”…Jag ber att de alla skall bli ett och att liksom du, fader är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss…” Joh 17:20 -23

Jag vill tala till dig, kära läsare, som om mina ord när de når in i dig skulle svara mot det som jag upplever djupt inne i mig, som om ingen skillnad finns i detta möte. Kanske vi några ögonblick hinner stanna till i ett sådant möte och förstår att denna upplevelse är spåren efter något ursprungligt i oss: Det som gör oss till ett, långt bortom alla äganderätter och ojämlikheter som skiljer oss åt. Jesus talar om detta som ”fadern i oss”.

Allt liv som omger oss och i vår vardag får vi njuta, eller lida av som just materia – samma materia i oss båda. Som Dietrich Bonhoeffer skriver;  ” – för att uttrycka sig tydligt – att en man i sin hustrus armar ska tråna efter evigheten, det är lindrigt talat en smaklöshet och i varje fall inte Guds mening. Man skall finna och älska Gud i just det som han ger oss; om det behagar Gud att låta oss njuta en överväldigande jordisk lycka…” Det jordiskt goda är gåvor åt oss för att njutas av som jordiska. Gud är inte bara intresserad av våra svagheter och misstag utan han gläds åt vår styrka och vår glädje och möter oss också där.

Det är inte hägringarna som gör ökenvandringen rik utan sandkornen, materien, som är Guds närvaro. Det är inte i utopier eller i exalterade manipulationer vi möter Gud utan i materiens omfamning i varje andetag. Vi är inte övergivna ens när sorgen drabbar oss eller fruktan för pandemier och klimatångest gnager som smärtgrus i vår själs djupaste skrymslen. När vi saknar ord och nöden blir ett rop efter tröst vänder Gud sitt ansikte till oss. Som Ingemar Leckius skriver om Guds ansikte i ”Ljus av ljus”; ”Se ansiktet! Se hur allt förvandlas! Det finns i den blå himlen och i Dachaus gyttja. Jag skymtar det i historiens hjulspår… Ansiktet i mörkret, eldslågan i mörkret. Inför denna blick finns jag till.”

Jag satt i trädgården hos några vänner häromdagen. Vi satt på några stolar som bar åldersgrånadens vackra färg vid ett bord med nyslipade gamla brädor fulla av lyster. Från trädgårdslandet serverades spritärter, potatis, gröna blad och tomater tillsammans med pölsa på älgkött. Vännen hade plockat gula ringblommor, blåklint och dillkronor i en livfull kreation. Så togs fiolen, gitarren och dragspelet fram ur husets inre och musiken, blommornas  mångfald av färger och sommarvinden smekte runt våra lyckliga kroppar, en rymd av ljus i vardagen. Där fanns ett utrymme för glädje i de inre valven, som en gemensam plats mottaglig för materiens skönhet. En plats dit inte orden nådde men källan vände slagrutans klyka inåt.

Är det möjligt att förena djupet från det gemensamma ursprunget i oss till ett möte med gudomlig närvaro, utan att kränka den andres särprägel. Jag vill tala till dig och lyssna till dina ord utan att tvinga på dig min tro. Jag vill lyssna som hade vi ett gemensamt ursprung. Som 1200-talspoeten Rumi skriver om rörflöjtens klagotal;  ”…Var och en som dröjer fjärran från sin rot söker från sin avskildhet att finna bot….” ”Lyss till denna rörflöjts långa klagotal hör berättelsen om ensamhetens kval.” Kanske vi hör samman i djupets rot och vår längtan efter kärlek kanske är en längtan efter ett gemensamt ursprung från en skapande Gud.

Bön: Gud förena oss med dig och varandra så att din närvaro blir synlig för alla. Amen.