”…Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör… ”
Joh 11:18-27
Dödstalen i Sverige fortsätter att öka. I fredags* rapporterade Folkhälsomyndigheten 84 avlidna och det totala antalet avlidna i covid-19 är nu mer än 4350 personer – ett antal som tycks alltmer extremt i jämförelse med resten av världen. Siffror över döda och sjuka möter oss dagligen: i dag finns 36 476 bekräftade fall i Sverige – 749 fler än i går. Världen är på väg mot sex miljoner fall av covid-19 och ca 363 000 människor har dött. Nu kan vi inte undgå att reflektera över detta gemensamma dödshot som drar in alla planetens människor i en gemensam maktlöshet men också i en gemensam ansträngning: Kan vi tillsammans överleva och bygga immunitet mot denna skrämmande sjukdom?
Medan politikerna öser pengar över produktions- och kommunikationsverksamheterna, för att allt ska återgå till det ”normala”, växer ett långsamt medvetande hos många änniskor att allting håller på att förändras. På samma sätt som fisken i ett fiskstim inte har något liv utanför stimmet börjar vi förstå att vi är beroende av alla andra. Det är tillsammans vi kan upprätthålla livet. Livets gåva förvaltas kanske inte av enskilda individer utan av en mänsklighet där vi är absolut beroende av varandra. Om vi är delar av denna mänsklighet när vi lever kanske vi är delar av samma liv efter döden. Livets innersta som ”salighet och samtidighet” och livets yttersta som ”död”. Två pulserande hjärtslag i en större mening som för oss är oförklarad.
När Jesus säger att den som tror på honom skall leva om han än dör så förnekar han inte döden men lovar ett liv efter döden. På vilket sätt eller hur säger han inte. Det är oförklarat och vi omges av det oförklarade som när rymdskeppet Aniara kommer ur kurs och förvandlas till ”en liten blåsa i Guds andes glas” – virvlande i det okända, pulserande hjärta, hjärna, lemmar. En mänsklighet som växer med sina rötter upp i ljuset och ner genom kroppens alla dödsvarsel, en mänsklighet på väg att förenas till något nytt. När Jesus botade en dövstum man, tog han honom avsides stack fingrarna i hans öron, spottade och rörde vid hans tunga. Sedan sa han effata, öppna dig! Saliv och jord, materia och språk rymmer liv – effata. Vi virvlar runt i det oförklarade men Jesus ord är allvarligt menade – vi skall leva om vi än dör. Världen blir till i en oändlig process av ljus och mörker, liv och död. I världsalltets miljarddjupa tidsbrunn formas ett språk som bibliska bilder, en människa, ett liv som sjunger om hoppet på andra sidan döden.
Det händer att jag utan anledning, utan idéanknytning men vidrörbart som en kropp eller ett ljus, plötsligt förstår världen-som-den-är, som ett födelseögonblick när skalet brister och jag är i det stora gemensamma livet, det som är. Allt är nytt, naket och pulserande – ett enda strålande element och vi hänger samman, alla i mänsklighetens stora kropp andas genom varandra.
Bön: Gud du som andas genom oss när vi lever, och låter oss leva om vi än dör, lått ditt oförklarade ljus fylla oss med hopp när döden triumferar i nyhetsrapporteringen. Amen
*) fredag den 29/5