”Den vise skall inte vara stolt över sin vishet, den starke inte över sin styrka, den rike inte över sin rikedom. Den som vill vara stolt skall vara stolt över detta: att han har insikt och kunskap om mig, om att jag, Herren verkar i kärlek, i rätt och rättfärdighet på jorden, ty däri har jag min glädje.” Jeremia 9:23-24
Jag var väl tretton år när jag började läsa Thomas a Kempis ”Kristi efterföljelse”. Som de flesta tonåringar hade jag en växande nyfikenhet på livet och sökte radikala förebilder. Eftersom jag är uppvuxen i en frikyrka var det naturligt för mig att söka inom de kristna traditionerna. Klosterväsendet och den katolska mystiken var en sådan värld. Ett inledande kapitel i a Kempis bok började med rubriken ”Om sig själf skall man tänka ringa…” I fjortonhundratalets klosterväsen var försakelse, ödmjukhet, tålamod och lydnad ideal för den som ville bli Kristus efterföljare. Målet för detta liv var att bli ”andligen förenad med Kristus, att Kristus må lefva i dig och du i Kristus”. ”Utan denna förening och utan detta lif med din frälsare är allt endast smärta, oro och elände; med honom åter glädje, frid och salighet.”
Det är inte svårt att se likheter mellan fromhetsidealen på fjortonhundratalet och den hebreiska bibeln där Guds uppenbarelse kan summeras i tre ord: hesed, mispat och sedaga som betyder ömhet, rättfärdighet och rättvisa. Tre ord som utgör det prisma genom vilket varje bild av Gud måste prövas. Profeterna i Israel hade alla samma uppdrag: att förebrå folket när de svikit Gud och att berätta att detta svek är ett öppet sår i Guds hjärta.
Stegen från den hebreiska bibelns gudsbild, över fjortonhundratalets fromhetsövningar till tvåtusentalets skeenden är inte oöverstigliga. Vår tids profeter är de som varnar oss för att svika den Gud som definierar sig själv som ömhet, rättfärdighet och rättvisa. Den värld som Gud skapat hotas av pandemi och klimatkatastrof, fenomen som har sin grund i våra levnadsmönster: vår mänskliga organisation av ekonomi och samhälle. Detta svek är ett öppet sår i Guds hjärta.
När Jeremia tecknar visionen av den nya värld, som Jesus kallar Guds rike, ger han oss bilden av en Gud som trots svek är beredd att återupprätta människornas värdighet och frihet. Det är en Gud som envist förpliktar sig att oavsett våra nederlag och misslyckanden göra allting nytt. Vägen dit går genom försakelse, ödmjukhet och tålamod i Kristus efterföljelse. Vi behöver söka ett liv med Guds ömhet, rättfärdighet och rättvisa som rättesnöre för att finna upprättelse och frihet.
Bön: Barmhärtige Gud ge oss mod att ompröva vår livsstil och världsordning. Amen.