…När nu allt folket lät döpa sig och Jesus också hade blivit döpt och stod och bad, öppnade sig himlen och den helige anden kom ner över honom i en duvas skepnad, och en röst hördes från himlen: ”Du är min älskade son, du är min utvalde.”
Luk3:21-22

Veckans reflex

Vi talar ofta om de stora världsreligionerna som helt skilda tankesystem och oberoende verklighetsbeskrivningar. Vi vill så gärna tillhöra dem som har den sanna världsbilden och då måste de andra religionerna med sina världsbilder vara mindre giltiga. Vi tror oss ha funnit de livsformer som bäst förser oss med ett rikt liv och en försäkran om evig fortsättning. I en sådan verklighet är ju skillnaderna mellan religionerna viktigare än likheterna. Vi har inte heller svårt att se orimligheterna i en del sedvänjor hos de andra religionerna, medan de egna sedvänjorna och traditionsbärande kulterna tolkas och förstås i ett positivt och bejakande språkbruk.

Hur lätt är det, till exempel, för dem som vuxit upp i andra religioners tankevärldar att förstå dopets handlingar. Varför låter vi vatten skölja de små barnens huvuden och varför har en del kyrkor en vattenbassäng i sin kyrkolokal? Varför låter de kristna sina tonåringar bekräfta sitt dop i en konfirmationsakt? Är det vattnet eller orden som är heliga? Ändå svårare att förstå blir det när man talar om att man döpt barnet till Johan, Selma eller Eric. Är det en annorlunda dopceremoni man söker när man vill göra en namnceremoni i kyrkan? Var det inte till Kristus man döpte barnet som redan tilldelats ett namn av sina föräldrar?

Nu tänker jag inte vare sig förklara eller fördjupa tankarna omkring dopet och dess tradition. Jag vill bara påminna om hur komplicerade och delvis obegripliga som våra traditioner kan vara för de icke invigda. Kanske vill jag också påminna om att innebörden i en kult eller traditionshandling kan förändras, som Jesu dop i Jordanvattnet förändrade dopets innebörd.

I berättelsen från Jordanflodens strand får vi anledning att ifrågasätta hur oberoende de stora religionerna är i förhållande till varandra och hur absolut innebörden i våra kulthandlingar ska tolkas. När Jesus låter döpa sig i Jordanflodens vatten bekräftar han Johannes förkunnelse. En förkunnelse som kan förstås i den profetiska tradition som Gamla testamentet berättar om. Men berättelsen manifesterar också en ny världsbild och förändrar innebörden av dopet. Händelsen belyser hur orden i en gammaltestamentlig tradition får en ny innebörd i en kristen tradition.

Världsreligionerna och deras tankesystem och verklighetsbeskrivningar är varken oberoende av varandra eller av sin samtids kunskap om världen. Men det gör dem inte mindre betydelsefulla. Snarare är religionens återkomst i vårt postmoderna samhälle ett uttryck för att den moderna naturvetenskapen inte förmår ge oss en världsbild med hemhörighet i tid och rum. Den moderna naturvetenskapen lämnar många frågor obesvarade. Religionerna blir viktiga som meningsbärande vittnesbörd om världens komplexitet. Erfarenheterna av en Gud i tillvarons djup återger materien dess helighet och ger utrymme för upphöjdhet, offervillighet, värdighet, rit och samhörighet. I mötet med Gud får vårt liv, med all sin kamp och livsångest, en mening som går utanför vår existens begränsning. I berättelsen om Jesus möte med Johannes visar berättaren hur trosvärldens väverska lägger in en ny tråd i det komplexa mönster som är vårt sökande efter livets mening.

Bön

Herre vi fryser i din frånvaro, isvindarna drar ett ensamt stråk rakt in i vår självkonstruerade ensamhet. Kom till oss med din närhet och uppfyll vårt liv med ett sammanhang som lyfter oss över vår neurotiska självupptagenhet. Tala till oss genom våra traditioners begränsningar och ge vårt liv en mening in mot en okänd framtid.
Amen.

”Men den tid kommer, ja, den är redan här, då alla sanna gudstillbedjare skall tillbe Fadern i ande och sanning. Ty så vill Fadern att man ska tillbe honom. Gud är Ande, och de som tillber honom måste tillbe i ande och sanning.”
Joh. 4: 5-26

Veckans reflex

Det händer något mellan Jesus och den där samaritiska kvinnan när de blir ensamma vid brunnen. Det uppstod ett gränsöverskridande möte och en dialog. ”Hur kan du, som är jude, be mig om vatten?” Frågan upprättar en social relation mellan dem med ord som kritiskt angriper det kulturella mönster som hindrar dem att komma nära varandra. Jesus backar inte utan går ett steg närmare, ”Om du visste vad Gud har att ge och vem det är som säger till dig: Ge mig något att dricka, då skulle du ha bett honom, och han skulle ha gett dig levande vatten.”

Nu har avståndet mellan dem utraderats. Det är inte längre en samaritisk kvinna och en jude som möts utan ett möte mellan två sökande människor. Det sociala och kulturella ramverket har brutits ned och de är indragna i en språklig närhet. Båda har lämnat referenserna till vattnet där nere i brunnen och talar om ett djupare behov av livgivande vatten. I den vackra dialogen så fylld av attraktiv spänning ger de sig ut på en språklig resa där orden lämnat en naiv objektivism, utan att tömmas på sitt innehåll, och fyller ut deras relation med en gemensam erfarenhet.

Det som händer mellan kvinnan och Jesus är inte bara att Jesus, med hjälp av vattnets livgivande betydelse, förmedlar sin tro till kvinnan, på samma sätt som den moderna kyrkan ibland vill finna ett modernare språk för sina dogmer. Nej, det som händer mellan dem är mer dynamiskt än så. De har båda modet att lämna den förment säkra bild av verkligheten som hindrar ett möte.

Så fördjupas deras samtal, det tar vägen över fader Jakob som refererar till bådas tradition, och landar i en djupare enhet. Den sanning de söker är inte en statisk och objektiv verklighet men en händelse som utspelar sig i mötet mellan dem. Medvetna om att de lever i en värld som förändras sträcker de sig båda mot varandra; ”Jag vet att Messias kommer” och Jesus svar ”Det är jag, den som talar till dig.” Skillnaden upphävs mellan traditionens värld och en händelse där Gud möter oss i nuets föränderliga ögonblick. ”Men den tid kommer, ja, den är redan här då alla sanna tillbedjare skall tillbe fadern i ande och sanning.”

Bön

Gud, hjälp oss hitta fram till ett möte med varandra över våra klass och religionsgränser. Du som söker mig under den andres dolda yta lär mig finna öppningar i min egen rädsla och förenas i den kärlek som är din närvaro.
Amen.

”…Ty denna världens gud har förblindat förståndet hos dem som inte tror, så att de inte ser ljuset från evangeliet om härligheten hos Kristus, Guds avbild…”
2a Kor. 4:3-6

Veckans reflex

Det är med hjälp av tro vi kan se ljuset, inte en tro ”på något” utan en tillitsfull hållning som ger mig möjlighet att upptäcka livets mening, att våga ha tillit till livet självt. Att tro är inte ett tillstånd utan en handling. Att i hängivelse våga utforska och pröva vad meningen med mitt liv är. Att inte dra mig undan den andre utan i samspel med den jag möter låta mig förändras av mötet och själv våga verka och förändra. Vi blir sårade och sårar, vi prövar och förkastar, vi skapar och förändrar, inget är som förut. Allt är en rörelse, en förändring och ett skapande liv. I detta väldiga händelseförlopp relaterar vi till något som är större än vår egen erfarenhet, en kärlek som går utöver tid och rum men som möter oss i vår materiella begränsning.

”Denna världens gud” kan väl anspela på många erfarenheter som döljer möjligheten att i tillit till Gud se möjligheterna till ett liv i kärlek. Jonas Gardell skildrar i filmen ”Torka aldrig tårar utan handskar” på ett ofrånkomligt tydligt sätt hur en tro som blivit synonymt med troslära och dogmer hindrar kärleken och tilliten att växa. En tro som förvandlats till ett stelt försanthållande som dessutom uppfattas som absolut och kompromisslöst är ingen kärleksfull tro. Egentligen är det bara fundamentalister och ateister som håller sig med absoluta sanningar. En kärleksfull och levande tro kan inte begränsas på det viset för då begränsar vi den verklighet som vi söker och stänger på förhand igen dörren till den meningsfullhet som vi kan finna i en mångdimensionell och kärleksfull verklighet.

Det är ett nytt år nu och vi har genom klimatförändringar och ekonomiska kriser blivit medvetna om att vi är sammanlänkade i en global gemenskap. Det är inget nytt, vi har i själva verket hela tiden levat i samma värld och måste nu förhålla oss till tidigare generationers missgrepp och plundringståg. Koloniala perioder och slavhandel ligger som historiska sår i människans kollektiva kropp. I dag kan vi inte bedriva handel, utnyttja varandras råvaror och bedriva forskning utan att samarbeta över de nationella, etniska, kulturella och religiösa gränserna. I trons ljus är vi en mänsklighet, en enhet i mångfald. Nu kan och måste vi tillsammans släppa segregationens värld där vi skiljer på raser och klasser och bygga det globala samhället där vi formulerar vår tro och vår andlighet på nytt. ”Människan är inte världens statiska centrum, som hon länge inbillade sig. Däremot är hon evolutionens axel och spjutspets, vilket är något vida skönare och större.”(Pierre Teilhard de Chardin)

Bön

Herre vi tackar dig för ljuset som får oss att hoppas, för den förvåning som kunde genomlysa hela städer, det levande hopp som hjälper oss att se genom möjligheternas snäva rum och överraskar oss med en gränsöverskridande tro.
Amen.

”Låt barnen komma hit till mig och hindra dem inte: Guds rike tillhör sådana som de. Sannerligen den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in”
Mark10:13-16
Veckans reflex

I julens bibeltexter träder barnet fram ur en värld där det annars var naturligt att visa bort dem. Här avvisar Jesus ”bortvisarna” och lyfter upp barnet i centrum för budskapet om Guds rike. Men i den bibliska bakgrunden finns också berättelsen om Herodes dråp av alla gossar i Bethlehem.”Rop hörs i Rama, gråt och högljudd klagan: Rakel begråter sina barn, hon låter inte trösta sig, ty de finns inte mer.” Den bibliska berättelsen innehåller dem båda: berättelsen om barnet i centrum och det hotade och plågade barnet.

Denna bild av världen har inte förändrats. Vi känner igen det nyfödda barnets förmåga att framkalla den kärlek och omsorg som det behöver och samma barn som efter några år pockar på uppmärksamhet och väcker blandade känslor. Förståelse från dem som har dem kära och irritation från dem som har viktigare saker att syssla med. Men vi känner också igen ropet i Rama som inte har tystnat. Ropet av smärta från mödrar som inte låter sig tröstas.

I småstadsidyllen Newtown, Conn finns båda berättelserna invävda i varandra. De gamla viktorianska husen som flankerar huvudgatan, en kulle med en stor flaggstång i centrum av staden och ett stycke betesmark med skuggade sidovägar som strålar utåt från gräsvallen. Vi kan höra lekande barn cykla och leka. Vi kan föreställa oss hur barnen flockas runt glasståndet och förstärker vår bild av småstadens oskuld och harmoni. Plötsligt sliter ljudet från den senaste av många amerikanska skolskjutningar sönder tystnaden och idyllen i staden. Sedan är allt vi hör ljudet från gråtande mödrar som inte låter sig tröstas.

Det kan vara frestande att som brodern till Ivan Karamazov, i Dostojevskijs berömda roman, ställa Gud till svars för alla grymheter mot barn som utspelas i denne allsmäktige guds skapade värld. Retoriken med filosofiska reflektioner om människans fria vilja och hoppet om en himmelsk belöning kan inte tysta kritiken. “Inte ens hoppet om himlen”, svarar Ivan sin bror, ”kan vara värt tårarna från ett torterat barn”. Inte heller bibeln svarar på lidandets ”varför”. Istället för ett filosofiskt bevis på en allsmäktig guds välvilja hörs berättelsen om en lidande Gud som inte låter en sparv falla till marken utan att han är där. En solidarisk Gud som delar kampen ända upp på ett kors. Ett barn som föds i ett stall där skuggan av våld och ångest tornar upp sig över natthimlen och där en av födelsegåvorna är myrra, en krydda som används för att förbereda organ för döden. En berättelse om en i lidandet närvarande Gud.

Det är inte Gud som står till svars i julnatten utan människan. Människan som säger nej till vapenlagar och istället konstruerar ammunitionsmagasin som låter mördaren skjuta i långa serier, innan han laddar om. Människan som i dag låter 300 miljoner privatägda skjutvapen finnas i USA. Människan som tillåter att vapenexportlagar kringgås så att det svenska granatgeväret Karl Gustav kan riktas mot barn och värnlösa vuxna i Burmas djungler. Ett värnlöst barn leder oss fram till människans ansvar för våldet.

Bön

Herre låt våra öron höra ropet i Rama, när vi stiftar våra rikens lagar. Stöd oss i kampen mot vapen och exportlagar som tillåter dödandet av värnlösa barn.
Amen.

Ängeln sade till Maria: ”Var inte rädd, Maria du har funnit nåd hos Gud. Du skall bli havande och föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus…”.
Luk 1:30 – 35

Veckans reflex

Jag har, på nära håll, iakttagit förvandlingen av två mycket unga kvinnor som tagit emot ett barn. Från en osjälvständig och meningslös tillvaro, uppfylld av arbetslöshet och nyfattigdom, till en tillvaro fylld av mening och kamplust. Från dagar dominerade av utsatthet och överlevnad, arbetslöshetens villkor och pengar, till en dag där ögonen lyser av motståndsvilja. Villkoren är desamma, kanske ännu svårare, men livet har fått en mening.

”Var inte rädd, Maria du har funnit nåd hos Gud.” Marias utsatthet i ett ockuperat område av Romarriket, med hårt förtryck och fattigdom, utan ”ordnade förhållanden”, var ingen idealisk situation för en förstföderska. Man kan i texterna följa Marias förvandling när hon kommer nära livströskeln, födelseundret, det givna. Människan som individ och aktivt ”jag” får stå tillbaka för rollen av den mottagande. Kvinnan som ska ta emot en donation, en livets egen hemlighet, gör det med känslan av att vara utvald. Nu är det inte betygspoäng eller näringslivets kvalifikationspoäng som gäller. Nu är det en födelsehändelse som drabbar med ett sådant överflöd att tanken vacklar och existensen får sin mening.

Det finns ögonblick i en människas liv som är så mättade av innehåll, att hon i dessa situationer bävar inför verklighetens och livets mysterium. En troende människa talar då gärna om Gud. Berättaren har låtit en ängel markera att nu befinner vi oss utanför vetandets gränser. Där livets under dallrar räcker inte begreppsapparaten till. Därför får föreställningar från en annan värld komplettera bilden av det oerhörda händelseförloppet. I en verklighet där vi tror oss veta allt om detta livs hemligheter tillgriper vi bilder från en ”bortomvärdslig” tillvaro. Men vi vet inte allt om materiens mystik och Guds närvaro i denna världen. Födelsehändelsen sker ju i en kvinnas kropp.Vi är kanske inte så ensamma som vi trodde. Livets under är en händelse som vi aldrig riktigt förmår fatta med våra begrepp, och likväl är den inte någon utomvärldslig händelse.

Så kan julens och adventstidens glädje och hosiannasånger få fylla oss med en ny sorts överraskande glädje. Den glädje som påminner oss om materiens ljusaste mysterium, upplevelsen av en skapande närvaro i våra liv. Var inte rädd, du är inte ensam, du är utvald av en skapande Gud och din kamp är mättad av mening.

Bön

Hosianna David son, välsignad vare han som kommer till vår kropp med liv och mening, välsignad Davids son som kommer i Herrens namn.
Amen.

”…Vad skall jag jämföra detta släkte med? De liknar barn som sitter på torget och ropar åt andra barn: `Vi spelade för er, men ni ville inte dansa. Vi sjöng sorgesånger, men ni ville inte klaga´.
Matt 12:12-19

Veckans reflex

Jag kan inte undgå att låta tankarna löpa till den stora klimatkonferensen i Doha. Klimatkonferensen är den enda mötespunkten i världen dit alla länders ledare kan komma för att tala med varandra och avtala om en omställning av världens koldioxidutsläpp. Som en påminnelse om vikten av förändring rusade en orkan in över Filipinerna och krossade hundratals människors hem och liv. Men till denna klimatkonferens kom inte världens ledare. De skickade i bästa fall en minister eller någon skicklig förhandlare utan mandat att utfärda nya bindande löften. Konferensen liknade barn som sitter på torget och ropar åt andra barn: ”Vi spelade för er, men ni ville inte dansa.”

”Vad skall jag jämföra detta släkte med?” Vi är många i detta släkte som oroar oss över världen och som ser på världen med kärlek. Vi har fått så mycket, jordens frukter har mättat oss, vinet har släckt törsten, snön har givit oss tystnaden och den rödstrimmade himlen vid solnedgången har givit oss frid. Nu delar vi ansvaret för denna skapelse med många andra, vi är inte solitärer utan delar av en kropp. När någon lider, lider vi alla. Vi kan inte isolera vår del av världen från den övriga och låtsas som om inte våra liv var beroende av de andra. Därför inser vi att vårt sätt att förse oss med energi, matvaror och landarealer, på bekostnad av den övriga världen inte längre är möjlig. Vi önskade verkligen att världens ledare skulle komma till mötesplatsen och påbörja en ny ordning.

”Vi sjöng sorgesånger, men ni ville inte klaga”. Vår sorg över att de inte kom berör vår maktlöshet, klyftan mellan vilja och kunna, mellan äga, veta, och vara. Vi känner till lidandet och den ofrånkomliga kallelsen till tålighet och ödmjukhet som livets korthet lärt oss. Vågar vi drömma om en förändring bortom de motsättningar som skapats av en egoism i världsskala, vågar vi drömma om försoning och en ny värld där rättvisa bor?

Jag undrar om Jesus såg våra problem, inte bara vars och ens små personliga problem utan också mänsklighetens, världens och universums stora, väldiga problem? Snickarsonen, vad visste han? Var han den som skulle komma? Jag tror att han, som också kallades Kristus, kände till den sjukdom som det okända ger upphov till när vi möter det ansikte mot ansikte. Den ”de stängda utvägarnas fasa” som uppkommer när man känner sig instängd i en utvecklingsprocess utan att veta vart den leder. Nu behöver vi inte en mild Rabbi: konventionell, sockersöt och banal, utan en Kristus som förstår vår vrede och ångest. Vi behöver en Kristus, vars hemlighet längd och bredd, höjd och djup ingen kan mäta, en Kristus som kan bryta upp vårt alltför trånga synsätt och vår alltför stora egoism.

Bön

Herre vi är så ensamma, så utlämnade, böjda in mot oss själva, tillknutna som soppåsar. Hjälp oss att stävja all vår rädsla över att inte hitta ut, över att inte omedelbart hitta fram till de rätta vägarna, de stora handlingarna och tilliten.
Amen.

Jesus lät dem höra en annan liknelse:”Himmelriket är som ett senapskorn som en man sår i sin åker. Det är det minsta av alla frön, men när det har växt upp är det större än alla örter och blir till ett träd, så att himlens fåglar kommer och bygger bo bland grenarna.” Han använde också en annan liknelse: ”Himmelriket är som en surdeg som en kvinna arbetar in i tre mått mjöl; till slut blir alltsammans syrat.” Allt detta sade Jesus till folket i liknelser, och han talade enbart i liknelser till dem.
Matt 13:31-34.

Veckans reflex

Himmelriket är inte en plats, inte ett andligt tillstånd. Ett senapskorn och en surdeg är materia och liv. När Gunnar Ekelöf skriver från ett avlägset land är det ett land av okänd materia och liv som man når ”genom att lämna sig efter sig efter sig”. Med himmelriket är det som när en man finner en dyrbar pärla, då går han och säljer allt han äger och köper den.

”Jag skriver till dig från ett avlägset land
Det har ingen färg
det har inga bilder att ge dig
det ger dig inte en tanke att tänka
Det är ett avlägset land
Hur kommer man dit?
Endast genom att följa dit
men inte med tankar och föreställningar
och att förfölja är fåfängt
förställning är fåfäng:
Genom att verkligen följa
med vad man har verkligt
kommer man dit
Genom att lämna sig efter sig efter sig
mil efter mil efter mil
Genom att lämna sig efter sig efter sig
kommer man dit.”
(Gunnar Ekelöf i Opus Incertum)

… förställning är fåfäng: Genom att verkligen följa kommer man dit. Himmelriket öppnar sig i självutgivande kärlek, på samma sätt som senapskornet visar sin kraft i mötet med jorden och surdegen visar sin kraft genom att förenas med tre mått mjöl. Människans historia är den mest omfattande scenen för Himmelrikets närvaro. Frågorna om himmelriket får sin mening enbart i den historia som Gud delar med människan. Gud blir verklig i människans liv genom skapande närvaro och liv. ”Genom att verkligen följa med vad man har verkligt kommer man dit”. Människan lever sitt liv i historien radikalt öppen för framtiden. Det är inte ett rike som kan beskrivas med ord, det har inga bilder att ge dig, det har inte förutbestämndhetens fasta form, men den har den öppenhet som utmärker den sanna möjligheten. Möjlighet är det som kan inträffa, inte det som måste inträffa. I ditt liv öppnar sig himmelriket som en möjlighet.

I den brytningstid vi lever kan de system som styr vår ekonomi verka orubbliga. Dövörat som det globala ledarskapet har stängt för att slippa höra världsbankens katastrofvarningar om klimathotet kan verka cementerat. Orubbligt och cementerat verkar vårt öde i historiens flöde. Den enskilda individen verkar ha mist sitt rörelseutrymme i jämförelse med det historiska förlopp vi är indragna i.

Det är denna slutna värld Jesus bryter upp med sitt tal om himmelriket som ett senapskorn. Lika omöjligt att föreställa sig som att detta korn kan bli ett jättelikt träd där himlens fåglar bygger bo, och ändå just detta. Det är inte ett imperiebygge, som Romarriket eller något av våra imperialistiska militärmakters vacklande fasader, utan ett rike som har sin kraft inifrån det liv som skapar historien. Imperiebyggen har vacklat förr. Dessa byggen kommer alltid att ha sin begränsade livsperiod, som en kompost, när den förmultnat finns livet där igen. Himmelriket är inte längre ett avlägset land, himmelriket är nära.

Bön

O Herre, lär oss att utforska historiens hemligheter, cellernas valv och himmelrikets närvaro så att världen blir allt mer genomskinlig och vi kommer allt närmare dig. Förlåt oss vårt imperiebyggande, all vår militära galenskap och vår ödeläggelse av planeten. Låt ditt rike komma och omslut jordens nio miljarder människor med din rättvisa och låt ditt ansikte, som alltjämt ligger i skugga, lysa över oss alla.
Amen.

Jesus sade: ”Mitt rike hör inte till denna världen. Om mitt rike hörde till denna världen hade mina följeslagare kämpat för att jag inte skulle bli utlämnad åt judarna. Men nu är mitt rike av annat slag”. Pilatus frågade: ”Du är alltså kung?” Jesus svarade: ”Du själv säger att jag är kung. Jag har fötts och kommit hit till världen för denna enda sak: att vittna för sanningen. Den som hör sanningen lyssnar till min röst”…
Joh. 18: 36-37.

Veckans reflex

Ett nytt kyrkoår tar sin början och adventspsalmerna sjungs triumferande i kyrkorna. Kyrkan har sin egen tideräkning som motiveras av innehållet i kyrkoårets texter, en liturgisk kalender med påsken och julens stora högtider som utgångspunkt. Men i den oåterkalleliga ström som ”tiden” utgör i universums stora händelse finns ingen delning i tideräkningen. I den stora skapelseprocessen delar vi alla samma verklighet. Det är denna gemensamma verklighet Jesus talar om när han säger: ”Mitt rike hör inte till denna världen…” Till”denna världen” hör vår hemslöjdade tideräkning, både den sekulära och den kyrkliga, som har några tusen år på nacken medan skapelsens herre räknar tiden i årmiljarder.

Till ”denna världen” hör också den grekiska filosofins dualistiska livsuppfattning om en materiell och en ideell verklighet där det är frestande att tolka Jesus budskap som ett enbart ”andligt” rike. I en sådan världsbild är Jesus uppgift att förmedla ett budskap från en andlig okänd värld. Men nu var Jesus svar till den Romerske överståthållaren Pilatus inte ett svar om skillnaden mellan en andlig och en materiell värld utan svaret på en yttre maktdemonstration där Jesus visar skillnaden mellan yttre makt och inre frihet. Jesus svar visar skillnaden mellan diktaturens förtryckande vapenmakt och sanningens makt att befria.

Sanningens och rättvisans makt behöver inga vapenarsenaler och tortyrkammare, ingen terror för att upprätthålla sin ordning, ” Om mitt rike hörde till denna världen hade mina följeslagare kämpat för att jag inte skulle bli utlämnad…” Den som söker sanningens och rättvisans rike fruktar inte mötet med den andre, den andre är inte en fiende utan en som kan höra sanningen. Jesus fruktade inte mötet med Pilatus utan såg i honom en människa, hjälplös i sin maktfullkomliga roll. När Pilatus längre fram i förhöret hotade Jesus med sin makt svarade Jesus: ”Du skulle inte ha någon makt över mig om du inte hade fått den från ovan. Därför har den som överlämnade mig åt dig större skuld”. ”Efter det svaret ville Pilatus frige honom.” Resten vet vi, inför hotet att beskyllas för att inte vara Kejsarens vän överlämnade Pilatus Jesus till dem som ville korsfästa honom. Under diktaturens förtryckande vapenmakt är ingen fri, allra minst Pilatus.

Till ”denna världen” hör en maktordning som har våldet som grundläggande förutsättning och fruktan som vakthållande officer i själens landskap. I frihetens och rättvisans rike behövs ingen yttre vakthållning där råder tilliten till en gemensam grund, en skapelsens ordning där sanningen skall göra oss fria. Det rike som Jesus talade om är ett rike inom samma verklighet som vi lever våra liv, ett hoppets och möjligheternas rike där sanningen skall göra oss fria.

Bön

Herre! Med mellanstadiebarnets nyfikna ögon söker vi förstå ditt rikes hemligheter. Ju äldre vi blir desto större och töcknigare blir världen och desto svårare blir det att hitta de gudsgenomsyrade detaljerna, led oss du så att vi kan höra din sanning.
Amen.

”… Han skall ställa fåren till höger om sig och getterna till vänster. Sedan skall kungen säga till dem som står till höger: ´kom ni som har fått min faders välsignelse, och överta det rike som har väntat er sedan världens skapelse. Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var hemlös och ni tog hand om mig, jag var naken och ni gav mig kläder, jag var sjuk och ni såg till mig, jag satt i fängelse och ni besökte mig`…
Matt 25:31-46.

Veckans reflex

När Jesus talar om getter och får så är det inte för att utpeka några som rättfärdiga och andra som fördömda. Det är inte en utbetalning från lönekuvertet i förhållande till hur vi klarat ackordet som är poängen, även om traditionen ibland har önskat läsa orden just så. Istället är Jesus ord en invit att delta i en process inom vilken vi kan uppleva vårt liv som en del av Guds handlingar i världen. Vårt liv och våra kunskaper om Gud växer då fram i en förening med en närvarande Gud, en medvandrare i en skapande process snarare än åskådare. Vårt främlingskap och vår rådvilla ensamhet förbyts till en öppen väg som rör sig framåt i historien och öppnar framtiden. Ett hopp mot hopplösheten i historiens orättvisor. Det är ur denna upplevelse som vi kan erfara att kärlek är den yttersta meningen i vår existens, ett hopp mot hopplöshet. ”… det rike som har väntat er sedan världens skapelse.”

Nu är detta hopp inte någon inomkyrklig angelägenhet. Att vara med i den process som profeten Jesaja talar om, i en av domsöndagens texter, som skapandet av en ny jord, är ingen process för några enskilda idealister. Den rörelse som ska upprätta de fattiga och mätta de hungrande måste vara sammansatt av såväl vetenskapligt kunniga som politiskt engagerade medarbetare. Nu handlar det om att förändra villkoren i den globala fördelningen av jordens rikedomar och alla är kallade att delta med sin erfarenhet och kunskap. Det är en process som kyrkan och teologin inte får eller kan ställa sig utanför.

Det går inte att utöva ett kritiskt och självkritiskt arbete utan ett gränsöverskridande engagemang i en ömsesidig respekt för varandras kunskapskällor. När teologer och naturvetare finner varandra i en kamp för jordens överlevnad drivs de av en djup och övertygande känsla av att äga samma vördnad för naturen som naturens egen rikedom förmedlar till dem. Nu handlar det inte längre enbart om en förklaring av klimatförändringarnas orsaker. Nu gäller inbjudan ett deltagande i processen för att stoppa en pågående klimatförändring som hotar människans överlevnad. I denna kamp behöver vi skapa nya allianser: mellan olika religioner och mellan olika naturvetenskapliga, teknologiska och humanistiska kunskapskällor. Nya handlingsmönster och nya identiteter utmanar vår rädsla. Kanske Dag Hammarskjölds ord kan leda oss rätt: ”Pröva icke vart varje ditt steg för dig: endast den som ser långt hittar rätt.”

Bön

Vi ber dig skapelsens Herre att väcka vår vördnad inför naturens rikedom och att öppna våra sinnen så att vi kan se tillräckligt långt för att upptäcka det nya rike som har väntat oss sedan världens skapelse.
Amen.

Jesus sade: ”Då blir det med himmelriket som när tio unga flickor gick ut med sina facklor för att möta brudgummen. Fem av dem var oförståndiga och fem var kloka. De oförståndiga hade tagit med sig facklorna men inte någon olja till dem. De kloka hade med sig både oljekrukor och facklor. När brudgummen dröjde blev alla dåsiga och föll i sömn. Vid midnatt hördes ett rop: Brudgummen är här, kom ut och möt honom!” Då vaknade alla flickorna och gjorde iordning sina facklor. De oförståndiga sade till de kloka: ”Ge oss av er olja, våra facklor slocknar”. De kloka svarade: ”Den kan aldrig räcka både till oss och till er. Gå istället och köp hos dem som säljer olja.” …
Första Mos. 50: 15-21.

Veckans reflex

Varje tid har sina ”konservativa” försvarare av den bestående ordningen. Ett försvar som oavsett vilka miljökatastrofer som hotar och oavsett vilka rapporter om svält, krig och tortyr som rullas ut, så gäller instinktivt att försvara den dominerande ordningen, ”business as usual”. Förändring begärs bara av bråkstakar.

Jesus berättelse om de där flickorna som skulle ha olja i sina lampor är en berättelse om himmelriket, den yttersta meningen med vårt liv, det ytterst åtråvärda. Det som är så mycket värt att vi skulle sälja allt vad vi hade för att få just detta. Berättelsens brännpunkt ligger inte i att de förståndiga flickorna inte var beredda att dela med sig av sin olja när brudgummen kom, utan i själva uppbrottets hastighet. Det handlar om förändringens oförutsedda kraft och den bestående ordningens bräcklighet. Himmelriket finns i förändringens ögonblick.

När vi, uppblåsta av ”bäst i klassen syndromet”, klappar oss för bröstet och talar om de lata grekerna och de slarviga spanjorerna förnekar vi nödvändiga förändringar i de ekonomiska strukturerna. Vi väljer att sova till dess att krisen plötsligt kliver in också i Europas nordliga etablissemang och avslöjar vår brist på insikt i krisens orsaker. Den fackla som lyser upp insikten om förändringens nödvändighet har slocknat.

Himmelriket är inte som en folksamförsäkring som faller ut i olyckans tid och skyddar oss mot förändringens kraft. Himmelriket är likt ett senapskorn, en pärla eller en surdeg. Liknelserna haglar när Jesus berättar om denna förändringens kraft. Bilden med en surdeg kanske vi numera kan förstå, den lilla degklumpen som får hela degen att bli syrad. Den kärlek som för oss samman med alla de andra och gör oss beredda att dela ansvaret för krisens härjningar.

Att vara beredd på hastiga uppbrott och förändringar kan vara svårt om man identifierar sig med det självgoda etablissemanget i den kapitalägande klassen. Jesus visade på en väg att skydda sig mot denna förföriska blindhet. Istället gjorde han den drabbade klassen till måttstock: fattiga och maktlösa, sjuka och utförsäkrade, greker och spanjorer, invandrare och asylsökande. Så länge dessa står i blickfältet kan kärleken inte slå sig för bröstet och prisa det bestående. Med detta perspektiv förbereder vi oss inför det hastiga uppbrottet och förändringen.

Bön

Herre möt oss i förändringens hastiga uppbrott och förena oss till en kärleksfull gemenskap i en rörelse mot en helig rättvisa.
Amen.