”…Medan de befann sig där var tiden inne för henne att föda, och hon födde sin son, den förstfödde…” Luk 2: 1-20

”när tiden var inne…” Det som beskrivs är en händelse inom tidens ramar mitt i den materia som vi är en del av. Denna händelse är en avgörande och stor avvikelse i vår världsbild, Gud blir överraskande en del i vår materia. Gud träder in i tiden som människa, materien blir bärare av tidlös rymd. Tidsangivelsen är därför anmärkningsvärd, hela berättelsen börjar med en global tidsangivelse, ”Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning…” och därefter en mer personlig/lokal tid, när tiden var inne för att föda.

Vår tids lineära tidsuppfattning, i kombination med den evangelikala tanken om pånyttfödelse enbart genom tro på Jesus, lämnar de årmiljoner av mänskligt liv som fanns före Jesus utan räddning. Men kanske är den allmänna tidsuppfattning som förutsätts i denna tanke inte så självklar. Gud finns närvarande före all tid och i Gamla Testamentet hörs Guds tilltal till människan genom hela människans historia. Alltifrån den bibliska skapelsemyten till Jesajas kallelse finns enskapande och kallande Gud: ”vem skall jag sända, vem vill vara vår budbärare? Idén om Gud som en levande närvaro är djupt rotad i människans väsen, så intimt förknippad med människan att det uppfattas som en förutsättning för hennes existens. Kanske är denna tro så komplex att vi borde ha två parallella tidsuppfattningar. Både den linjära och den Grekisk Ortodoxa teologins cirkulära tid.

Gud avslöjar sin sårbarhet när Maria föder Jesus och spädbarnet tar sina första andetag. Gud inträder med Jesus under den linjära tidens villkor. Det är varken Kejsar Augustus eller Herodes som har huvudrollen utan ett barn som med Marias hjälp kämpar sig in i världen. Vägen för Guds helighet in i mänskligheten går genom en människas födelse. Det är som bärare av Gud mänskligheten lär känna sig själv. Vi brukar tala om den här händelsen som ”inkarnation”, en tanke om Gud i människan, en ständig, aktuell, mystisk, dynamisk och personlig Gudsnärvaro. Plötsligt blir allt som är mänskligt också heligt, och det humana bär på en teologisk vikt. Så blir Gud känd av alla men inte alltid erkänd av alla.

Filosofen Martin Hägglunds bok ”Vårt enda liv” har väckt mångas intresse på grund av hans negativa värdering av evighetstanken i vår världsuppfattning. Han ifrågasätter att evigheten är eftersträvansvärd. Men i min värld är evigheten den tidsdimension som ger den linjära  tidsuppfattningen sin rymd och att stänga den möjligheten känns som att bomma igen alla fönster i rumtiden. Att bomma igen om evigheten är som att hindra den stora berättelsen om universum att fortsätta författas. Som att avsluta Guds skapande handlingar innan vi vet vilken roll vi människor spelar.

När Gud inträder i tidens linjära schema, genom Jesu födelse, innebär det att den linjära tiden blir en dimension av evigheten. På samma sätt som frälsningshistorien berättas i den linjära tidens dimensioner så berättas, i kontrast till detta, den liturgiska berättelsen i ortodoxa kyrkan som en del av en cyklisk händelse. Händelsen i denna liturgiska tid blir förstådd som en tidlös evighet, Jesus föds, dör och återuppstår nu – något som kan upplevas av människan som ett komplext uttryck för Guds inkarnation.

Bön: Lovad vare du Gud för att du möter oss i vår materia och förvandlar vår tidslighet till evig helighet. I Guds faderns, Sonens och Den Helige Andes namn. Amen

”…Gud är inte en Gud för döda utan för levande, ty för honom är alla levande.” Luk: 20: 37-40.

Några saddukéer, en grupp judar ur överklassen som förnekar uppståndelse som fenomen, tog upp en diskussion med Jesus om det orimliga i att tro på evigt liv. Deras utgångspunkt var att om det eviga livet är en förlängning av det liv vi lever nu så verkar konsekvenserna orimliga. Tanken kan kännas igen och den är rykande aktuell även i vår tids religionsdebatt. Det är samma perspektiv som Martin Hägglund anlägger i boken ”Vårt enda liv”: ”Jag bjuder in religiösa att fråga sig själva om de  verkligen tror på evigheten, och om denna tro i så fall är kompatibel med den omsorg som fyller deras liv.”

Jesus svar till saddukéerna kan vara ett svar också till Martin Hägglund och till alla dem som ställer tron på evigheten i motsats till ett engagerat liv för demokrati och rättvisa i världen. ”Gud är inte en Gud för döda utan för levande…” Jesus svar har också udden riktad mot de fundamentalistiskt inriktade predikanter som skickligt ställer sig på maktens podier och förvandlar makt och kapital till en belöning för dem som tror ”rätt” och som till sist förlänar dem en plats i himmelriket. Denna belöning utdelas ju utan hänsyn till att just deras livshållning ruinerar hela mänsklighetens förutsättningar för överlevnad. Men Gud är en Gud för levande och har omsorg om de levande. Även om det finns en evighet, som vi inte vet något om, så vet vi att Gud möter oss i vår nästa som behöver politisk och ekologisk solidaritet, inte ekonomisk framgång. När vi söker Gud gör vi det inte i ett interplanetariskt landskap utan som erfarenhet på jorden, inåt snarare än utåt.

Alla löften, och hot, om evigheten kan väcka inte bara tro utan även rädsla. Först genom att acceptera det ovissa om evigheten, erkänna att vi faktiskt inte vet, kan vi värja oss mot rädslan och osäkerheten. För att se världen måste vi likt Martin Hägglund lämna orden om evigheten, som saknar referenser i vår erfarenhet, bakom oss. Som filosofen Ludwig Wittgenstein säger: ”Vad man inte kan tala om, därom måste man tiga”. All erfarenhet av Gud utspelas i den materia som vi är en del av. All mänsklig erfarenhet händer i den värld vi känner. Det är därför Gud blir människa i mänsklig gestalt för att visa vad Gud är – inte är långt borta utan nära.

Det är begripligt att många flyr till dagdrömmar eller underhållning som får dem att glömma sin situation. Kanske söker de hjälp i ockulta rörelser, astrologer eller hos någon predikant som serverar enkla lösningar. Även politiker som förkunnar att allt var bättre förr erbjuder en nostalgisk flyktmöjlighet. Det är i detta sammanhang som Jesus ord är viktiga. Där finner man ingen enkel utväg men väl ett hopp om en rättvis värld och en möjlighet att förenas till en enda mänsklighet: Ett perspektiv på människan i hela hennes komplexitet både som materiell varelse och mottagare av Guds kärlek. Att tro på Gud som en inneboende kreativ kraft i vår värld kan leda oss vidare mot en demokratisk och ekologiskt hållbar framtid.

Bön: Gud utan dig är vi främlingar i den här världen men i din kärlek kan vi finna vägar till varandra för att förenas till en enda mänsklighet. Amen.

“En profet blir ringaktad bara i sin hemstad och i sitt hem.” Matt 13:53-57

När Jesus kom till sin hemstad ifrågasattes hans förkunnelse av dem som bodde där. ”Är det inte snickarens son?” ”Varifrån kommer hans visdom…?” ”Så blev han en stötesten för dem?”

De tyckte sig veta allt om varandra och världen: Här ska ingen komma och göra sig märkvärdig och tro sig vara förmer än andra. Det gäller även i vår tid – ju mindre kunskap vi har ju mer dömande mot andra människor tenderar vi att vara. Det kanske till och med är så att klassklyftan har ersatts av utbildningsklyftan vilket får politiska konsekvenser i många länder. De som känner sig missgynnade av kunskapssamhällets utveckling söker sig gärna till ledare som talar föraktfullt om boklig lärdom – ett slags populism.

Det är svårt att vara självkritisk och se de begränsningar som finns i den egna världsbilden. En blir lätt hemmablind och tycker sig äga en sann bild av världen. Då behövs något att ta spjärn emot, som kan ge ett alternativ. Filosofen Jonna Bornemark, som likt en profet kritiserar vår samtids mätbarhetskult, påpekar att vi löser våra problem genom att spalta upp, kvantifiera och beräkna. Våra mantran effektivitet, kvalitetssäkring och evidensbasering skapar en övertro på kalkylerande metoder och rationaliteter. Men håller de inför vår tids krav på förändring?

När Bornemark sökte efter en motpol fann hon filosofen Nicholas Cusanus från renässansens första århundrade. Han tillhörde en mystik klostertradition som tänkte sej förnuftet som uppdelat i ett kalkylerande ratio och ett reflekterande intellectus. Detta intellectus stod i sin tur i relation till ett icke-vetande. Utifrån denna tankemodell reflekterar Bornemark över vår tids bundenhet av det kalkylerande ratio som har distanserat oss från icke-vetandets okända världar. Hos Giordano Bruno, en annan medeltida tänkare som på liknande sätt sökte förstå liv och materia, finner Bornemark perspektiv som blivit bortträngda i vår senmodernitet: världen som levande snarare än mekanisk.

Världen som levande är också Gilles Deleuzes, en av våra samtida filosofers, utgångspunkt. Han liknar den klassiska filosofin vid en statlig apparat med strikta regler och kategorier. Mot denna tankemodell ställer han det ”nomadiska tänkandet” som befinner sig utanför murverket och skapar sprickor i det traditionella tänkandets omsorgsfullt uppförda arkitektur. Världen är under ständig förvandling, som ökenlandskapet omvandlas allteftersom vinden omformar sanddynerna och havet skiftar skepnad utan att erbjuda någon fast form eller riktmärken.

När Jesus kom till sin hemstad så häpnade man. Han kom som en ”nomad” och hans liv och tänkande hade ”vuxit ifrån” hemstadens gemenskapsrum. Ska vi bli Kristi efterföljare måste vi våga bryta upp från det statiska och färdiga för att, till exempel utifrån pandemins och klimatförändringarnas verklighet, skapa nya definitioner och andra visioner och idéer. Nu är förändringens tid, nu är nomadtid, tid för intellectus att relatera till icke-vetandets värld i sökandet efter Guds rike.

Bön: Gud befria oss från att i hemmablind stagnation klamra oss fast i det som varit och hjälp oss att i kärlek skapa nya mönster för gemenskap och förändring. Amen.

“…Jag säger er att om de tiger kommer stenarna att ropa.” Luk 19:37-40

När jag läste texten om de ropande stenarna lät jag den omedelbart smälta in som en sanning i den kontext som är min samtid. Visst är väl brinnande landskap, smältande isar, stigande havsnivåer och allt våldsammare orkaner vår tids ropande stenar? Metamorfoser i naturen som är globala sanningar.

Men i Jesus föreställningsvärld existerade ju inte några tankar om planeten jordens hållbara gränser. Hans tid karaktäriserades inte av drivkrafter för snabba globala förändringar av mänsklighetens levnadsvillkor utan att Gud var yttersta orsaken. Men likväl finns det strukturella samband mellan Jesus föreställningsvärld och en möjlig postmodern världsbild. Såväl Jesus som våra uppfattningar om vad som är sant och osant beror på hur vi erfar och förstår saker och ting. Vi filtrerar våra erfarenheter genom språket, upplevelser och de myter vi lever med. Vilka föreställningar om förvandlingar, metamorfoser, fanns det på Jesu tid och har de några likheter med vår föreställningsvärld?

Medan vi uppfattar förvandlingar som resultat av mänskligt ingripande i naturen hade under Jesus tid bara gudar makten att förvandla. Den makten demonstrerar Jesus samtida poet Ovidius gång på gång i sin diktning, men samtidigt smög han in budskapet ”jag är en gud” med hjälp av radernas begynnelse- och slutbokstäver. Med metamorfosen av sig själv till Gud, och därmed Kejsarens like, utmanade han Kejsar Augustus självmytologiska bygge. Augustus förstärkte sin odödlighet genom att inte bara skicka poeten Ovidius till exil i svarta havet och en timmerman till skattskrivning i Betlehem. Därigenom förvandlades också den mäktige Augustus till historien men som en bifigur i det egentliga händelseförloppet som ännu omtalas varje julhelg. ”Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning om att hela världen skulle skattskrivas.”

I världshistoriens långa förvandlingsprocess har människor, inte bara Augustus, vid upprepade tillfällen givit sig själv gudomlig status. På 1700-talet tänkte Linné på Gud som en organiserande princip i naturen. I denna natur samverkade allt som en perfekt maskin och människan var alltings ändamål. Vår strävan att infoga Gud i en för förnuftet begriplig världsbild är släkt med behovet att kunna kontrollera livets förvandlingar. Föreställningar om skapelsens ändamålsenliga inrättning, ordning och skönhet, närmar sig vissa av våra samtida teologers försök att göra skapelsetro salongsfähig genom att tala om den som en ”intelligent design”.

Att Jesus ord om ropande stenar bryter upp både kejsarens gudomliga identitet och vår egen naturvetenskapliga kunskapsbildning är tydligt. Han erbjuder oss ett perspektiv med fler infallsvinklar på språk och erfarenhet och öppnar vår världsbild mot nya erfarenheter. Det handlar inte om relativism utan att vi ska öppna våra sinnen för en större verklighet. Kanske i likhet med den gamla insikten från filosofer som Kant och Schelling att verkligheten själv har svårt att tränga sig in i människans begreppsvärld. Vi stänger ute det mesta av verkligheten genom våra avgränsningar. Vår samtid är i akut behov av nya framtidsvisioner och Jesus tilltal öppnar för en Gudomlig närvaro i den värld som begränsas av våra kunskapsprocesser. En möjlighet att lyssna och våga förändra mänsklighetens levnadsvillkor  när stenarna ropar.

Bön: Gud öppna våra sinnen så att vi kan lyssna till din röst och förändra världen.  Amen.

…”Människan blev till för sabbaten och inte sabbaten för människan”… Mark 2: 23-28

Jesus ifrågasatte en av de regler som höll ihop det samhälle han var en del av. Detta väckte naturligtvis kritik och irritation, som alltid när någon bryter mot gällande lagar. Men det vi uppfattar som självklara normer och föreskrifter är konstruktioner som behöver ändras när de hotar människors fri- och rättigheter. Så har alltid lagar och förordningar som styr människors relationer varit tillfälliga och behövt förändras.

Vi är en del av Homo Sapiens historia och den skapande Gud vi tror på har verkat i alla historiska epoker. Den gudomlighet som är närvarande i våra liv har också lämnat spår i mänsklighetens globala historia. Guds närvaro i historien har manifesterats i det liv som är Jesus Kristus: I honom verkar Guds skapande kärlek obunden av skrivna lagar. För Jesus var det en självklarhet att söka en djupare ordning bortom sabbatsregler och bokstavstrogna levnadsregler. När vi idag söker denna djupare mening behöver vi ta hänsyn till hur relativt kort den tidsrymnd i mänsklighetens historia är som kan belysas av skriftliga källor. De senaste årens molekylärgenetiska undersökningar har visat att också vår europeiska historia har ett mångtusenårigt arv med otaliga uppbrott och förändringar långt före skrivkonsten.

Den åskådning som Jesus åberopar, bortom regelverken, skulle i vår tid kunna formuleras som ”de mänskliga rättigheterna” eller ”önskan om ett humanistiskt samhälle” och kunna sammanfattas som ”ett gott skapande liv utan att förstöra andras”. Nu är detta sällsynt och skyms av samhällen som rättfärdigar ojämlikheter med ett spektrum av motstridiga idéer och strukturer med syfte att ta ifrån andra rätten till ett värdigt liv, just så som fariséerna gjorde på Jesu tid. I vår tid lever vi ännu i skuggan av slavsamhällen och kolonialsamhällen där ekonomiska, sociala och religiösa regler som möjliggjorde utnyttjandet av andra människors liv och hälsa dominerade den sociala strukturen. Vår tids hyperkapitalistiska ideologi som vi kallar den fria avreglerade marknaden, är inte bättre men lika osynlig för utövarna som tidigare samhällens inhumana strukturer.

I dagens samhälle utgörs de rättfärdigande narrativen av teman som ”den fria marknaden”, ”egendom”, ”entreprenörskap” och ”meritokrati”. Den moderna ojämlikheten sägs vara rättvis eftersom den grundar sig på fria val och allas tillgång till den fria marknaden. Men faktum är att den moderna ojämlikheten har ökat i världen sedan 1980-talet och det har blivit allt svårare att rättfärdiga denna ordning med hänvisning till det allmännas bästa. Så länge vi underkastar oss denna ideologi kan mänskligheten inte förenas i sökandet efter nya vägar. Dock kan omvälvande händelser, som pandemin, öppna våra ögon och förena oss i kampen för ett värdigt liv. Denna händelse kan driva oss samman som mänsklighet. I än högre grad gör den hotande klimatkatastrofen oss till en mänsklighet.

Det är inte en regelstyrd mänsklighet som finner strukturen till ett nytt samhälle utan de människor som av kärlek till varandra och kommande släkten låter fantasin och modet växa.

Bön: Gud låt din röst sjunga frihetens lov i våra hjärtan och göra oss beredda för uppbrott. Amen

(Med glädje och tillförsikt återupptar jag skrivandet av ”Veckans bibelmeditationer” men på grund av hälsoproblem kommer de till en början att begränsas till varannan vecka.)