”Mina får lyssnar till min röst, och jag känner dem, och de följer mig.”
Joh. 20: 27-28

Reflektion
Ute på Uppsalaslätten, i Dalby, gick upplandsbonden fram till inhägnaden och ropade: ”tackera, tackera, tackera” och i morgondimman dök fårflocken upp, ivrigt knuffandes med sina ulliga kroppar för att möta sin herde. De kände hans röst och genom dimman sökte de honom när hans röst ljöd över fältet.

Att lyssna till en röst är en dynamisk process, en levande relation, långt bort från falsifierbara regler och statiska åtaganden. Att lyssna till en röst är att vara nära, som när en kärlek biter sig fast i bröstet, ofrånkomlig och drivande. Att bli Kristi efterföljare, att lyssna efter Kristus, är att före allt annat söka Guds rike. ”Söken först efter Guds rike…” Det innefattar förnyelse i många avseenden, i det innersta hos varje enskild, i de sociala relationerna och i synen på världen som omger oss. Att bli efterföljare är att låta sitt liv fyllas med den mening som möter oss i kontakt med det liv som realiserades i Jesus person.

När vi betraktar världen i perspektivet försoning/rättvisa förstår vi hur total förnyelse som krävs. Försoning och rättvisa står i motsats till den existerande ordningen. Att bygga försoning är att göra rättvisa. Att bli Kristi efterföljare är att leva i försoning. Hur långt från denna rättvisa vi är kan man ana när mordet på en terroristledare uppmärksammas som en kamp för rättvisa. En vedergällningens eller hämndgirighetens rättvisa, som syftar till att ge någon det han förtjänar, är en gammaltestamentlig rättvisa. Rättvisa i nytestamentlig mening är inte att ge alla vad de förtjänar, utan att försona och återskapa möjligheten att vara människa. Att känna igen herdens röst är att känna igen den rättvisa som återupprättar möjligheten att leva i försoning och fred.

När Jesus söker upp de fattiga, de förtryckta och utstötta erbjuder han inte enbart tröst utan rättvisa, han väcker ett hopp om förändring och vill ge dem en rättvis återupprättelse. Det är kärnan i budskapet om Guds rike. At följa hans röst är en inbjudan till personlig förnyelse. Att leva i Kristi efterföljelse är ofrånkomligt sammankopplat med en strävan efter social rättvisa och återupprättelse.

Bön
O Gud, i meditationens stillhet lyssnar vi till din röst genom Jesus tal och liv. Genom årtusende vibrerar orden av rättvisa och kärlek inom oss. Vi tackar Dig för att dina ord, ofrånkomliga och drivande, blir levande i oss även när vårt medvetande och våra handlingar är sysselsatta med det dagliga livet.

Amen

”Därefter sade han till Tomas: ”Räck hit ditt finger, här är mina händer, räck ut din hand och stick den i min sida. Tvivla inte utan tro!” Då svarade Tomas: ”Min Herre och min Gud.”
Joh. 20: 27-28

Reflektion
Nyss hade Jesus, enligt Johannes berättelse, sagt till Maria, i ett möte mellan dem, att inte röra vid honom. I mötet med Tomas bryter han själv denna distans då han i omsorg om Tomas säger ”Räck hit ditt finger, här är mina händer…” En kroppslig intimitet mellan två människor som samtidigt är ett möte med en närvarande Gud. Det krävdes inte någon andlig begåvning eller någon speciell botgöring av Tomas. Här mitt i den vardagliga rädslan för ockupationsmakten och den sorgliga saknaden efter Jesus sker mötet mellan två kroppar, som ett bejakande av all kroppslighet. Det är genom våra kroppar vi förhåller oss till varandra och till Gud.

Gud kommer så nära Tomas att hans kropp förnimmer närvaron och utbrister ”Min Herre och min Gud.” Det är omtumlande att Gud, som hoppet om ett liv utanför vårt medvetandes gränser, också är närvarande i det kroppsliga, i det närvarande. Gud som den evigt andre är också där i mötet med den andres kropp. I dessa ömsinta ögonblick förpassas allt vårt förnekande av det kroppsliga till en värld utan tro. Tron, å andra sidan, ser det gudomliga i världen och vår blick omsluter världen i en förening där alla våra erfarenheter skapar nya bilder.

Efter detta möte förändras Tomas och lärjungarnas rädsla till mod och närvaro i världen. Hur skulle den som mött denna närvaro kunna förhålla sig likgiltig för världens lidande eller en utsatt människa. Frågan om kyrkan ska engagera sig i världens frågor har dessa veckor på nytt aktualiserats. Men det är fel fråga, hur skulle hon kunna låta bli? Det är i det kroppsliga, vi möter Gud. När 32 amerikanska kyrkoledare inför en budget som pressar de fattiga in i en ännu större fattigdom deklarerar att en budget är ett moraliskt dokument och moralen avgörs av hur budgeten påverkar fattiga människor, så är det en signal om att kyrkan inte längre tänker tiga inför världens orättvisor. Mötet med den Gud som med sin närvaro helgar varje människoliv driver kyrkan ut till ett möte med de fattiga och där vill den möta Gud.

Kanske var det efter mötet med Tomas som Jesus sa de ord som Tomas senare skulle återge i Tomasevangeliet: ”Den som söker, slutar inte med att söka, förrän han finner, och när han finner, blir han bestört, och när han är bestört, blir han förundrad och han blir kung över allt.”

Bön
Herre, som ditt ljus lägger sig över vitsippornas slarvigt utbredda mantel och skänker åt björkarnas skira grönska dina ögons liv, låt ditt ljus lägga sig också i min kropp och överlämna den till din berusande närvaro och fyllas med kärlek.

Amen

På kvällen samma dag, den första i veckan, satt lärjungarna bakom reglade dörrar av rädsla för judarna. Då kom Jesus och stod mitt ibland dem och sade till dem: ”Frid åt er alla”. Sedan visade han sina händer och sin sida. Lärjungarna blev glada när de såg Herren. Jesus sade till dem igen: ”Frid åt er alla. Som Fadern har sänt mig sänder jag er.
Joh.20:19-21

Reflektion
När Gud ger sig till känna så är det genom den materia vi känner. ”Sedan visade han sina händer och sin sida”. I den värld vi känner och som ändå är så främmande för oss avslöjar sig Gud. Denna enda erfarenhet fick lärjungarna att lämna det reglade rummet och bli Kristi efterföljare. Det finns tillfällen när vi inte förstår vad det betyder, när ångest och bekymmer förkortar vår verklighet till en stympad värld som inte låter oss skymta Gud. Som vår verklighet gäller i dessa ögonblick bara det som på experimentell väg är verifierbart. Men Gud låter sig inte tvingas in i experiment.

Det är då, när vårt liv präglas av gravitationen runt jaget och vår modernitets begränsande realitetsbegrepp samverkar med vår ångestfyllda hopplöshet, som Guds ansikte bryter upp horisonten. Där i mötet med en annan människa upptäcker vi Gud och denna Gud möter oss som ett ansikte. Detta är betydelsen i Jesu liv: att mitt i vår materia, vår ångest och ensamhet öppnas en väg för Guds kärlek. I denna mening blir korsets mysterium ett erbjudande om en verklighet som styrs av andra kraftfält än dem vi känner. Bakom materiens reglade dörrar kommer Gud till oss och överskrider vår horisonts begränsningar.

När jag mitt, i bluesmässan, ännu en gång betraktade Olof Hellströms Kristus över altaret upptäckte jag med vilken oerhörd kraft det kalla stålet stöter upp i Jesus sida med en sådan kraft att tegelväggen rämnar och smulas sönder. När kärleken gestaltas får också lidandet sitt ansikte och bluesen ristar och fördjupar upplevelsen till gränsen av ett tårflöde. När vi låter oss sändas in i världen ska vi möta lidandet, destruktionen, sönderfallet. Dit, just där detta pågår är vi kallade att gå för att hela, kanske med några ord, ett bröd en varm hand. Dit där det pågår ska vi mötas av misstroende, avvisande och död. Frid åt er alla. Som Fadern har sänt mig sänder jag er.

Bön
Låt ditt ansikte lysa över oss och sänd oss till ett möte med den som vandrar i mörker. Vänd ditt ansikte till oss och ge oss din frid.

Amen

Maria tog då en hel flaska dyrbar äkta nardusbalsam och smorde Jesu fötter och torkade dem sedan med sitt hår, och huset fylldes av doften från denna balsam. Men Judas Iskariot, en av lärjungarna, den som skulle förråda honom, sade: ”Varför sålde man inte oljan för trehundra dinarer och gav till de fattiga?”
Joh:12-3-5

Reflektion
Orden, händelsen och doften från denna balsam är de vackraste i hela bibeln. Till ingen nytta lät Maria denna doft fylla huset. Som vacker musik, som ett konstverk, som en upplevelse av omätbara värden. Jesus försvarar hennes handling inför den som inte kunde se något annat värde än det som gick att omsätta i ekonomiska termer.

Det var inte länge sedan vi utvisade Romer som försörjde sig med musik på torget, med argumentet att det inte var något ärligt arbete. Musiker, även om de har en mångårig utbildning och höga studieskulder får sällan tillräckligt betalt för sitt arbete. Vi håller hårt i penningpungen när doften av balsam eller klangen av skön musik fyller rummet. Det som inte går att omvandla till ekonomisk och politisk makt värderas lågt. I en värld befolkad av konsumenter finns liten plats för värden utanför konsumtionssamhället. Det oerhörda slöseri som naturen prunkar med denna årstid får inte störa i galleriornas inglasade värld.

Stör i galleriornas och de begränsade ekonomernas världsbild gör välfärdsstatens slöseri mot dem som inte kan arbeta. Utom synhåll gömmer sig, flyktingar, utförsäkrade, arbetslösa och varje otillräcklig konsument, i bästa fall i sällskap med sin ännu inte splittrade familj. Obehövliga, oönskade, övergivna, avlägsnade från gator och andra offentliga platser som används av alla de som är hemma i denna sköna nya konsumtionsvärld.

I dag försvarar Jesus värden som ligger utanför de ekonomiska incitamentens drivkrafter. Konstens, musikens, jämlikhetens och välfärdens drivkrafter som ger en tillväxt i en annan dimension än den krassa budgetens ramar. För denna dimension behövs ett annat språk än räknenissarnas begränsade horisont. Till denna horisont kan man komma med musik eller bön. Sibelius beskrev musik som ”ett själstillstånd som inte går att uttrycka på annat sätt än med musik”, på samma sätt är bön en erfarenhet som inte går att nå på annat sätt än genom bön.

Bön
Herre min bön kanske inte kan förändra världen men den kan förändra mitt perspektiv på världen. Min bön kanske inte kan förändra det jag gjort men den kan förändra det jag vill göra. Herre lär mig bedja.

Amen

Vecka 15,2011

”Och detta är domen, att när ljuset kom in i världen, då älskade människorna mörkret mer än ljuset, eftersom deras gärningar var onda. Den som gör det onda avskyr ljuset och kommer inte till ljuset, för hans gärningar inte skall avslöjas. Men den som handlar efter sanningen, han kommer till ljuset, för att det skall bliva uppenbart att han gör vad Gud vill.”
Joh. 3:19-21.

Reflektion

Är det den bibliska texten vi vill förstå eller är det vår verklighet vi vill förstå med hjälp av den bibliska texten. Söker vi en teologisk sanning, en kunskap om vår komplexa värld som är andlig och står över alla förändringar och händelser i världen eller söker vi en historisk sanning på en nivå som handlar om praktik och lydnad. Är den sanning som Johannes talar om en sanning om vårt sätt att leva och bygga en värld?

Vi kan inte komma till sanningen enbart genom en abstrakt analys av innebörden i begreppet sanning. Det handlar inte om ett teoretiskt försanthållande som inte berör världens allt djupare konflikter. Den som handlar efter sanningen ska förstå vad Gud vill.

De stora explosionerna av krav på demokrati i arabvärlden rymmer en sanning som vi döljer. Under den ekonomiska krisen 2008 uppstod spontana hungerkravaller bland annat i Egypten. Kraven på demokrati är också en fråga om krav på bröd. Vi står inför en kris i världens livsmedelsförsörjning. Priserna stiger och oron bland de fattiga som redan nu saknar bröd ökar. Rika länder förser sig genom att köpa upp mark i fattiga länder, mark som delvis används för att odla grödor för etanoltillverkning. De klimatförändringar som står för dörren lindrar inte konflikten, det finns ingen rättvisa i klimatförändringarna. De rika kan anpassa sig, de fattiga faller offer. Bordet står allt oftare tomt för de fattiga, medan de rika fortfarande kan ösa ur fulla grytor.

Mycket görs för att misstänkliggöra och tysta budskapet från klimatpanelen, IPCC. Vi vill inte märka vad som håller på att ske, hur åkerjorden försaltas, förvandlas till öken och begravs under betong och asfalt medan sötvattnet förvandlas till en bristvara i stora områden bebodda av redan fattiga människor. Kunskapen och ljuset som skulle kunna leda oss till förändring av denna katastrof göms undan i kompromisser mellan världens makthavare. På de stora klimatkonferenserna kan inga stora program för att rädda livsmedelsförsörjningen formuleras. Och detta är domen, att när ljuset och kunskapen kom in i världen, då älskade människorna okunskapen och mörkret mer än ljuset, eftersom deras uppbyggda strukturer var onda. Men den som vill förändring, en helig Jihad, en helig strävan, efter en sann värld, han kommer till ljuset.

Bön
Giv oss i dag vårt dagliga bröd, och förlåt oss våra skulder.

Amen

Jag är det levande brödet, som har kommit ned från himmelen. Den som äter av det brödet skall leva i evighet. Brödet jag skall ge är mitt kött, jag ger det för att världen skall leva.Joh. 6:51

Reflektion
Hela symbolspråket i urkristen tid var så fyllt av kroppsliga bilder att det var naturligt att tala om kött och bröd utan att det behövde associera till nattvardsakten. Det historiska, sociala och kroppsliga, är öppet för det gudomliga utan att för den skulle begränsa detta gudomliga till denna verklighet. När Jesus talar om bröd och kött handlar det om hur gudomligt och värdsligt ska förhålla sig till varandra på ett sätt som respekterar både olikhet och samhörighet.

Att äta brödet och att leva i sin kropp är att delta i den lovsång till skaparen som allt liv på jorden delar. Det är en lovsång mer ursprunglig än alla produktionstimmar som människan i ett konsumtionssamhälle värderas till. En blomma prisar Gud genom att vara blomma. Ett barn prisar Gud genom att vara barn och att göra det som är naturligt för barnet, nämligen leka. Men vi blir dagligen påminda om att världen är full av barn som inte leker. De är offer för en förstörelse som ingen enskild människa är herre över.

Vi kan se de runda cirklarna, som utmärker kontaminerat område, runt omkring de havererade kärnkraftverken i Fukushima växa, några kilometer, en mil, tre mil, fyra mil? Det är en förstörelse som inte bara enskilda japaner bär ansvar för, inte ens det japanska folket, vi som byggt upp en konsumtionskultur där produktionstimmar mäter människans värde delar ansvaret för denna kultur.

Vi gläds som människor över livet, över glädjens livsyttringar, och vi sörjer när de förstörs. Det gäller inte bara glädjen över den första blåsippan och ett barns pärlande skratt när det leker utan också tilliten och livsmodet hos en vuxen. När Jesus nu liknar sig själv vid det bröd som bygger upp och bevarar kroppen så färgar det hela vårt liv som kristna. Att ta emot Kristus betyder att bli en del av världen och en del av motståndet mot världens förstörelse när den hindrar barn att leka och blommor att växa. Att leva i frihet är att leva i kärlek och att triumfera när inget hindrar oss. I situationer av djup sorg och lidande kan det låta motsägelsefullt att triumfera, men motsatsen till glädje och triumf är inte lidande utan ond förstörelse och passivitet. Vi lider men vi är inte onda, vi triumferar därför att vi är fria att göra motstånd.

Bön
Gud vi ser hur våren besjunger sitt sjudande liv och dansar över smältande snö,
vi ser hur revolten mot ond bråd död triumferar i upproriska samhällen,
vi ser också Herre hur förstörelsens handlingar lägger en spricka av lidande mot livets glöd.
Herre förse oss med motståndets vilja och hoppets styrka så att vi förenade med dig kan vara fria i kärlek, rättvisa och ödmjukhet.

Amen

”Han sade: ”Människosonen skall överlämnas i människors händer, och de kommer att döda honom, och tre dagar efter sin död skall han uppstå.” Men de förstod inte vad han menade och vågade inte fråga
. Mark 9:14-32.

Reflektion
Lärjungarna förstod inte vad han menade, frågan är om Jesus själv förstod. Och om han förstod vad han menade, vad var det han förstod? Var det hela den tradition av grekiskinspirerad teologi om död och uppståndelse, kropp och själ, ande och materia som vi lägger in i denna händelse?

En sak tror jag är säker, Jesus tänkte inte i termer av individuellt självförverkligande. Den tankevärld som kopplar samman ”starta eget” och ”satsa på dig själv” var främmande för Jesus verklighetsuppfattning. Att förverkliga sig själv genom att undanhålla så stora värden som möjligt från den gemensamma nyttan, till förmån för de egna begären, kan i bibliskt perspektiv synas närmast som en kränkande beskrivning av vad det är att vara människa.

Det kan väl i vår verklighetsuppfattning se ut som om det är möjligt att förena ”satsa på dig själv” ideologin med ett fungerande samhälle. Det kan se ut så därför att vår verklighetsuppfattning lider av informationsbrist. Vad betyder t ex. vår konsumerande livsstil i förhållande till krympande tillgång på sötvatten. Jordklotets norra delar och områdena kring ekvatorn kan förlita sig på riklig nederbörd. Men däremellan sträcker sig ett brett band runt jorden där det bara regnar lite eller inte alls. Klimatförändringar, tillsammans med de rika ländernas politiska och ekonomiska intressen, skapar ett band av brännpunkter för konflikter om sötvatten över jorden. Det är inte bara sötvatten som förbrukas i vår livsstil, priset på råolja, majs, vete, och ris skenar i en värld där marknaden sätter priset och klyftan mellan de rika och de fattiga djupnar.

Bilden av ringlande köer fram till soppkökens dörrar, nere i Manhattans raviner, skriker ut ett varnande rop. Bakom dörrarna delar frivilliga ut ost, yoghurt, korv, bröd och allt som passerat bäst före datum och inte kan säljas i stormarknadernas blänkande diskar. Mitt i en av världens rikaste städer, i industrivärldens finansiella centrum, placeras, köps och säljs miljarder och tjänas miljoner medan allt fler blir fattiga. 2007 var det 1,3 miljoner människor i New york som hade för lite pengar att leva för och fick söka sig till soppköerna, en tredjedel av stadens befolkning är fattiga och hänvisas till gratismåltider i soppkök.

Lärjungarna förstod inte vad Jesus menade, inte heller vi kan förstå fullt ut, men vi fick ett hopp som sträcker sig bortom döden och en tro som för oss samman till en kropp. Det individuella är inte vårt privata – det är något vi har fått för att tjäna helheten med. Brödet som vi bryter är en delaktighet av Kristi kropp, så är vi fastän många, en enda kropp, förenade med Manhattans soppköer i en enda gemenskap.

Bön
Gud, vi har sett bilderna så ofta att de inte längre betyder något, oordnat och sorgligt, visas och visas klyftan mellan rika och fattiga. Låt oss åtminstone få mod att ta ett steg för att avtäcka strukturerna som gömts, rättvisans möjlighet, din närvaro i bröd och vin som bryter upp ytan och ger oss frihet att knyta an till din närvaro.

Amen

”Han har sänt mig till att frambära glädjebud till de betryckta och ge de förkrossade bot, att förkunna frihet för de fångna, befrielse för de fjättrade, att förkunna nådens år från Herren, en hämndens dag från vår Gud, att trösta alla som sörjer och ge de sörjande i Sion huvudprydnad istället för aska, glädjens olja istället för sorgdräkt, lovsång istället för modlöshet.”
Jesaja 61: 1-3.

Reflektion
När Egyptens folk har kastat av sig oket från en diktator, som förtryckt dem med stöd av imperialistiska krafter, så råder på Tahiritorget en upprymd glädje därför att framtiden öppnar sig och demonstranterna kan förkunna ett glädjebud till de betryckta och hopp om frihet för de fångna. Det är en historisk situation som liknar den som Jesaja befann sig i sedan israeliterna inte längre var i exil i Babylonien utan hade kunnat återvända till sitt land sedan perserna störtat babyloniernas välde.

Jesaja uppfattade sin historia som Guds självuppenbarelse, en förståelse av historia som Guds handlande. Det är lätt att tro på historien som Guds handlande, och fyllas av hopp, när historiska händelser visar upp förändringar som rymmer dimensioner av rättfärdighet och rättvisa. Det är svåprare i fastetiden när vi påminns om hur Jesus vandrade upp mot Jerusalem och Golgata. Den historiens Gud som uppenbarar sig i en människas gestalt lider och dör. Tolkningen av Jesu liv såväl som förståelsen av vår egen historia kommer ur upplevelsen av Guds närvaro också i lidandet.

Händelser runt omkring oss har historiska dimensioner men mycket i samtidshistorien bär spår av ett outhärdligt lidande. ”Segerns dag”, som kan läsas synonymt med ”en hämndens dag” dröjer i Libyen och Bahrein. De många människornas dröm om frihet undan en bestialisk diktator möts av ett ofattbart våld med hjälp av vapen från våra vapensmedjor, levererade som en manifestation av vår västerländska girighet med tillväxt som enda kriterium av rätt.

Inte heller jordskorpans monumentala krängningar utanför den japanska kusten, som skakar sönder hela städer och skickar en flodvåg av globala mått in över de sönderskakade husen, ger oss någon betryggande självklarhet i tron på en Gud som är allsmäktig och god. Vi kan se hur det ovanpå detta lidande också sker en plåga, orsakad av vår tillväxthungrande värld, som tar risker och utsätter oskyldiga och drabbade människor för ytterligare lidande av strålningsskador och död.

Innan vi ställer Gud till svars för jordbävningsoffrens lidande får vi ställa människan till svars för det lidande som orsakas av fattigdomens och girighetens världsordning. Den omöjliga frågan om Guds kärlek och världens lidande får vi sedan leva med som obesvarad i teorin. I praktiken kan vi med Gud vid vår sida, och en erfarenhet av hopp genom Kristus, fyllas av lovsång istället för modlöshet i kampen för en ny värld.

Bön
Herre, genom min tidsålders murar kan inte svaret på lidandets gåta tränga fram och nattens bestrålning förlamar min tilltro. Hur jag än försöker ändra perspektiv sluter sig de obesvarade frågorna som täta kulisser av sönderfallande betong. Bilden av letande händer i rasmassorna når mig med ett hopp, som ljuset som har färdats från Galaxernas värld, före sönderfallet, ditt ljus som bryter modlösheten..

Amen

Vecka 11 2011

De hörde Herren Gud vandra i trädgården i den svala kvällsvinden. Då gömde sig mannen och kvinnan bland träden för Herren Gud. Men Herren Gud ropade på mannen: ”Var är du?”
1:a Moseboken 3: 8-9.

Reflektion
Martin Buber återger berättelsen om översten som kommer in till den fängslade Rabbi Schneur Salman och ställde frågan: ”Hur ska man förstå att Gud som är allvetande frågar Adam: Var är du?” Rabbin svarade. ”Tror ni att skriften är evig och gäller varje tid och varje människa?” ”Det tror jag”, sade översten. ”Nå, återtog zaddiken, i varje tid frågar Gud varje enskild människa: Var är du i din värld? Så många år och dagar av din utmätta tid har förflutit, hur långt har du nått i din värld?”

Översten fråga berör ett ställe i bibelns berättelse om Adams syndafall. Rabbins svar har innebörden, du är själv Adam, det är dig Gud frågar: ”Var är du?” Frågan kallar oss ut från anonymiteten till ett ansvar för vårt liv. Frågan till Adam bryter privatiseringen av våra liv och kallar oss ut till ansvar inför den andre, ”inför Guds åsyn”. När människan vänder sig bort från den gemenskap hon är en del av, vänder hon sig bort från sig själv och blir en främling. När vi upptäcker att vi för att undkomma ansvaret för vår del i den mänskliga gemenskapen byggt upp en existens som kan dölja vart vi är på väg och erkänner ”jag har gömt mig” börjar en möjlig förändring.

Jag har gömt mig i en samhällsordning där det råder brist på mat och bostäder för miljardtals människor och där en förenklad världsbild jämställer kvantitet med kvalitet, mer med bättre och där många utestängs från ett meningsfullt deltagande i det offentliga samtalet. Guds fråga till Adam är en kallelse ut ur anonymiteten till ett ansvar för ett varaktigt välstånd, lika viktigt för mänskliga varelser som för jorden själv. Klimatförändringarna, och extrem fattigdom, som hotar hela människans existens verkar så långt bort därför att vi betraktar världen genom ett bak- och fram- vänt teleskop. Allting verkar så långt borta. Men Guds fråga till Adam sätter oss i ett nytt läge som människor, det är mänskliga strukturer vi ska bygga om. En omstrukturering på det individuella, sociala och institutionella planet, fysiskt, finansiellt och känslomässigt är vad vi behöver bygga.

För att kunna bygga om behöver vi börja med att fasta, vi är nu i fastetiden, den tid där vi genom askes ska befrias från bundenheten vid världen som den ser ut. Vi behöver dra oss undan för att vända tillbaka till den måltid som helgar ätandet och det bröd som delas till åminnelse av fastetidens Herre. Så är människan kallad att dela brödet och bygga en gemenskap för att utföra det som ingen annan kan utföra, att helga den.

Bön
Herre i din värld finns inga gränser, inget utrymme för härvor av hat och kapprustning, inget försvar av privilegier och fördelar. Låt uppbrottet från allt detta bli min fasta och mitt nya hem och för mig ut ur mina gömslen och lär mig att stå ut med det okändas börda.

Amen

Vecka 10 2011

Den som vill vara stor bland er skall vara de andras tjänare, och den som vill vara den förste bland er skall vara allas slav. Människosonen har inte kommit för att bli tjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många.
Matt 10:43-45

Reflektion
Om kyrkan ska vara kyrka måste den förvalta evangeliet med ett trefaldigt uttryck i predikan, tjänst och gemenskap. Alla tre elementen är oundgängliga och sammanlänkade. Om en del inte fungerar så är alla tre i fara och hotas av förstening. Det är inte tre kompletterande delar utan en helhet. Vissheten att den befrielsens tid som är utlovad av profeterna har kommit och är uppenbarad i Jesu liv, död och uppståndelse, är inte bara en enkel doktrin utan en kallelse till ett nytt liv i gemenskap med alla människor, en gemenskap grundad på tjänande inte makt.

När de i vårt samhälle som valt att uttrycka denna helhet genom diakoni kallar oss att lyssna finns det särskilda skäl att vara lyhörda. När de, som genom sin dagliga tjänst lever nära människor i behov av hjälp, berättar om den utsatthet som sjukskrivningsreformerna försatt många människor i, kan vi inte säga nej. Våra liv kan förändras på ett ögonblick och att drabbas av sjukdomar och olyckor ingår i att vara människa. I dag kan vi vara allas tjänare genom att stödja diakonernas påskupprop för en varsammare hantering av utsatta människor.

Att vara de andras tjänare i en tid när stora befolkningsgrupper samlar sig för att kasta av sig oket som lagts på dem av diktatorer, som hellre samlar i sina egna lador än bygger ett fungerande samhälle, och när mammons furstar kräver frihet att genomföra spekulativa finansaffärer, som omfördelar den globala ekonomin till fördel för några få, och när jordens känsliga klimat vrider sig i konvulsioner, inför vår materiella förbrukning av dess resurser, ges inte utrymme för någon kyrka som vill ha communion men inte diakoni.

Vördnad och tro kan inte fungera i ett vakuum, den överdrivna skillnaden mellan andligt och materiellt, mellan skaparen och skapelsen är ett misstag. Vi lär känna skaparen genom skapelsen och den andliga erfarenheten genom kroppens outtömliga möjligheter. Det är inte utanför samhälleliga och kroppsliga villkor vi gestaltar kärlekens väg utan mitt i vardagens triviala händelser. .

Bön
Gud vi tackar dig
för sambandet mellan vår hunger efter mening
solens allt tidigare uppgång
och behovet av medkänsla
över en människas situation.
Vi tackar dig för
sambandet mellan din
hunger efter min kärlek
och den förbluffande nåden
att vara de andras tjänare.

Amen