”Genom tron föll Jerikos murar sedan man gått runt dem i sju dagar. Genom tron undvek skökan Rachav att dödas tillsammans med dem som vägrade tro, ty hon hade tagit emot spejarna som vänner….” Hebreerbrevet 11 :29-33

Nej, det här är ingen uppbygglig text. Jag vet inte vem som har skrivit den. Kanske var det Paulus. Att det är en person med god kunskap i de historiska berättelserna är tydligt liksom det är tydligt att denna person skriver utifrån de segrandes perspektiv. Den knyter an till en av många heroiska krigsskildringar från denna, av stamkrig dominerade, tid. Den påminner också om de krigsskildringar från mellanöstern som vi läser i dag: Samma fruktan och samma bestialiska behandling av dem som besegras.

Berättelsen är i korthet denna: Jerikos invånare var rädda för de angripande israeliterna och vägrade släppa in dem. Då gick angriparna sju varv runt staden och på den sjunde dagen blåste prästerna i sina jubelbasuner varefter alla stämde upp ett härskri och Jerikos murar föll. Israeliterna brände och dödade alla som fanns i staden, förutom en prostituerad kvinna vid namn Rachav som hade varit spion. Därefter plundrades staden på allt guld, silver och koppar.

Det är inte ovanligt att placera Gud, eller ”Guds vilja” hos den ena parten under brinnande krig. Det är inte heller ovanligt att man låter de egna handlingarna motiveras av ett gudomligt uppdrag. De handlingar som IS gjorde sig skyldiga till i byn Dabiq motiverades till exempel med att jordens undergång var nära och att denna skulle börja sedan IS besegrat korstågsfararnas arméer vid Dabiq. Med nästan likalydande retorik predikar den evangelikala förkunnaren och presidentrådgivaren Frank Amidia att Donald Trump är utsedd av Gud att förbereda Jesus återkomst genom att besegra djävulens skyddslingar: I en eskalerande kamp mellan onda och goda nationer ska Trump förbereda slutstriden och därmed jordens undergång.

Alla dessa försök att förutsäga ett historiskt skede och att stänga in Gud i våra historiskt begränsade sammanhang förnekar de kosmiska perspektiv i vilka livets och tidens rörelser är verksamma. Det slutar alltid med katastrof. Jesus själv avvisade alla sådana försök med orden ”om den dagen och den stunden vet ingen något, icke ens änglarna i himmelen…” Även Evangelisten Johannes talar om en Gud som finns mitt i den materiella världen, men inte som en part i mänskliga konflikter utan som ”liv, och livet var människorna ljus. Och ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte övervunnit det.”

Nathan Söderblom skrev om ”Den levande Guden”, en teologi som kan beskrivas som en världsöppen livsteologi. För honom är kristendomen en tro på den levande Guden som uppenbarar sig i människan, naturen och historien. Inte en Gud som är instängd i den mänskliga erfarenhetens begränsning, men som ändå möter människan just där med sin frid. Som Augustinus så vackert beskriver hela sammanhanget: ”Ty Du, o Herre, har skapat mig till Dig och mitt hjärta är oroligt till dess det finner ro i dig”.

Bön: Lär oss o Gud att möta dig varje dag som en nyskapande möjlighet med tillit och hopp. Amen.

”…Jag säger er att om de tiger kommer stenarna att ropa.”

Lärjungarna ropade ”Välsignad är han som kommer, konungen i Herrens namn, fred i himlen och ära i höjden” och några fariséer bad Jesus att säga till dem att sluta. Också i dag finns det  människor som säger åt fredsdemonstranter att sluta ropa. Också i dag tar de mäktiga till vapen för att hota dem som ropar om fred. De som hotar fredsdemonstranter ser drömmen om evig fred som hotfull.

Det kan ligga olika intressen bakom människors värderingar och val.  Vapenlobbyn och deras supportrar har ofta ekonomiska intressen att försvara, andra ser kriget som ett instrument att bevara och utöka sina imperier med. På Jesus tid var det Romarriket som med Pax Romana lovade folken beskydd och samtidigt tvingade dem till lydnad. Även i dag byggs vapenallianser med samma avsikter.

Det är i en sådan kontext som några ber Jesus att tysta dem som ropar på fred. När Jesus tillbakavisar deras krav gör han det inte bara genom att låta dem fortsätta ropa utan fördjupar också konflikten ytterligare. Han säger att det finns en makt och en ordning som är starkare än imperiets vapenmakt. I den skapelse som är vår värld finns en ordning närvarande som är starkare än hatets och våldets vapenskrammel. Om imperiet tystar den rättvisa fredens demonstranter kommer ”stenarna att ropa”.

I skapelsens djup finns en solidarisk kärlek som inte går att tysta. Två skilda exempel är basebollspelare som protesterar mot förtrycket av färgade i USA och orkanerna som i sig själva bevisar att klimatförändringar är en realitet hur mycket det än förnekas. Ur djupet av skapelsen kommer ett rop som tränger igenom barriären av tystnad. När Jesus talar om ”ropande stenar” påminner han oss om detta rop.

Det är samma rop som religionsforskaren Mircea Eliades kallar för ”hierofanier”, dvs. manifestationer av ”Det heliga” som uppenbarar sig i föremål eller händelser som är integrerade beståndsdelar i vår naturliga värld. Vi står inför ”Det heliga” som inte låter sig tystas trots mäktiga hot om repressalier.

Det fanns en tid när all religiositet betraktades som vidskepelse och inte längre bidrog till förståelsen av våra liv. Men den tiden är nu passerad och istället talar vi om religionens återkomst. Det innebär inte ett accepterande av all sorts vidskepelse men det kanske är en växande insikt om betydelsen av teologi och religion för att förstå samhället och världen.

Det behövs människor som tror på existensen av ”Det heliga” som överskrider vår kunskap och manifesterar sig i världen och gör den helig. Det är inte längre det avvikande som är heligt utan världen i sin djupaste komplexitet som utgör ”hierofanier”.

Religionens återkomst handlar inte om att återgå till en primitiv världsbild utan om upptäckten att ju mer vi lär känna vår egen värld desto mer växer behovet av ett meningsbärande sammanhang bortom vår kunskap.

Bön: Gud låt oss aldrig sluta att förundras och låt fredens och frihetens lovsång aldrig tystas. Amen

 Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. Det är vad lagen och profeterna säger.” Matt 7:12

Kärleksbudet är en av Jesus mest citerade meningar och samtidigt en av de mest negligerade. Jesus hänvisar till dessa ord som en sammanfattning av vad lagen och profeterna har sagt. Eftersom innebörden i detta kärleksbudskap finns i alla de stora religionerna är detta ett gemensamt arv som finns hos mänskligheten, bortom etniska, religiösa och kulturella skillnader.

Abu Hamza, en av profeten Muhammeds lärjungar, citeras i en Hadith: ”Ingen av er är i sanning en troende förrän han önskar detsamma för sin broder som han önskar för sig själv.” 

I den judiska traditionens skrift kan vi läsa: ”…du skall älska din nästa såsom dig själv.”

Även i konfucianismens tradition finns texten: ”Behandla andra så som du själv vill bli behandlad” och inom buddismen: ” Hur skulle jag kunna göra det mot andra människor, som inte är behagfullt, eller en njutning, för mig?”

Trots att kärleksbudet är ett av de viktigaste arven som finns hos mänskligheten är det ett av de mest åsidosatta budorden i samtidens trender. Istället för att värdera den andres värde lika högt som det egna värdet gör vår samtids trender det rakt motsatta.

Egoismen och rädslan har tagit den progressiva framtidstrons plats. Tidigare optimistiska rörelser, som talat om solidaritet, har blivit tillbakablickande och nostalgiska.Nu är det inne att anpassa sig till tillväxttrons löften om rättvisa för alla, dessa falska löften som skapar allt större klyftor mellan fattiga och rika. Möjligheten att kunna bygga en solidarisk mänsklig gemenskap dränks i resignation och misstro inför klimatförändringar och domedagsteman. I detta förtvivlans tomrum kommer nyfascismen och erbjuder nationens återfödelse: en ljus och trygg framtid – bara vi först gör oss av med ”de andra”. Men vilka är de andra? Muslimer? Romer? Judar? Påståendet att nationen förråds av politikerna och att vår frihet har tagits över av den globala kapitalismen lurar människor att välja högerextrema våldsrörelser.

Men att fascismens löften är falska visade dess anhängare redan under förra århundradet. I motsats till dessa uteslutande och stigmatiserande samhällssystem står kärleksbudets omslutande och mot framtiden öppna gemenskap: Människor som i kärlek kan känna igen sig i den andre, gemenskap som delar allt och skapar nya förutsättningar för liv. Människor som inte låter sig styras av det förflutnas skuggor och utan att känna till framtiden vågar leva med framtidstro i en utgivande kärlek. Människor som önskar detsamma för sin nästa som hen önskar för sig själv.

Bön: Tack Gud för att vi har frihet att välja kärlekens väg där vi alla är lika omslutna av din kärlek. Amen

…Och när ni ber skall ni inte rabbla tomma ord… Matt 6:5-8

Varför ska jag be? Vad är bön? Har vi kanske blandat ihop bön med önskelistor? Det är naturligt för när vi ber om något är det ju faktiskt med förhoppning om att få det vi ber om. Kan jag få höjd lön eller gå hem tidigare i dag? Kan du räcka mig såsskålen eller göra mig lycklig? Men att göra önskelistor till Gud i våra böner är att rabbla tomma ord, för hur önskvärda dessa listor än är kommer de inte att levereras. Innan vi svarar på frågan om varför vi ska be behöver vi ställa oss frågan vad bön är och vad det är vi söker? Kan en kristens bön vara något annat än önskelistor?

Vårt behov av bön och vår undran om bönens betydelse uppstår inte ur ett vacuum, tvärtom blottlägger frågan omedvetna föreställningar om både Gud och den verklighet som omger oss. Varför tror vi att det finns en verklighet inom oss som är skild från verkligheten omkring oss?  Kan vi skilja denna verklighet och våra inre föreställningar från den verklighet som vi kallar Gud. Finns Gud ivår värld eller utanför den?

Föreställningen om Gud som en kraft som styr och ställer i den materiella världen, och som kan ge oss t.ex. mer pengar är inte särskilt kristen utan är påverkad av vår tids modernistiska världsbild. Omedvetet döljer sig där en mekanistisk världsbild där vetenskapsmannen, om han har tillräcklig kunskap, kan förändra och omskapa vår verklighet. Gud blir i denna föreställningsvärld den osynlige vetenskapsmannen som från en neutral plats kan utdela de goda gåvor vi ber om oberoende av naturens lagar.

Visst finns det teologi, där de tomma orden skramlar, som utfärdar löften i Guds namn om omåttligt rika gåvor till den som ber om det. I sin extrema form utlovas att alla kan bli helade och leva i ekonomiskt överflöd om man skänker tionde och lever som en bibeltrogen kristen. Som konsekvens av denna tro predikas också att sjukdom, handikapp och olyckshändelser som drabbar enskilda personer är Guds straff för individens personliga synd och otro.

Om ord blir tomma och skramlar i brist på innehåll duger de bara till att skapa en fantasivärld. En sådan verklighetsflykt kan de som förordar positivt tänkande och kognitiva tankekartor syssla med, men kristen tro är det inte. Kristen tro förpassar varken intellektet eller din vardag till en plats utanför den verkliga världen. Gud är inte heller förvisad till en neutral plats utanför denna verklighet till vilken vi kan skicka våra böner. Gud är enligt kristen tro inne i det liv vi lever.

Hela Jesus liv visar oss på en Gud som är närvarande i vår verklighet ”För att du inte tog det gudomliga dig till en krona, för att du valde smälek och fattigdom, vet vi vem Gud är.” skriver Olov Hartman i en av våra psalmer.  Därför steg Jesus inte ned från korset och de många bönernas önskelistor blev inte besvarade. Så är bön ingen enbart andlig företeelse som fritar oss från livets materiella villkor men däremot en väg att förenas med Gud. I den värld Jesus verkar ”vet er fader vad ni behöver redan innan ni har bett honom om det”. Som Hjalmar Gullberg skaldar ”…synes en ljusglans sprida sig kring vår plågobädd – då sitter vid vår sida en gud förklädd.”

Bön: Tack Gud för att våra materiella liv är fyllda av din närvaro, vilande i denna verklighet får vi söka din tröst. Amen

”…Också många tecken som inte har tagits med i denna bok gjorde Jesus i sina lärjungars åsyn. Men dessa har tagits med för att ni skall tro att Jesus är Messias, Guds son, och för att ni genom att tro ska ha liv hans namn.” Joh. 20: 24-31

Så avslutade Johannes sin berättelse om Jesus liv, händelser, samtal och tecken. En berättelse som hela tiden rymmer en djupare innebörd med avsikt att övertyga läsarna om att Jesus är Messias, Guds son. Han börjar sin berättelse med en storslagen världsbild om hur Ordet blir människa och avslutar den med en avsiktsförklaring. Han förklarar också varför just detta urval av händelser var befogat.

Genom att berätta ett urval händelser ur Jesus liv vill Johannes avkläda en dold innebörd i historiens skede. I Johannesevangeliet finns inte så många liknelser, istället talar Jesus ofta bildmässigt med en underliggande mening. Kanske är det Johannes avsikt att läsarens världsbild ska förändras vid läsningen, så att den som läser ska tränas att se Guds handlingar i sitt skede av historien.

Det är inte detaljerna i berättelsen som är det viktigaste utan berättelsens underliggande mening och dess överensstämmelse med läsarnas egna liv. Inte för att vi får se spikhålen i Jesu händer men för att vi, utan att ha sett dem, ändå kan tro att Jesus är Guds son.

Johannes sätt att berätta påminner om vår tids störste ”predikant” –  den nyligen avlidne författaren Torgny Lindgren. Han har, liksom Johannes,  en underliggande avsikt i sina berättelser där händelser, samtal och tecken denna gång utspelar sig i ett landskap som liknar Västerbotten. Han konstaterar att ”det viktigaste med religionerna är att de erbjuder oss tolkningsmönster för verkligheten”.  Lindgren hänvisar ofta till Bibelns berättelser och det finns i hans verk en genomgående tanke om naturkrafter och Gud som de största auktoriteterna.

Men det är orden som är bärare av budskapet. Det konstaterar predikanten i Lindgrens novell ”Störstorden”: ”Så man får ju vara som noga och aktsam vid dem. Orden”, förklarade predikanten när han gästade Stenslunds, ”predikanterna bodde alltid däri Stenslunds, dem hade en särskild predikantsäng.” Ett viktigt samtal med en underliggande mening om ”de stora orden” utspinner sig mellan predikanten och Isabella Stenslund. ”Störstorden är värst, sade han. Förgängelsen. Och Evigheten. Och Vilddjuret. Och Nåden. Och Helgelsen. Och Pånyttfödelsen. Och Härliggörelsen. Och Återlösningen. Och Arvsynden…” Torgny Lindgren återkommer till ”störstorden” i en intervju där han säger att ” Nåden är den kraft, den energi som håller oss uppe, som förmår oss att genomföra våra liv, den trotsar tyngdlagen. Mängder av människor i vår samtid, även de som kallar sig icke-religiösa, tror likt förbannat på nåden. För oss religiösa är nåden gudomlig, men jag är inte alls säker på att den behöver vara det.”

”Störstorden är värst” tyckte predikanten i novellen med samma namn, men annorlunda var det med ”nåden, den kraft och energi som håller oss uppe, som förmår oss att genomföra våra liv.” Är det kanske så att störstorden” blir religiösa hinder som gör att vi inte ser den Gud som verkar i vår vardag och som förmår oss att genomföra våra liv?

Det finns en likhet mellan Johannes sätt att berätta om Jesus liv och Torgny Lindgrens   berättelser om människor i Västerbotten. I bådas sätt att berätta finns ett bakomliggande tolkningsmönster för verkligheten där Gud och naturkrafterna är de största auktoriteterna.  Det är med glimten i ögat som Torgny Lindgren berättar om predikanten Olof Helmersson i ”Norrlands akvavit” som återkommer till de platser han varit, denna gång för att avkristna Västerbotten. Om vi tänker att ”störstorden” och den religiösa terminologin inte behövs längre för att nåden redan finns där så kan religionens betydelse bli en annan. Saliga äro de som inte har sett men ändå tror, de som utan att dela alla kyrkans ritualer likväl kan ta emot nåden i sina liv.

Bön: Gud hjälp oss att i nöd och lust kunna ta emot din nåd i våra liv. Amen.

”…Så kom han in i Jerusalem och gick till templet…”Matt 21:1-11

Inte bara kyrkoåret utan också vår borgerliga almanacka präglas av Jesus födelse , liv och död. Där finns de röda dagarna i anslutning till Jesus livs historia. ”Se vi gå upp till Jerusalem…” sjunger vi på Palmsöndagen. Sedan sjunger vi ”Hosianna Davids son, välsignad vare han som kommer i Herrens namn” som om vi var en del av hopen vid porten i Jerusalem.

Detta är en påminnelse om att evangeliernas Jesus är en vardaglig livshistoria. Den är bunden till samma tideräkning som våra liv. I takt med solens uppgång och nedgång blir våra liv en del av den kosmiska händelse som är livets mysterium. Den som söker svaret på sitt livs gåta i tron på Kristus tror att den kärlek som Jesus förkroppsligade är en inneboende del av universums hemlighet. Påven Franciskus citerar en muslimsk Sufi i sin encyklika ”Laudato Si”: ”Universum uppenbarar sig i Gud, som helt och hållet uppfyller det. Därför finns en mystisk mening att upptäcka i ett löv, på en bergsstig, i en daggdroppe, i en fattig människas ansikte.”

Det är i djupet av vår materiella vardag vi finner spåren av en närvaro som inte skiljer mellan ande och materia. Vi är delar av ett kosmiskt ekosystem. När vi förenas med hopen utanför Jerusalems port som hyllar Jesus förenas vi också med mänsklighetens historia. Som en del av denna historia formar vi vår tids unika epok.

Vi är den första generationen som blivit medvetna om den förändring som håller på att ske i den geologiska epok som kallats Holocen. Det är vår generation som upptäcker att det teknokratiska paradigm som präglas av maktkamp och ständig tillväxt leder till undergång av denna epok. Denna epok som skänkt oss människor nära nog perfekta levnadsförhållanden. Med tanklös arrogans är vi på väg att förbruka förutsättningarna för mänskligt liv.

När vi är blinda för konsekvenserna av den skadliga individualismen och ovilliga att erkänna hur det kosmiska ekosystemet är en sammanhållen enhet hotar vi själva grundvalen för mänskligt liv. Vi måste inse att det är våra egna begränsade perspektiv som hindrar oss att leva i harmoni med varandra och vår natur. Nu behöver vi lyssna till planetens naturliga ekosystem.

Om vi inte ska efterlämna en obeboelig planet till våra barn och barnbarn är det hög tid att låta vår instrumentalistiska syn på naturen och meningen med vår stund på jorden förändras. Med hjälp av almanackans röda dagar och de händelser i Jesus liv som firas varje år kan vi finna vägen till Guds ogripbara mysterium, ett liv i ansvar och glädje.

Bön: Tack Gud för den frist i klimatförändringarna som jordens eget försvar ger oss. Hjälp oss att i tacksamhet vårda och respektera naturens rikedom och begränsningar för att förenas som mänsklighet med kommande generationer. Amen