”Men Hjälparen, den helige anden som Fadern skall sända i mitt namn, han skall lära er allt… Edra hjärtan vare icke oroliga eller försagda…” Joh 14:25-29

Efter att ha varit i Småland några dagar kom jag hem till en trädgård prunkande av gullvivor, körsbärsblom och blommande päronträd – kvällsljuset förtrollade platsen till en fiktion av paradiset. Kontrasterna mellan denna paradisbild och den bild som förmedlas av radions ekoredaktion är outhärdligt stor: Israeliska bombraider över Gaza, en vilt härjande pandemi, flyktingar över medelhavet, svältande barn i Jemen och militärens beskjutning av skyddslösa människor i Myanmar. Världen är fångad i en fossilförgiftning utan omställningsdynamik. Hur ska denna motsägelsefulla värld förstås? Hur ska vi läsa den värld som omger oss? Vart ska vi gå med vår förtvivlan och vår panikångest och var kan vi vila våra kroppar? Kanske är paradisbilden den verklighet som en kärleksfull Gud skapat och ekoredaktionens bild är berättelsen om vad vi gjort med världen och varandra? Hur kan vi göra motstånd och samtidigt vara del av helheten?

Vi är med tvingande nödvändighet inskrivna i de ordningar som de förtrycktas motstånd riktas mot. Alla är vi beroende av varandra och när vi bygger ett samhälle som förbrukar mer än det ger tillbaka är vårt liv och våra beslut en del av den miljöförstörelse en annan människa bekämpar för att överleva. Detta samhälle är den förtvivlans plats där Hjälparen, den Helige Ande, möter oss och ska lära oss allt.  Den pendlande rörelse mellan att vila i paradiset och hotas av förtryck, eller förtrycka, utgör en ständig förhandling om hur vi ska läsa världen. Inom oss behöver vi en hjälpare som ger oss mod att i ett kosmologiskt perspektiv bli en del av Guds skapande handlingar i världen. Att bli Kristi efterföljare och de andras tjänare är en väg av uppoffring och försakelse men med närhet till det av Gud skapade paradiset.

Att möta Gud och ta emot Helig Ande har ingenting med framgångsteologi och ”pentekostala” rörelser att göra. En betvingande talförmåga parad med glamour, rikedom och makt är inget tecken på helig ande. ”Inte kommer var och en in i himmelriket, som säger till mig: `Herre, Herre`, utan den som gör min himmelske faders vilja.”Det är lätt att dras in i sekteristiska grupper inom såväl Islam som kristen tradition, ledare eller grupper som tvärsäkert vet att de är Guds församling. Vi ser exempel både i Syrien, där islamska sunnimajoriteten provoceras till kamp mot Bashar Assads dominerande sekt ”alawiter” och i Knutby där en kristen sekt dyrkade och åtlydde Åsa Waldau. Att ständigt ompröva det vi tror på, att kritiskt ifrågasätta och utvärdera våra handlingar är den Helige Andes verk i våra liv. ”Han skall lära er allt och påminna er om allt som jag har sagt er.”

Vi lever i en global nykolonial era där internationella lagar överskrids alltsedan FN:s resolution 173, som sanktionerade kriget i Libyen, antogs. Att ett imperium kan trampa på andra nationers suveränitet när och var som helst undergräver internationell folkrätt. Jesus talade om rättvisa både i den lilla kretsen av enskilda människor och i det globala perspektivet. Pingsten är ett firande av dessa värden och ger oss möjlighet att lyssna till den Helige Ande. När Jesus gick bort var hans ord: ”Frid lämnar jag kvar åt er, min frid ger jag er. Känn ingen oro och tappa inte modet.”

Bön: Herre vänd vår förtvivlan till mod och skapande handlingar för en annan ordning och ett annat förnuft än det mänskliga. Amen.

”Vad menar han med en kort tid? …” Joh 16:16-22

Lärjungarna frågade vad Jesus menade när han sade ”En kort tid och ni ser mig inte längre, ännu en kort tid och ni skall se mig igen” men fick egentligen inget riktigt svar av Jesus. Han försäkrade dem ändå att de skulle glädjas när de skulle återses. För oss är det naturligt att sätta in Jesus ord i den större berättelse som vi kallar ”den kristna” där han gick upp till Jerusalem, dömdes till döden, korsfästes, dog, begravdes, steg ned till dödsriket och uppstod från de döda på den tredje dagen. Tre dagar var den korta tid i denna berättelses händelsehorisont som skulle avslutas med återseendets glädje.

Men när Jesus talar med sina lärjungar finns inte den kristna berättelsen. De berättelser som lärjungarna orienterade sig med i världen var de judiska berättelserna utifrån vilka de försökte tolka vad som hände dem och vilka de var. I den bibliska berättelse som lärjungarna delade med varandra fanns en spänning mellan Guds frihet att leva i det fördolda och Guds tillgänglighet. Mose hade med emfas framhållit att Gud inte lät sig ses, något som bekräftades av de skrivande profeterna, till exempel när Jesaja försäkrar ”Du är sannerligen en dold Gud…”. Den judiska 1900-tals filosofen Martin Buber kommenterar den bibliska tron som ” en väg från den Gud som döljer sig till honom som uppenbarar sig.” Om vi känner Gud är det för att han har gjort sig känd för oss.

”En kort tid…” kan ha en annan innebörd än den kristna berättelsen om tre dagar mellan korsfästelse och uppståndelse. Insatt i den bibliska berättelsen som börjar med orden ”i begynnelsen skapade Gud himmel och jord…” och fortsätter in i den epok av jordens historia som vi kallar ”antropocen” är tiden kort med kosmiska mått. För den moderna människan som uppfattar världen som ett fält att aggressivt erövra finns det gudomliga som ett slags ”föremål” att förfoga över. Men vi kan inte lägga beslag på och begagna mysteriet: Gud är inte en tillgång för oss utan någon vi tillhör. Gud kan med trons ögon både ses och inte ses, Gud kan trösta oss i hoppet, okänd men samtidigt välkänd, bortom allt skapat och samtidigt närvarande i allt skapat. När Jesus, som visade vad Gud är, mötte lärjungarna efter sin uppståndelse tog han männsikors gestalt. Förklädd Gud eller som Salomo diktar: ”Solen har Herren fäst på himlen, själv har han valt att bo i töcknet …”

I den bibliska berättelsen ligger en pärla gömd i en åker och Guds rike ljuder av samklang med det som möter oss i skapelsens djup och i profeternas berättelse ”Hesed, mispat, sedaga”– Ömhet, rättvisa, rättfärdighet. Mysteriet döljer sig i en samstämmighet mellan värld och gudomlig närvaro, inte i ett mänskligt förfogande över Gud utan i upprättelsen av ett resonansförhållande. När vi möter en erfarenhet som berör oss inifrån, till exempel en förälskelse som påverkar hela kroppen, tyder det på att förtingligandets pansar är genombrutet i en dubbelriktad rörelse mellan ting och subjekt – det fördolda och uppenbara. Där finns något som gör oss beredda till gensvar, som spädbarnets leende när vi utbyter blickar –  ­Gud uppenbarad i ett möte. Som att lägga sig ned i ljungen efter en fjällvandring och låta sig omslutas av fjällets tystnad, en erfarenhet som inte går att erövra genom manipulativ påverkan, men som vi kan uppleva i en resonans av Guds djupa delaktighet i våra liv.

”Jag, Herren verkar i kärlek,

I rätt och rättfärdighet på jorden,

Ty däri har jag min glädje.” Jer. 9:24

”Ni söker efter Jesus från Nasaret, han som blev korsfäst. Han har uppstått, han är inte här…”Mark 16: 1-14

Denna händelse, efter Jesus uppståndelse, utspelade sig vid vår tideräknings början. Vid denna tidpunkt var Romarriket ett imperium med näst intill oinskränkt makt över civilisationen runt medelhavet. De som berättade om händelserna vid graven förföljdes av detta imperium fram till år 380. Då skedde en epokväxling och kristendomen blev den enda tillåtna religionen i det romerska riket. När mänskligheten närmar sig ett epokskifte ifrågasätts ofta någon av grundbultarna i den rådande världsbilden. Typiskt för alla epokskiften är att polarisering och ifrågasättande präglar övergångstiden innan den nya epoken har etablerat sig och skapat nya förutsättningar.

På samma sätt som kunskaper om solsystemet under upplysningstiden raserade kyrkans och samtidens världsbild så håller klimatkrisen på att förändra vår världsbild. Planeten har inte obegränsade tillgångar av mineraler och jordens fauna och flora står inför det sjätte massutdöendet. Orsaken är en kombination av klimatförändringar, ändrad sammansättning i atmosfären, kraftigt förändrade livsmiljöer för jordens arter och syrebrist i haven. Vi befinner oss mitt uppe i en kris där den fossilberoende livsformen hamnat i en återvändsgränd. I en brytningstid blir aldrig kontinuitet och tradition det viktigaste, då behövs nytänkande och förändring.

Under skilda epoker har kyrkans roll varit en kombination av förnyelse och bevarad kontinuitet.  Anpassning till nya epoker är inget nytt i den kyrka som ser historien som platsen där Gud verkar. Vi vet att fornkyrkan före 300-talet såg annorlunda ut, den var inte splittrad men samtidigt fylld av olika lärotyper. Arianismen förnekade till exempel Kristi gudom men bar likväl det kristna namnet. Den ekumeniska mångfalden i vår tid med kyrkor som har olika teologiska profiler, men erkänner varandra som kristna, har många likheter med fornkyrkan. Olikheterna hindrar oss inte att tillsammans söka enhet och delaktighet i det som vi uppfattar som Guds vilja.

Vår tids kamp för mänsklighetens överlevnad sammanfaller med den bibliska berättelsens frälsningsbudskap som handlar om mänsklighetens befrielse. Den börjar med skapelseberättelsen och fortsätter med en närvarande Gud som ger frihet där träldom råder, liv och hälsa där död och sjukdom råder och förlåtelse där skuld råder. En förändringsprocess lika radikal som när upplysningstidens nya värderingar genomsyrade hela den mänskliga gemenskapen. Antropocen tvingar oss att tillsammans söka den nödvändiga strukturomvandling som ett fossilfritt samhälle kräver. Det är i centrum av denna process, mitt i världen, vi finner den uppståndne Jesus, livets Herre. Om detta epokskifte skriver Ylva Eggehorn hoppfullt i psalm 796.

”Så kom du då till sist, du var en främling, en mytgestalt som jag hört talas om.

Så många hade målat dina bilder men det var bortom bilderna du kom.

Vi trodde du var användbar, till salu, vi skrev ditt namn på våra stridsbanér.

Vi byggde katedraler högt mot himlen, men du gick hela tiden längre ner.”

Bön: Gud, skapelsens Herre, förlåt oss för att vi plundrat jorden och ge oss mod att tillsammans med dig återskapa livets förutsättningar. Amen

 ”…Var inte rädd, Maria, du har funnit nåd hos Gud. Du skall bli havande och föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus…” Luk 1:26-38.

En ung flicka i staden Nasaret i Galileen har blivit gravid. Det är inget konstigt med detta – tvärtom – det är så livet förs vidare. Men när ängeln Gabriel dyker upp i berättelsen blir Maria förskräckt. ”Jag har ju aldrig haft någon man” säjer hon om det som sker i hennes kropp. Hon var ju i sjätte månaden och det var bara tre månader kvar tills hon skulle föda, så hon visste säkert om graviditeten. Var hon rädd för Guds dom eller människors fördömande? Eller kände hon rädsla för att hennes son, enligt ängeln Gabriel, skulle kallas helig och Guds son? Hur det nu var så uppfattade ängeln Marias rädsla och lungnade henne: ”Var inte rädd, Maria, du har funnit nåd hos Gud.”

Även om detta var enbart skrönor eller ryktesspridning så uppfattade i alla fall Lukas att det hade hänt och skrev om händelsen i sin evangeliebok. Kanske hörde han ett viktigare budskap i ängeln Gabriels ord än den om sexuella beteendenormer. Om vi låter värderingar och normer i vår egen kontext styra vad vi uppfattar som centralt i bibeltexten kan vi missa det som är ett uttryck för Guds vilja. Ängeln Gabriel argumenterade ju inte mot Maria om hennes sexuella erfarenheter, istället uppmanade han henne att inte vara rädd och att betrakta graviditeten som ett uttryck för Guds nåd. Det tycker jag tyder på att frågan om vem som varit mannen i Marias liv inte intresserade honom.

Vi firar i dag Jungfru Marie bebådelsedag och detta namn fäster uppmärksamheten på Marias jungfrulighet mer än på graviditetens under. Det är kanske ett uttryck för vår missuppfattning snarare än ängeln Gabriels avsikt. Därför har det vi i vår tid kallar övernaturligt blivit en Guds gåva medan det naturliga har degraderats till självklara fysikaliska system. Kanske just detta är ett av våra stora misstag som fått oss att betrakta naturen enbart som en råvara att exploatera.

Den rådande teorin om dualismen, enligt vilken den naturliga och den övernaturliga ordningen utgör parallella fenomen, får oss att värdera det övernaturliga som mer gudomligt än det naturliga. Men i den stora förändringsprocess, som vi genom klimatkrisen står inför, är en omprövning nödvändig. Planeten jordens natur och mänskligheten lever i ett dynamiskt beroende där Gud som närvarande i mänsklighetens hjärta och historia utgör grunden för en global samhörighet – platsen där Guds och människans längtan möts.

Det senaste århundradets dramatiska utveckling av imperialism, pandemi och klimatförändringar, framtvingar en reflektion över mänsklighetens misstag. Varför framstår en dualistisk splittring så attraktiv när vårt behov av global samverkan är så avgörande. När människan inte förmår ”överskrida” sig själv mot en enad mänsklighet lockas hon att gå ”nedanför” sig själv i rasism och nationalism. Om vi förlorar kontakten med vår innersta längtan där Gud och människan förenas förlorar vi också kontakten med meningen i livet. När Gud avslöjar sig för människan i Jesus Kristus öppnar hen inte bara sitt inre liv för människan utan avslöjar samtidigt människan inför sig själv. Det är i den gudomliga kallelsen till samhörighet som hon lär känna sig själv. Var inte rädd människa – du har funnit nåd inför Gud.

Bön: Gud möt vår längtan efter samhörighet med din kärlek. Amen

”Kvinna, din tro är stark, det ska bli som du vill.” Och från den stunden var hennes dotter frisk. Matt 15:21-28

Sociala medier som en samling ”åsiktsbubblor” som hindrar oss att se verkligheten är inget nytt. Även i den kristna traditionen har ofta en viss avskärmning mot andra verklighetsbeskrivningar utvecklats. Därför har det i kristna församlingar ibland bildats sekteristiska kluster där en viss sedvana inte får ifrågasättas, som kvinnoprästmotstånd eller tungotal som bekräftelse på helig ande. Församlingarna blir konservativa i ordets sämsta betydelse och därmed sämre skickade att introducera nödvändiga livsstilsförändringar och nytänkande.

Förändring och nyskapande måste vara teologins självklara roll särskilt i vår tid när risken för ödeläggelse ökar om vi inte förändrar våra livsvanor. Den tid vi har kvar för att återskapa balans i naturen och stoppa klimatförändringar krymper, men ännu finns utrymme att fortsätta skriva den mänskliga historien. Nu är tid att spräcka alla bubblor och sektgränser för att öppna en spricka i föreställningsmuren om vad som är rimligt och hållbart.

De bibliska berättelserna vittnar om att Jesus bar på en inre erfarenhet av gudomlig kraft. Han hade modet att bryta med grundläggande tankekomplex i sin samtids teologiska föreställningsvärld och bana nya vägar för mänsklighetens gemensamma liv. I dagens bibeltext avvisade lärjungarna den kananeiska kvinnan för att hon inte var judinna – Jesus var ju inte sänd till några andra än Israels folk. Då bröt Jesus denna uteslutande praxis och tilltalade kvinnan. I detta ögonblick vidgar Jesus betydelsen av sin uppgift till att gälla alla folk. Han anlägger samma perspektiv som när han efter sin död formulerar missionsbefallningen: ”Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar…” Jesus är nyskapande och förändrar grundförutsättningarna i den teologiska världsbilden, förändring är alltså inget nytt utan snarare en del av skapelsetrons förutsättningar.

Vi som lever nu skulle kunna ta fasta på just detta och våga låta vår tro förändras. För nu, mer än någonsin i planeten jordens historia, behövs en samhällsanalys som är gemensam för mänskligheten. Kyrkan är en del av vår samtida mänsklighet och borde välja den tolkning av Jesu liv och död som utgår ifrån vår gemensamma utmaning. Vi är i behov av en teologi som hjälper oss att förändra relationen mellan vår religiösa tradition och den maktordning som styr vår organisation och våra livsideal – en vision av en jämlik mänsklighet förenad i en hållbar respekt och kärlek.

Man kan reflektera över den pandemi som nu oroar och plågar världen. Den kan ses som en förberedelse och generalrepetion av det nödvändiga globala samarbete som vi människor måste åstadkomma för vår överlevnad. Jesus svar till den kananeiska kvinnan kan ses som ett svar på utmaningen som den pågående förändringen av de mänskliga villkoren innebär. Vi har frågorna men saknar svaren – ”Herre hjälp mig”!

Bön: Tack Gud för att du vill befria oss till nyskapande handlingar i gemenskap med alla människor. Amen

”Av detta begrep lärjungarna ingenting. Vad han menade var fördolt för dem, och de kunde inte förstå vad han sade. …`Vad vill du att jag skall göra för dig?` Han svarade: Herre, gör så att jag kan se igen.” Luk 18: 31-43

”Innan jag blir blind vill jag ta farväl av det jag kan se som inte är synligt” Lars Norén.

En fotokonstnär fångar upp en dold egenskap i till exempel ett porträtt som är något mer än vad synen eller hörseln registrerar. Det finns något i bilden som jag kan se utan att det är synligt. Det osynliga finner vi med andra ord inte vid sidan av det synliga utan i det.

Det sas om lärjungarna att de inget begrep när Jesus berättade om sitt livs viktigaste skeende. Det vi begriper är beroende av det vi ser med vårt optiska inregistrerande, men för att begripa innebörden behöver vi också en aktiv förståelse, en insikt om varför något händer. Utan denna insikt är vi som lärjungarna blinda för innebörden i det vi ser eller hör. Alla förnimmelser förutsätter en tolkningsakt av något slag.

Lärjungarna hörde vad som skulle hända i Jerusalem men begrep inget. För Matteus som berättar detta utifrån en gammaltestamentlig lästradition har blindhet en metaforisk betydelse av att inte förstå det man hör eller ser. Därför kan man tänka sig att författaren placerar texten om den blinde som får sin syn tillbaka direkt efter Jesus tal vars innebörd var fördolt för lärjungarna. För att förstå det man hör och ser behövs en tolkningsakt, utan den är man blind. Jesus uppgift var att ge oss en tolkningsram för våra liv, att hjälpa oss se. ”Den enfödde sonen, som är i faderns sköte, han har kungjort vad Gud är”. Enligt profeten Jesaja är det ett tecken på det kommande gudsriket att de döva skall höra och ”de blindas ögon se”.

Lars Noréns dagbokscitat fungerar för mig som en ikon som visar att det som inte är synligt är beroende av det synliga: En ikon vars blick möter mig när jag blickar tillbaka och Kristi synliga kropp som visar det osynliga, vad Gud är. Materiellt och andligt lever genom varandra, ansikte mot ansikte, genom två osynlig blickar som korsar varandra – liksom Kristus gudomliga och mänskliga natur sammanfaller i en gestalt, både Gud och människa.

Varken ikonen eller bibeltexten bör uppfattas som en privilegierad plats för det osynligas synlighet. Snarare är det så att den materiella värld som är grunden för hela vår världsbild kan anta en ikonisk karaktär under vissa betingelser. Genom tron på Jesus får vi del i det rike där de blindas ögon ser och kan betrakta världen som platsen där jag möter Gud.

Bön: Herre gör så att jag kan se det osynliga i det synliga och förenas med dig i din närvaro. Amen

”…Alla andra bjuder först på det goda vinet och på det sämre när gästerna börjar bli berusade. Men du har sparat det goda vinet ända till nu…” Matt 2:1-12

Bröllop i Kana, fest och jubel, mat och dryck flödar, lite lätt salongsberusning börjar höja välbefinnandet. Då upptäcker arrangörerna att vinet börjar ta slut, en prosaisk händelse utan andra effekter än att feststämningen mojnar och jublet blir lite mer avslaget. Maria som hyste omsorg om brudparet bad Jesus göra något åt detta. Motvilligt skred Jesus till verket och fixade nytt vin av vattnet från judarnas reningsceremonier.

Vad ska vi med denna berättelse till och varför står den upptecknad i evangeliet? Lite gott vin kan bidra till det välbefinnande som materien erbjuder vår mänskliga gemenskap och passar väl in i den gudomliga omsorgen. Men hur förvandlingen från vatten till vin gick till ryms dock inte inom ramen för vår världsbild. Så kanske denna föreställningsvärld är för trång när inte tron på en gudomlig närvaro i materiens djup ingår i den? Och kanske händelser som rör sig utanför vår nuvarande naturvetenskapliga horisont kan tillföra nya insikter om de införlivar nya aspekter med vår gamla världsbild? Denna tanke hindrar inte att vi måste rensa bort ”fejk-news” och konspirationsidéer, alltså påhittade falska samband som är inkompatibla med vår evidenta kunskap.

Den en gång så berömde 1500-tals matematikern Girolamo Cardano riktade en uppmaning till sin samtids läsare och betonade vikten av ödmjukhet och tolerans inför det okända. Hans uppmaning känns aktuell också i vår samtid: ”Endast detta vill jag be dig om, o läsare, när du griper dig an min redogörelse för dessa märkvärdigheter, att du som rättesnöre inte håller upp ditt mänskliga intellektuella högmod, utan snarare jordens och himlens väldighet och vidsträckthet.” När Jesus förvandlar vatten till vin som ett uttryck för gudomlig omsorg i vardagen är det lätt att avfärda det som en skröna, eftersom det mänskliga intellektet ofta utgör ett högmodigt rättesnöre. Händelsen på bröllopet i Kana skulle annars kunna hjälpa oss med tilliten i det lilla, som en övning i tro på att Gud vill ingripa i den stora okända materiens hemligheter.

Tilltro och tillit behöver inte vara tvärsäkerhet eller förutsägbarhet, sådant ryms endast inom slutna system. Vår fysikaliska värld rymmer system som inte är slutna utan består av levande organismer. I verkligheten är själva livet ett öppet system i ständig och oberäknelig växelverkan med universum. Från tidens begynnelse fram till nu är allt liv beroende av sammanhang och växelverkan med den omgivande världen. Vi såväl som all materia är en del av den ständiga förändring som livet utgör.

Ulf Danielson, professor i teoretisk fysik, beskriver ett fenomen inom partikelfysiken där komplexa system kan tillskrivas egenskaper som inte uppbärs av de enskilda beståndsdelarna. För mig är denna beskrivning, inom ramen för vår kunskapshorisont, en påminnelse om möjligheten att få nya insikter. Materien själv rymmer en brygga av tilltro till  Gud som verksam i en nyskapande omsorg. Inför denna omsorg vill jag be dig  att du som rättesnöre inte håller upp ditt mänskliga intellektuella högmod, utan snarare ödmjukt låter dig fyllas av tilltro till Guds nyskapande möjlighet.

Bön: Gud låt din kärlek väcka vår tilltro till möjligheten att leva i din nyskapande kärlek. Amen.