hus till en saluhall.” Joh 2: 13-22
Bakgrunden till detta uttalande av Jesus rymmer mer än bara vrede över alla penningväxlare och månglare som slagit sig ned i templets förgård. Bakgrunden avslöjas av Jesus när han försvarar sitt våldsamma uppträdande i templet. När hans kritiker kräver att han legitimerar sin rätt att slänga ut månglarna svarar han ”Riv ner detta tempel, så skall jag låta det upp stå igen på tre dagar.” Efter Jesus död och uppståndelse förstod lärjungarna att han talat om sin egen kropp som det tempel som skulle rivas och uppstå igen efter tre dagar. Såväl tempelmaterien som kroppen var Guds boning.
Berättelsen är en pendang till det julbudskap vi avnjutit i julens texter som handlar om hur Gud träder in i materien och blir människa. En revolutionerande tanke som vänder upp och ned på våra föreställningar om ande och materia och går rakt in i vår tidsepoks mest angelägna frågor: hur förhåller vi oss till materien och hur behandlar vi jorden?
Så väl templets tunga stenar som kropparnas lättrörliga materia döljer det gudomligas närvaro i skapelsen. Här slår Jesus undan fötterna på alla andliga traditioner som går ut på att befria anden från kroppen. Kroppen som Guds tempel och templet som Guds boning talar, liksom födelseundret i Betlehems stall, samma språk: Gud själv är en del av sin egen skapelse och all rivalitet mellan det skapade och skaparen upphör. Därför är det också genom materien och den skapade världen vi kan lära känna Gud. Utgångspunkten är inte Guds självuppenbarelse i någon direkt anblick utan det mänskliga svaret på Guds tilltal och handling genom den skapade världen.
Så här en tid efter jul när julgirlanger och kommersialismens alla julerbjudanden slokar som bortglömda krukväxter kanske Jesus vrede mot månglarna blir begriplig. När vår slit- och släng-kultur har bevisat sin charlatanroll med sina tomma löften om ägandets lycka är det dags att fråga efter en djupare mening med livets mysterium. Kanske det är tid att söka efter en materialism med sakral karaktär sedan marknadens tomma löfteskarusell stannat av och endast dess bidrag till den ekologiska krisen är kvar?
I tystnaden efter julens larm kan vi lyssna till påven Franciskus ord i miljö- och socialencyklikan ”Laudato si”: ”När inkarnationens mystik når sin kulmen väljer Herren att nå oss i vårt innersta djup genom ett stycke materia. I Eukaristin har fullheten redan nåtts; den är universums levande centrum, från vilket kärlek och outsinligt liv flödar över.” Nu är dags för eftertanke och glädje, eftertanke i respekt för och varsamhet med jordens tillgångar och glädje i njutandet av materiens alla goda gåvor. Om Gud värderar skapelsen så högt att han själv väljer att bli en del av den, då blir allt våld mot materien och all klimatförstörelse en skamlös synd och alla solidaritetshandlingar med världens fattiga och utstötta en del av Guds handlingar i världen.
Bön: Gud förlåt oss att vi gjort ditt hus, planetens luftrum, till en saluhall för marknadens drivkrafter. Lär oss att vårda din materia på allvar och varsamt glädja oss åt allt liv. Amen.