”…Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör… ”

Joh 11:18-27

Dödstalen i Sverige fortsätter att öka. I fredags* rapporterade Folkhälsomyndigheten 84 avlidna och det totala antalet avlidna i covid-19 är nu mer än 4350 personer – ett antal som tycks alltmer extremt i jämförelse med resten av världen. Siffror över döda och sjuka möter oss dagligen: i dag finns 36 476 bekräftade fall i Sverige – 749 fler än i går. Världen är på väg mot sex miljoner fall av covid-19 och ca 363 000 människor har dött. Nu kan vi inte undgå att reflektera över detta gemensamma dödshot som drar in alla planetens människor i en gemensam maktlöshet men också i en gemensam ansträngning: Kan vi tillsammans överleva och bygga immunitet mot denna skrämmande sjukdom?

Medan politikerna öser pengar över produktions- och kommunikationsverksamheterna, för att allt ska återgå till det ”normala”, växer ett långsamt medvetande hos många änniskor att allting håller på att förändras. På samma sätt som fisken i ett fiskstim inte har något liv utanför stimmet börjar vi förstå att vi är beroende av alla andra. Det är tillsammans vi kan upprätthålla livet. Livets gåva förvaltas kanske inte av enskilda individer utan av en mänsklighet där vi är absolut beroende av varandra. Om vi är delar av denna mänsklighet när vi lever kanske vi är delar av samma liv efter döden. Livets innersta som ”salighet och samtidighet” och livets yttersta som ”död”. Två pulserande hjärtslag i en större mening som för oss är oförklarad.

När Jesus säger att den som tror på honom skall leva om han än dör så förnekar han inte döden men lovar ett liv efter döden. På vilket sätt eller hur säger han inte. Det är oförklarat och vi omges av det oförklarade som när rymdskeppet Aniara kommer ur kurs och förvandlas till ”en liten blåsa i Guds andes glas” – virvlande i det okända, pulserande hjärta, hjärna, lemmar. En mänsklighet som växer med sina rötter upp i ljuset och ner genom kroppens alla dödsvarsel, en mänsklighet på väg att förenas till något nytt. När Jesus botade en dövstum man, tog han honom avsides stack fingrarna i hans öron, spottade och rörde vid hans tunga. Sedan sa han effata, öppna dig! Saliv och jord, materia och språk rymmer liv – effata. Vi virvlar runt i det oförklarade men Jesus ord är allvarligt menade – vi skall leva om vi än dör. Världen blir till i en oändlig process av ljus och mörker, liv och död. I världsalltets miljarddjupa tidsbrunn formas ett språk som bibliska bilder, en människa, ett liv som sjunger om hoppet på andra sidan döden.

Det händer att jag utan anledning, utan idéanknytning men vidrörbart som en kropp eller ett ljus, plötsligt förstår världen-som-den-är, som ett födelseögonblick när skalet brister och jag är i det stora gemensamma livet, det som är. Allt är nytt, naket och pulserande – ett enda strålande element och vi hänger samman, alla i mänsklighetens stora kropp andas genom varandra.

Bön: Gud du som andas genom oss när vi lever, och låter oss leva om vi än dör, lått ditt oförklarade ljus fylla oss med hopp när döden triumferar i nyhetsrapporteringen. Amen

*) fredag den 29/5

”Den som tror på mig, ur hans inre skall flyta strömmen av levande vatten, som skriften säger.” Joh 7:37-39.

Utanför mitt fönster håller äppelträdets blommor på att slå ut – rosa, rött och vitt med gröna blad som dekorativ inramning. Nerifrån maggropen sprider sig en varm glädje genom bröstet, en glädje vi brukar kalla lycka. Något inom mig upplever den spirande blomningen som skönhet och den väcker ett gensvar.

Vi borde vara mer rädda om denna natur än vi är. Hur vi behandlar naturen är beroende av vad vi tror på, vad vi tror är sant. Sedan Descartes tid på 1500-talet har vi mer eller mindre låtit oss styras av en matematisk världsbild med en närmast lagbunden förutsägbarhet. I vår tid förstärks denna världsbild av den inflytelserika fysikern och kosmologen Max Tegmarks teori om att allt är matematik. Med hjälp av denna grundläggande rationalism har vi låtit förnuftet bli alltings mått med vilket vi skall lösa alla problem. Ett exempel på detta är den oreglerade kapitalismen, i betydelsen kapitalackumulation, en ”lagbunden ordning”, som anses kunna ge de flesta människor materiell lycka. Men samtidigt håller just detta system på att organisera världen så att en global katastrof närmar sig. Tillväxtsiffrorna, som mått på kapitalackumulation, är i dag större än någonsin, samtidigt som ojämlikheten ökar och på tundrorna i Sibirien tinar permafrosten och påskyndar jordens medeltemperatur.

Det är något fel på vår rationella världsuppfattning. Världen är så mycket mer än vad våra små huvuden rymmer. Kanske vi skulle ta vara på den kunskapsbank som finns i våra ”hjärtan” och som får glädjen att spira av synen på ett blommande äppelträd. Eller kanske vi ska ta vara på den kunskap som ryms i Jesus förkunnelse där kärleken till den andre är ett uttryck för den grundläggande verklighet han kallar Fadern. Om vi stannar till ett ögonblick mitt i vårens blomprakt kanske vi kan känna hur det ur vårt inre flyter fram en ström av levande vatten. Kanske äppelbloms-människan i oss kan förenas med den rationella hjärnans funktion och ge oss en bild av världen som är sannare än vår primitiva ekonomiska rationalism.

Det har länge stått klart att det behövs en omfattande revision av vår verklighetsuppfattning. Redan i början av förra seklet föresatte sig österrikaren Ludwig Wittgenstein att försöka nå fram till en sannare bild av världen. Han tog avstamp i naturvetenskapen och logiken med den språkliga analysen som metod. På en slingrande resa mot intellektets dolda kamrar landade han i den punkt där språket inte räcker till för att förklara världen och det outsägliga bryter in. ”Mina satser förklarar genom att den, som förstår mig, till slut inser dem vara nonsens, när han stigit ut genom dem – på dem – bortom dem. (Han måste så att säga kasta bort stegen, sedan han klättrat upp på den).”

Just nu bryter pandemin upp grunderna för ett förutsägbart rationellt beteende och bortom pandemins horisont ifrågasätter klimatkrisen våra mest rationella levnadsvanor. Det kan kännas som om vi har lyckats skapa en fantastisk värld men glömt en viktig dimension i världsbilden – den kärlek som bäst avtäcks genom vår relation till den andre.

Bön: Tack Gud för den verklighet av kärlek som strömmar upp ur vårt inre. Amen.

” När han hade sagt detta såg de hur han lyftes upp i höjden, och ett moln tog honom ur deras åsyn…” Apg. 1:1-11

Låt mig på en gång säga att om jag, för att kallas kristen, skulle behöva tro att denna beskrivning var en bokstavlig redogörelse för ett händelseförlopp i den verkliga världen så fick jag nog avstå från den beteckningen. Men det var säkert så här lärjungarna talade med varandra om Jesus. Hur skulle de annars kunna tala om den övertygelse som hade vuxit fram i deras medvetande om inte med ord och bilder ur sin egen världsbild? Att ”bli upptagen till himlen” har fått en annan betydelse utifrån det vi nu vet om universum. Vi vet att vårt universum är sammansatt av mikroskopiska beståndsdelar styrda av allmängiltiga lagar och bortom vårt universum kanske det finns andra universa. Det påminner mig om den tankeväckande berättelsen om pojken som la sig ned på gräsmattan en sommarnatt, tog ett kraftigt tag i några grästorvor för att inte falla, och tittade ned i rymdens mörker.

Lyckligtvis är det inte lärjungarnas världsbild vi tror på, utan vi har en samhörighet med deras upplevelse av en närvarande Gud. ”Vi tror på en enda Gud,… Guds ende son, född av fadern före all tid, ljus av ljus, sann Gud av sann Gud…”. Hela den kristna traditionen är ett sökande efter relevanta formuleringar av tron. Redan 381 år efter Jesus död träffades man i Nicaea för att enas om vad tron innebar. Alltsedan dess har den teologiska världsbilden förändrats kontinuerligt och fortsätter att omformuleras.  Det är inte Gud som förändras utan det är vår erfarenhet av hans närvaro som förändras i takt med kunskapen om världen utvecklas. Detta gäller inte bara teologin utan också all vår kunskap om världen. Professorn i teoretisk fysik, Ulf Danielsson uttrycker saken så här: ”Det finns inga naturlagar ute bland stjärnorna eller i atomens innersta. Det är bara vårt sätt att sammanfatta vår kunskap om världen.” ”…det finns centrala sanningar om världen som ligger så långt bortom våra fattningsförmågor att vi inte ens kan formulera frågorna”. Om fysikerna, vars kunskap utgår från upptäckta naturlagar, kan erkänna denna begränsning av sin kunskap så borde det vara en självklarhet också för alla teologer.

Trosbekännelsen är ingen kunskapsbank, den är gemensam erfarenhet av den okända närvaro vi kallar Gud – en del av en verklighet som vi inte känner men är en del av. Om det är sant att Gud är kärlek så är kärleken en av de gemensamma erfarenheter vi kan tolka som tecken på det gemensamma ursprunget och en möjlig samhörighet. Just nu härjar en pandemi i världen som påminner oss om att vi är biologiska varelser med dödliga kroppar men samtidigt är vi del i ett universum som framstår som allt mer gåtfullt och storslaget. När kan vi börja konstruera våra samhällen och ekonomiska strukturer med utgångspunkt från det planetära ansvar vi har för varandra och för mänsklighetens framtid? Vi kan se och erfara vårt materiella universum och vårt liv och medvetande som olika aspekter av samma värld. Det är i denna värld vi får söka Guds närvaro och utforma vårt ansvar som delar av den mänskliga gemenskapen.

Vår kristna tro, våra organiska kroppar, alla våra tankar är delar av samma värld. Det är i denna erfarenhet vi säger oss vilja vara Jesus efterföljare med uppgift att synliggöra den kärlek som vi tror representerar Guds närvaro både i våra liv och i hela mänsklighetens.

Bön: Gud, världen är så stor – väldigt stor. Jag är så liten – väldigt liten. Tack för att jag likväl får vara en del av din stora kärlek i världen. Amen.

”…er fader vet vad ni behöver redan innan ni bett honom om det.” Matt 6:5-8

Vi är inte ensamma, även om pandemin har lett till att vi lever i karantän. Du kanske känner som jag att det inte blir detsamma att möta barnbarnens ansikten genom telefonens facetime-funktion som att se dem springa omkring bland nyutslagna gullvivor i trädgården. Det gick ganska bra de första månaderna. Men när också sommarmånaderna hotas av karantän och dödsiffrorna stiger, då är det svårt att bygga ljusa framtidsdrömmar. Det börjar kännas ödsligt och kontaktlöst som om man var strandsatt på en öde ö. Det som bryter ödsligheten är regeringens och smittskyddsläkarnas uppmaning att hålla ut, eftersom vi fått ett viktigt uppdrag och tilldelats både förtroende och ansvar. Nu hänger det på hur vi följer karantänsreglerna och vår statsminister har uppmanat oss: ”ta ansvar, ansträng dig för något större än ditt eget”.

Vi är inte ensamma, vi delar ansträngningen med människor runt om i världen och de har alla kommit oss närmare. Det gäller även dem som vistas i flyktingläger och getton och ju närmare de kommer oss ju mer undrar vi varför ingen tar ansvar för deras situation. Det kan inte handla om att vi inte har råd när vi samtidigt betalar ut miljard efter miljard för att rädda finansindustrin. Lidandet i flyktingarnas vardag och utsattheten i fånglägren är ju resultat av mänskliga konstruktioner. Men världen kan se annorlunda ut, det går att omprioritera. Vår nuvarande ordning är inte nödvändig, det måste inte vara några få som delar på planetens överflöd. Pandemin är ingen ond dröm utan jag ser den som skapelsens anrop till oss om en nödvändig förändring. Det är som när duvan släpptes ur Noas ark men denna gång återvände hon för att berätta om det annalkande klimathotet.

Utanför fönstret sjunger vårfåglarna, jag tyckte jag hörde en taltrast nyss. Fåglarna sjunger och kvittrar och för mig sjunger de om ett hopp. Hoppet är grundat i något ursprungligare än våra beräkningar för att återgå till det som var normalt före pandemin, en återgång till överflödets orättvisa fördelning. De sjunger om en framtid som öppnar sig bortom våra politiska strukturer som när den levande naturen bygger upp sin väv av beroenden och möjligheter i vilken också människan ingår – de sjunger ut sitt hopp om en enad mänsklighet. När inlandsisen drog sig tillbaka såg våra sandåsar ut som grustag och den ursprungliga skapande kraften lät skogsbrynet växa fram med tall och lövträd som skuggade vitsippsmattan. Nu är det dags för orättvisans istid att rullas tillbaka för en nyskapande samhörighet med människor och vitsippor. Som statsministern uttryckte allvaret: ”en avgörande stund som bara kommer några få gånger i en människas liv”. Nu är nyskapandets tid.

Vi som lever i antropocens tidsålder har ett särskilt ansvar för den mänsklighet vi är en del av. Gud vet och känner vår rådvillhet, ”er fader vet vad ni behöver redan innan ni bett honom om det.” Han möter oss i vårt medvetande som också rymmer en ursprunglig ordning och ett anrop från vitsippsbacken om en enad mänsklighet. ”Ty i honom är det vi lever, rör oss och är till… Vi har vårt ursprung i honom”.

Bön: Tack Gud för vår tillhörighet i dig och för den kärlek som förenar oss till en mänsklighet i gemenskap. Amen.

”… Jag har gett dem ditt ord, och världen har hatat dem därför att de inte tillhör världen, liksom inte heller jag tillhör världen.” Joh 17:9-17

Jesus håller ett slags avskedstal till lärjungarna. Det romerska imperiet och den lokala provinshierarkien har bestämt sig för att göra slut på hans förkunnelse. Det måste vara denna komplott Jesus betecknar som ”världen” i detta tal. Mot denna makt ställer Jesus  tillhörigheten till den Gud som han talar om som Fader, och ”han var full av nåd och sanning”. Detta var ingen exklusiv sanning bara för invigda utan en möjlig erfarenhet av gudsnärvaro i vår materia, öppen för var och en som vill känna igen den och i tro låta sig införlivas.

Av och till genom historien har en grupp, ett land eller en rörelse velat monopolisera denna tro. Genom en påstådd utvaldhet har makthavare och sektledare gjort sig till uttolkare av vad en rätt tro innebär och blivit portvakter i exkluderande sekter. Den sekteristiska gudstron är hämmande, låsande och förtryckande snarare än befriande och inkluderande. Den innehåller ett tänkande som inte ger plats för olikheter och förändring utan som hävdar sin egen sanning på bekostnad av alla andras. Det är också ett förhållningssätt som präglar dem som vill se den egna Guden som den enda och ”rätta” guden. Detta har legat till grund för den västerländska rationalitetens självklara rätt att kolonisera den övriga världen. Men den Gud Jesus visar oss är inte sekteristisk och förbehållen en begränsad grupp utan en Gud ”som älskar världen så att han utgav sin enfödde son”.

Under medeltiden delade skolastiken in världen i ett nådens och ett naturens rum och i lutherdomen förekommer en uppdelning mellan andligt och världsligt. Att dela in tillvaron i olika ”rum” är släkt med statiskt tänkande. Men den världsbild vi nu försöker forma innehåller gränsöverskridande processer – nyskapande kunskap som leder till dynamiska förändringar. Låt mig för ett ögonblick påminna om vår syn på oss själva som människor i relation till djuren. Denna relation har löpande omvärderats. Det utmärkande är förändringen, från medeltidens Adam som namnger djuren till Darwins diagram över djurens utveckling som lett fram till nutidens diagram över djurens arvsmassa. Om den första tolkningen gör en tydlig gräns mellan människa och djur så har förgreningarna i den sista tolkningen lett till nästintill oräkneliga variationer av ett och samma grundmaterial – den genetiska arvsmassan. Börjar inte beskrivningarna likna en kristen enhet mellan natur, djur och människa – en pågående skapelseprocess mot målet ”att de alla skall bli ett”?

Dietrich Bonhoeffer skriver: ”Vårt förhållande till Gud är icke ett `religiöst´ förhållande till ett tänkbart högsta, mäktigaste, bästa väsen. … Utan vårt gudsförhållande är ett nytt liv i `tillvaro för andra´, i del med Jesu liv.” Att ta emot ”Ordet” som Jesus överräcker är att öppna sig för den andre i den värld och kunskapshorisont som ständigt förändras – att vidga sin skapelseuppfattning, och låta sig dras in i ett gudomligt skeende. ”Jag ber att de alla ska bli ett och att liksom du fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss”.

Bön: Gud låt oss inneslutas i din gemenskap som omsluter oss alla med din kärlek. Amen

”…Mina får lyssnar till min röst, och jag känner dem, och de följer mig…” Joh 10:22-30

Coronapandemin kan för en del människor innebära döden men för andra kan den vara början till ett bättre liv. Inför döden står vi handfallna ­– om det finns ett liv efter döden så vet vi inget om vad detta liv är. I den kristna tron finns ett hopp men ingen kontextuellt obunden gestaltning som vi kan förhålla oss till. ”Jag ger dem evigt liv och de skall aldrig någonsin gå under” lovar Jesus, men fortfarande lever vårt hopp om ett evigt liv bara genom den tilltro vi har till Jesus ord.

Covid-19 får oss att bli medvetna om döden och detta kan skapa depression och modlöshet, även om det kristna hoppet kan lindra vår oro. För de överlevande finns fler förhållningssätt, antingen ger vi upp eller så försöker vi lösa problemen. När pandemin är över återstår att ta hand om den genomgripande ekonomiska kris som uppstått i spåren av den. Vi måste också ta hand om den apati och hopplöshet vi kan känna i sorgen efter dem som gått bort. Men krisen kan också rymma nya möjligheter att omskapa det som var krisens orsaker. Jesus påminner om den inre förmåga att skapa nytt som han kallar Faderns röst. Han vill leda oss inåt mot en kontakt med Gudsmysteriets närvaro i världen genom att citera en Psaltarpsalm: ”Platsen för Guds närvaro är människan, står det inte i er lag: Jag har sagt att ni är gudar?” Som vanligt när det gäller Bibelns texter så refererar bibelordet till en annan kunskapssyn än vår, men det som är gemensamt är den erfarenhet av nåd och hopp som kan genomtränga också de mörkaste dagarna.

Även om jag inte för ett ögonblick vill stödja den nyliberala ekonomen Milton Friedmans värderingar så är ändå hans iakttagelse om krisernas uppsida värda att beakta. Han påpekade att ”bara en kris, verklig eller inbillad, kan skapa riktiga förändringar, att göra det politiskt omöjliga till det politiskt oundvikliga.” Nu är vår utmaning att göra det politiskt omöjliga möjligt. Många har jämfört vår tid med tiden efter andra världskriget: allt vad människorna hade trott på låg sönderslaget. Ruinerna behövde byggas upp igen men uppgiften var också att aldrig låta det som onda ideologier drivit fram hända igen. Våra nuvarande problem har sin huvudsakliga orsak i en viruskatastrof som bara delvis  kan lastas människors bristande ansvar. Men också denna gång krävs en gemensam mänsklig insats för att bygga upp livskraftiga och hållbara strukturer.

Nu krävs distans till den gamla världsordning som i ett globalt perspektiv lett till förstörda livsmiljöer, kapprustning och ojämlikhet. Vi måste finna ett sätt att leva som inte resulterar i pandemier, massutdöende av arter, skövling av naturtillgångar och klimatkatastrofer. Det finns anledning att påminna om vad den amerikanske forskaren John W. Kingdon talar om som ”historiska fönster”. Efter katastrofer kan det finnas sådana historiska fönster i betydelsen korta perioder av radikal öppenhet för förändringar. Kanske kan pandemin  och klimatförändringarna  bli sådana öppningar för radikalt nya lösningar så att FN:s globala mål för hållbar utveckling kan förverkligas: Avskaffa extrem fattigdom, minska ojämlikheter, främja fred och rättvisa samt lösa klimatkrisen.

Jesus trodde på människans förmåga att lyssna på Faderns röst – en öppning in mot något nytt. Fadern förde människorna in i ett gemensamt ansvar för varandra och den skapande världen. ”Mina får lyssnar till min röst, och jag känner dem, och de följer mig.

Bön: Gud låt oss känna igen din röst och förenas i en strävan att hela det som brustit i världen. Amen

Jesus sade till honom: Du tror därför att du har sett mig. Saliga de som inte har sett men ändå tror.”Joh 20:24-31

Genom Jesus upprättar Gud en väg till människan och Jesu död och uppståndelse är en unik händelse. Vi som tror att vi förstår och vet allt om vår värld får, efter denna händelse, justera det paradigm som hittills varit vår måttstock. Så var det också för lärjungen Tomas som ville ha ett bevis för Jesus uppståndelse. Tomas kan sägas vara en, för sin tidodern människa som krävde bevis inom ramen för sin världsbild. Han hade trott på Jesus som Messias, ”den smorde” eller den gudomligt ”utvalde”. Den samtida religionen innehöll hoppet om en framtid där Messias skulle rädda de rättfärdiga, döma de onda och skapa fred i världen. I Tomas föreställningsvärld kunde inte Jesus vara Messias sedan han blivit torterad och dödad. Om jag inte får se spikhålen i hans händer tror jag inte att han lever. Då kom Jesus och stod mitt ibland dem och sade: ” ….Räck hit ditt finger, här är mina händer… ”

Platsen där Gud möter människan finns inte inom ramen för våra paradigm men är ändå möjlig att uppfatta i vår materiella värld. Guds möte med oss genom Jesus Kristus innebär en erfarenhet av den kraft som drar oss in i ett mysterium. I evangelierna kallas mysteriet/tillvarons djupdimension för Fadern. Fadern som inre mysterium manifesterar sig i den materiella värld som vi är en del av. ”Räck hit ditt finger, här är mina händer…” I mötet med den andre och genom att vi är delaktiga i materiens historiska berättelse finner vi mysteriets djup.

Vi kallar denna resa för evolutionen, den kosmiska utveckling som inbegriper allt liv. Evolutionen är ett dynamiskt möte mellan tiden och rummet: Evigheten som tidens djupdimension och oändligheten som rummets djupdimension. Det är i denna materiella verklighet som vi lever våra liv och möter Fadern genom Kristus.

Vi är infogade i ett skaparäventyr där alla människor är beroende av varandra och där tidens och rummets djupdimensioner finns inom oss. Detta kan upplevas som vår ödmjukhets medelpunkt, vårt centrum i självkännedomens inre, som vi är kallade att nå fram till. Jesuiten och teologen Karl Rahner beskriver denna förmåga hos människan att nå in till Gud: ”I sin djupaste egna verklighet gör Gud sig själv till människans innersta grundläggande beståndsdel.” Gud söker människan som begåvats med ett inre gudomligt centrum där vi kan möta Gud. När vi tvivlar eller bryter relationen så säger han: ”Räck hit ditt finger, här är mina händer…”

Gud drar oss in i ett evolutionsäventyr med en expanderande gudsnärvaro inom oss där vi kan möta varandra, lära känna oss själva och Gud. Det är ur detta djup vi kan känna igen Faderns tilltal till Jesus. ”De ord jag säger er, dem talar jag inte av mig själv; Fadern är  i mig och utför sina gärningar. ”

Jag känner hjärtat slå inom mej,

Tänk att jag finns mitt i livet som pulserar.

Jag möter evighet djupt inom, bortom tid och rum.

Djupt inom mej hör jag rösten.

Jag bär på liv av liv, på kraft av kraft,

ljus av ljus inom.

Jag bärs av orden jag hört,

jag bärs av löftet jag fått

om Guds rike inom mej.

Psalm av Oskar Ganestål

”…Var inte rädda. Jag vet att ni söker efter Jesus, som blev korsfäst. Han är inte här han har uppstått, så som han sade…” Matt 28:1-20

I berättelsen om Maria från Magdala och den andra Maria vimlar det av bilder och föreställningar som spränger ramen för vår verklighetsuppfattning: Herrens ängel med ett utseende som blixten, ett jordskalv som fick vakterna att ligga som döda medan ängeln rullade undan stenen och sedan mötet med den korsfäste Jesus. Berättaren har varit med om något som språket inte räcker till för att beskriva. Det krävs bilder och föreställningar som går utanför de modeller vi valt för att beskriva världen.

När vi bedömer vad som kan vara verkligt eller inte, glömmer vi lätt bort att de modeller vi har konstruerat för att förklara världen inte finns utanför våra huvuden. När vi konstruerat de matematiska modeller som vetenskapen använder för att förstå världen gör vi det inifrån den materia som vi själva är en del av och med den kunskap vi har ur just detta perspektiv. Vi har inte möjlighet att stå utanför och objektivt studera världens helhet utan får nöja oss med att utforska världen inifrån materien, bit för bit, i ett prövande förhållningssätt.

Jag tror vi behöver sluta tro oss veta allt och nöja oss med det okändas gåtfullhet. Men detta betyder inte att vi måste ta allt för givet. De modeller och matematiska förklaringar som vetenskapen mödosamt konstruerat har evidens på den nivå de förklarar. Dock är världen alltid större än vårt vetande och överraskar oss ständigt med nya erfarenheter och vetandets horisonter flyttas in i det okända. Religionen tillför ytterligare perspektiv och dess djupaste kärna fortsätter att mobilisera människors engagemang från en outforskad dimension. Som en fjäril har en förmåga att hitta rätt när den ska landa i en blomma så har vårt medvetande förmåga att relatera till Gud i verklighetens djup.

Uppståndelsen berättar om att världens materia är så mycket rikare än våra modeller av den. Det finns erfarenheter som likt Jesus uppståndelse beskriver ett gränsöverskridande hopp. Författaren Etty Hillesum skildrar erfarenheter som berör en sådan verklighet. Från förintelsens hopplöshet skriver hon i sin dagbok ”Som en liten våg av värme stiger tanken upp i mig, också efter de svåraste ögonblicken: Vad livet ändå är skönt! Det är en oförklarlig känsla och den har inget stöd i den verklighet, där vi befinner oss”. I hennes samtal med Gud utvecklas en intim ton och hon konstaterar att om människan förlorar Gud förlorar hon något fatalt, eftersom hon då förlorar förmågan att se Guds boning i den andra människan. Ettys Gud är inte bara en idé eller ett namn. Gud är en urkraft som inkarneras i en aldrig sinande självutgivelse som fick henne att in i det sista vägra att låta någon annan ta hennes plats i döden.

Bön: Tack Gud för att din närvaro i vår verklighet kan ge oss mod att leva i en självutgivande kärlek också inför döden.  Amen

….Ty Gud sände inte sin son till världen för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom honom….” Joh 3:13-21

Den som tror att nationsgränser eller världens starkaste militärmakt kan skydda oss från ond bråd död har fått sina illusioner krossade. Coronaviruset drabbar mänskligheten utan hänsyn till gränser, klass eller religion. Överraskade och skrämda, som om vi glömt digerdöden och spanska sjukan som drabbade än värre, gör vi allt för att skydda oss själva. Några politiker luftar konspirationsteorier och sektledare talar om Guds straff. Men Gud straffar inte utan sände sin son till världen för att världen skulle räddas genom honom.

Att söka syndabockar till pandemier är lika lönlöst som att hitta den skyldige till krig och förtryck – ju djupare vi söker ju fler finner vi ansvariga för tankar och missgrepp som leder till globala katastrofer. Som mänsklighet bär vi ett gemensamt ansvar för pandemier och krigsförbrytelser. Pandemier har sin grogrund i djurindustrin och utan kolonialmakternas krigsindustri hade inte krigsförbrytelser härjat världen. I vår ”normalitet”, världen som vi vant oss vid som normal, finns grogrunden för sjukdom och krig. Det är bara om vi tar ett gemensamt ansvar för denna destruktiva kultur som vi kan stoppa förstörelsen av våra livsvillkor. Att vägra underkastelse och envist söka sanningen är en vandring mot ljuset. Om vi lyckas omvandla oro och rädsla till kärlek och omtanke skymtar ett ljus i dunklet.

Den som tror sig vara utan ansvar och delaktighet kan söka syndabockar och en straffande Gud. Men den som har en kristen tro söker sig istället djupare in i den värld som Gud älskar. Dietrich Bonhoeffer, den tyske prästen och motståndaren till Hitlerväldet skriver strax innan han hängdes: ”De sista åren har jag mer och mer lärt mig känna och förstå kristendomens djupa dennasidighet. Den kristne är icke en homo religiosus, utan en människa rätt och slätt, alldeles såsom Jesus var människa”. Han fortsätter med att förklara att man först lär sig tro genom ett helt och fullt jordeliv då man inte tar sitt eget lidande utan Guds lidande i världen på allvar. ”Hur skulle man kunna bli övermodig av segrar eller förtvivlad av nederlag, när man i detta jordeliv lider med i Guds lidande?”

När Coronaviruset sveper in världen i sin mörka dödsdans tröstar vår kristna tro, men inte för att vi ska bli skonade från sjukdom framför andra människor. Den tröstar för att vi tillsammans med mänskligheten är älskade av den Gud som älskar världen. Tron ger oss mod att solidariskt älska varandra och återupprätta livets skönhet och den kan vara en kompass för moral och vårt praktiska handlande. Kanske vi nu också får mod att ställa om vårt samhälle för att rädda hela skapelsen från de klimathot vi själva skapat.

Av goda makter underbart bevarad,

Det främmande och nya väntar jag.

Guds nåd är ny var afton och var morgon

Han väntar oss i varje nyväckt dag.

När nu till stillhet allt omkring oss sjunker,

Du låter nya klanger växa fram,

Vi hör den sång som alla världar sjunger,

I hopp och tillit ropar de ditt namn.

(Dietrich Bonhoeffer)