”Bort allt det här! Gör inte min faders hus till en saluhall.” Joh 2: 13-22

Bakgrunden till detta uttalande av Jesus rymmer mer än bara vrede över alla penningväxlare och månglare som slagit sig ned i templets förgård. Bakgrunden avslöjas av Jesus när han försvarar sitt våldsamma uppträdande i templet. När hans kritiker kräver att han legitimerar sin rätt att slänga ut månglarna svarar han ”Riv ner detta tempel, så skall jag låta det upp stå igen på tre dagar.” Efter Jesus död och uppståndelse förstod lärjungarna att han talat om sin egen kropp som det tempel som skulle rivas och uppstå igen efter tre dagar. Såväl tempelmaterien som kroppen var Guds boning.

Berättelsen är en pendang till det julbudskap vi avnjutit i julens texter som handlar om hur Gud träder in i materien och blir människa. En revolutionerande tanke som vänder upp och ned på våra föreställningar om ande och materia och går rakt in i vår tidsepoks mest angelägna frågor: hur förhåller vi oss till materien och hur behandlar vi jorden?

Så väl templets tunga stenar som kropparnas lättrörliga materia döljer det gudomligas närvaro i skapelsen. Här slår Jesus undan fötterna på alla andliga traditioner som går ut på att befria anden från kroppen. Kroppen som Guds tempel och templet som Guds boning talar, liksom födelseundret i Betlehems stall, samma språk: Gud själv är en del av sin egen skapelse och all rivalitet mellan det skapade och skaparen upphör. Därför är det också genom materien och den skapade världen vi kan lära känna Gud. Utgångspunkten är inte Guds självuppenbarelse i någon direkt anblick utan det mänskliga svaret på Guds tilltal och handling genom den skapade världen.

Så här en tid efter jul när julgirlanger och kommersialismens alla julerbjudanden slokar som bortglömda krukväxter kanske Jesus vrede mot månglarna blir begriplig. När vår slit- och släng-kultur har bevisat sin charlatanroll med sina tomma löften om ägandets lycka är det dags att fråga efter en djupare mening med livets mysterium. Kanske det är tid att söka efter en materialism med sakral karaktär sedan marknadens tomma löfteskarusell stannat av och endast dess bidrag till den ekologiska krisen är kvar?

I tystnaden efter julens larm kan vi lyssna till påven Franciskus ord i miljö- och socialencyklikan ”Laudato si”: ”När inkarnationens mystik når sin kulmen väljer Herren att nå oss i vårt innersta djup genom ett stycke materia. I Eukaristin har fullheten redan nåtts; den är universums levande centrum, från vilket kärlek och outsinligt liv flödar över.” Nu är dags för eftertanke och glädje, eftertanke i respekt för och varsamhet med jordens tillgångar och glädje i njutandet av materiens alla goda gåvor. Om Gud värderar skapelsen så högt att han själv väljer att bli en del av den, då blir allt våld mot materien och all klimatförstörelse en skamlös synd och alla solidaritetshandlingar med världens fattiga och utstötta en del av Guds handlingar i världen.

Bön: Gud förlåt oss att vi gjort ditt hus, planetens luftrum, till en saluhall för marknadens drivkrafter. Lär oss att vårda din materia på allvar och varsamt glädja oss åt allt liv. Amen.

” Sannerligen, om ni inte omvänder er och blir som barnen kommer ni aldrig in i himmelriket…”Matt 18:1

Kyrkoåret börjar med första advent och fram till årets slut slår texterna an en kraftfull ton med både barnet och mönstret från de stora myterna i centrum. Där finns bebådelsen av det barn som skall göra mäktiga verk, som skall störta härskare och upphöja de ringa. I vår tid skriver författaren John Sjögren i en recension av StarWars filmerna: ”myterna blottlägger den kanske djupaste sanningen om existensen som pekar bortom denna värld”. Genom alla dessa berättelser stärks människan i sin naturgivna tro på att det finns en sannare och större verklighet bortom vår begränsade värld. Också vi kan förhålla oss till en sådan tro genom att förtrösta på en sådan djupare mening. Därmed fokuseras uppmärksamheten mot denna djupare mening som historien och världen bär.

Myterna attraherar  och fascinerar oss för att de kan berätta sanningen om oss själva. För många av mina barn och barnbarns generationer blev Star Wars-filmerna den stora gemensamma berättelsen. Liksom den bibliska berättelsen har sådana myter en grundstruktur: Det handlar om att våga bryta upp från vår ordnade tillvaro och kasta sig ut i det okända. Den handlar om oöverskådliga skeenden för att till sist kunna återvända till ordningen. ”…om ni inte omvänder er och blir som barnen kommer ni aldrig in i himmelriket”. Kanske återspeglar myterna något av Guds eviga ljus och blottlägger den djupaste sanningen om existensen. Jesus visar oss denna sanning, inte genom action eller storslagna effekter, utan genom sin kärlek till de minsta och genom sin död och uppståndelse. Hans världsordning leder till solidaritet med de fattigaste, tvärt emot vår, där de rikaste är störst och bäst på kapitalackumulation, maktmonopol, rasism och nationalism.

Många människor tänker att livet på jorden saknar mening och att himmelriket efter detta liv är det högsta man kan uppnå. Men Jesus predikar om att Guds rike är nära och att det är människans roll att söka efter det och denna insikt, att människan är ett subjekt i historien, har givit generationer av människor möjlighet att söka efter ett annat rike här och nu. Berättelsen om Jesus handlar om hur Gud så älskade världen att han utgav sin enfödde son, hur Gud blev människa mitt i vår historia. Julens händelser placerar barnet och människans frihet i historiens centrum.

Även i den djupaste innebörden av det vi kallar antropocen sätts människan och hennes frihet i centrum. Planetens och därmed mänsklighetens överlevnad förutsätter en ny världsordning. Den nyliberala ekonomen Fredrich Hayek menar att den som kontrollerar ekonomin också kontrollerar andra aspekter av livet, såsom människors mål med livet och vad som värderas högst, kort sagt vad människor tror på och strävar efter. Men nu står vi inför ett val som inte innebär enbart en fördelning av överskottet i samhället utan där människans överlevnad och frihet hotas. Då kan inte ekonomernas och politikernas snäva dikotomier mellan å ena sidan central planering eller å andra sidan produktion för enskildas vinst vara de enda alternativen. Vi behöver en ny världsordning där barnet/människan, värderas högst.

På samma sätt som det lilla Jesusbarnet framstår som en ikonisk motbild mot sin tids furstar står bilderna av några barn som uppfordrande utmaningar i kontrast till vår tid: den sextonårige Greta Thunberg, den döde treåringen Alan Kurdi som flöt upp på en strand vid Medelhavet och den extremt utmärglade Fatima Ibrahim Hadi 12 år, en av de 85000 barn som dött i svältens Jemen. Bilderna av barnen utmanar oss till omvändelse och uppmanar oss att söka ett annat rike.

Bön: Tack Gud för att du givit oss möjlighet att omvärdera vad vi trott på och våga söka efter ditt rike. Amen

”När Elisabeth hörde Marias hälsning sparkade barnet till i henne, och hon fylldes av helig ande. Hon ropade med hög röst: `Välsignad är du mer än andra kvinnor, och välsignat det barn du bär inom dig´…” Luk 1:39-45

Denna text är en av de vackraste texter jag vet. Två förtrogna kvinnor som båda är havande och säkert har delat sina tankar och känslor inför förlossningen. Säkert har de också pratat om vem som är far till Marias barn – tankar fyllda av både allvar och fruktan. När Elisabeth hör Marias hälsning hör också fostret i hennes inre Marias röst och sparkar till i henne. Lukas berättar då att Elisabeth fylldes av helig ande och ropade ut en välsignelse med hög röst. Berättelsen speglar mod och innerlighet, kvinnlig närhet och lojalitet.

Även om en kvinna vet allt om den man som hon väntar barn tillsammans med, är hon ensam att bära det embryo som hela tiden växer i hennes inre. Ett barn som förändrar hennes liv och verklighet till något helt nytt. För Maria var denna förändring verklig i dubbel bemärkelse. Hon skulle föda en son och han skulle ”kallas den högstes son”. Det handlade om att tro på något som var svårt att sätta ord på, att hålla sig öppen för något helt annorlunda, något som inte fanns i hennes föreställningsvärld. I denna situation gick Elisabeths rop rakt in i hennes tvekande oro och hon brast ut i en lovsång som hade tydliga associationer till profeternas löfte om en befriare. Hennes religiösa föreställningsvärld gick ihop med den verklighet hon mötte, det finns inget innanför eller utanför, bara en verklighet. Det gudomliga mötte henne mitt i det vardagliga livet.

Delade Elisabeth och Maria denna extraordinära upplevelse med varandra genom tyst samförstånd eller försökte de beskriva något av mystiken för varandra? Mötte de samma svårighet som vi när vi försöker beskriva det outsägbara, det som mystikerna beskriver som ”icke-vetandets moln”? Var deras graviditeter en del av gudomlig närvaro som kom till människan som en gåva. Är den gudomliga närvaron även en del av vår materiella verklighet? Jag vill gärna tro att mystik kan vara en breddad verklighetsuppfattning, oberoende av alla extatiska eller mystiska upplevelser. En stark vardaglig upplevelse genom vilken människan får insikter om sig själv och den verklighet hon lever i. En upplevelse som möter henne både inifrån och utifrån i relation till världen. Kanske man kan säga att hennes medvetande förändras och att insikterna blir så djupa och genomgripande att hon känner sig manad att efterleva dem.

Författaren Birgitta Trotzig betraktades av sina samtida som en mystiker som fördjupat sig i en inre religiös erfarenhet. Men hon själv säger: ”själv skulle jag vilja säga att jag inte riktigt tyckte om det där inåtvända, för jag tror snarare att en mystiker, det vill säga de stora mystikerna, såg hela verkligheten. Det var ett utvidgande av verklighetsupplevelsen, inte ett inträngande”.

Jag tror att vi får ta del av en mystik upplevelse i beskrivningen av mötet mellan Elisabeth och Maria. Hur de båda uppfylldes av ”vibratot” från en mystik upplevelse, som en orgelton från den dolda verklighet i vilken de båda var bärare av liv. En fosterrörelse i mötet mellan två kvinnor, en ny erfarenhet som breddade deras verklighetsuppfattning.

Bön: Tack Gud för din skapande närvaro i vår erfarenhet och hjälp oss att vara öppna för din verklighet. Amen.

”Tiden är inne, Guds rike är nära.” Markus 1:14-15

”Inne i fågelögat, inne i trädens

blads ögon

rör sig gnistan, gnistan

av rörlig tid i det större fältet av mörkare tid…”

Göran Sonnevi

”Tiden är inne, Guds rike är nära” – Jesu ord om Guds rike är fyllda av hopp, som en viskande röst av tröst och tillförsikt även under ”…det större fältet av mörkare tid”. Göran Sonnevi tolkar i sin lyrik samma underliggande strimma av hopp som Jesus, ”synlig i fågelögat, inne i trädens blads ögon”. Jesus talar om Guds rike som närvaron av liv också där samtidens horisonter är fulla av mörka moln. Jag tror inte att det är en tillfällighet att Jesus talar om Guds rike och tidens rörelse i samma andetag, allt pågår, allt är i rörelse. Som Magnus Ringgren i en recension av Göran Sonnevis nya diktsamling beskriver den kristna världsbilden: en värld ”där historien har en andlig och moralisk innebörd. Allting har en riktning hur förvirrad eller fördold den än kan tyckas. Förväntan inför framtiden existerar, inte bara en statisk upptagenhet av nuet.”

Guds rike är allt annat än statiskt och utgör en fördold verklighet som korsar både historiska och geografiska gränser. Vår tro på Guds rike störs av vår längtan efter att veta precis vad, var och hur allting är. Men vi behöver släppa behovet av kontroll över det kommande, över tiden själv och öppna oss mot det oförberedda, en erfarenhet utanför mätbarhetens gränser. Tron på Guds rike är en sådan öppning som gör oss tillgängliga för det okända som ändå är nära. I talet om Guds rike visar Jesus på det som Emanuel Lévinas talar om som ”annanhet”, en verklighet utanför människans kontrollbehov. Det innebär också ett erkännande av andra kulturers och traditioners sätt att vara, ett erkännande av mångkulturalism. De till synes entydiga etniska gränserna och territoriella bindningarna suddas ut och blandas.

Till skillnad från våra riken som avgränsar människor från varandra längs nationella skiljelinjer är Guds rike inte rumsligt avgränsat. Våra riken tenderar också att värdera och behandla människor olika. Särskilt nationalismen förhåller sej antingen överlägset tolerant gentemot främlingar eller placerar dessa i ett underläge som förvägrar dem likaberättigande. Men tron på Guds rike gör nationalistiska gränser porösa och tillfälliga. Nationstillhörighet är enbart till för att tjäna instrumentella syften i organisationen av administrativa enheter. En djupare kosmopolitisk mänsklig tillhörighet förutsätter ett nytt integrations- och identitetsbegrepp som möjliggör och bejakar en samlevnad över geografiska gränser.

I den nya globala utmaningen som handlar om delat ansvar och gemensam uppoffring behöver vi som människor finna en reflexiv samverkan över alla rums- och tidsliga gränser. Vi behöver prioritera sökandet efter en ny ordning som minskar bristande jämlikhet och ta itu med klimatkrisens orsaker. ”Tiden är inne, Guds rike är nära. Omvänd er och tro på budskapet.”.

Bön: Gud låt ditt rike fylla våra sinnen och förena oss över alla historiska gränser. Amen.

”Herrens ande är över mig, ty han har smort mig till att frambära ett glädjebud till de fattiga. Han har sänt mig till att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet och att förkunna ett nådens år från Herren…” Luk 4:16-23

”Ett nådens år från Herren…” låter som ett lockrop från en annan värld, en utopi som vill väcka oss ur en mardröm av krig och klimatkris till ett nytt rike. Men det kanske inte bara är en avlägsen utopi, det kanske är något som håller på att hända? Vågar vi i så fall dela på alla privilegier och rikedomar så att världen blir helt jämlik? Det är nog en skrämmande vision för alla oss som lever i den rika världen och särskilt för dem som lever på kapitalvinsterna.

Ur de fattigas och förtrycktas synvinkel kanske det begynnande sönderfallet av ”imperiets” dominans över världen inte är hotfullt utan rymmer en strimma av hopp. När fattiga, studenter och maktlösa demonstrerar i en lång rad länder, som Irak, Iran, Egypten, Hong-Kong, Bolivia, Venezuela, Libanon och Libyen, och när de kräver upprättelse för sitt människovärde är det ett uttryck för att den hegemoniska makten i världen har tappat greppet. Om mängden av människor som kräver frihet och mänskliga rättigheter får mod att resa sig ur förtrycket kan det vara ett uttryck för nådens år.

I den bibliska berättelsen kommer befrielsen inte från de mäktiga utan från de svaga, små och maktlösa: en ofruktbar gammal kvinna, en marginaliserad jude, en lidande tjänare som är utvald av Gud att bringa frälsning: En liten sten som föraktades av husbyggarna men som blev till en hörnsten som håller ihop hela byggnaden. När förtryckets strukturer rämnar och det oövervinnliga imperiets makt rasar leder det inte med automatik till ett okontrollerbart kaos. Vi kan förbereda oss för förändringar genom att välja solidaritet med offren och upprätta en ordning kompatibel med ett nådens år. Glädjebud till de fattiga måste inte utgöra ett hot mot de rika, utan kan innebära en ny omsorg om dessa. Denna omsorg om de fattiga är ett glädjebud också för de rika då ”det är saligare att giva än att taga” som Jesus  beskrev saken.

Jesus citerar Jesaja som talar till de förtryckta med hopp om befrielse. Profeten Daniel berörde samma tema när han tolkade den mäktige konung Nebukadnessars dröm som befrielse för dem konungen förtryckte. Han drömde om en förfärande stor staty, mäktig och starkt glänsande. Den träffades av en sten, så att dess fötter av lera och järn krossade hela statyn. Järn, lera, koppar, silver och guld spreds som agnar från en tröskplats. Daniel ombads att tolka drömmen och förstod den som en profetia om ett orättfärdigt rikes undergång och ett nytt rike som skulle uppstå.

Nu när vår kultur är hotad av klimatförnekare och maktens män visar allt större nonchalans för lag och rätt, fred och frihet och den svages människovärde, hotar ett destruktivt kaos. Bränder, cykloner, höjda havsnivåer  och arternas utdöende hotar att åstadkomma ett jättelikt kaos som drabbar alla, men särskilt de svagaste. Vår samtids civilisation bär likheter med en  koloss på lerfötter. Men kanske det kaos som väntar när denna koloss rämnar kan lindras genom att vi redan nu bygger nya strukturer av jämlikhet och rättvisa och upprättar de förtryckta: ett nådens år. Den viktigaste hörnstenen för att hålla ihop vår globala struktur är solidaritet, rättvisa och rättfärdighet.

Bön: Gud låt din tid komma med ett nådens år som förenar oss i en skapande gemenskap för fred och rättvisa. Amen.

”Lyssna på mig, alla folk, ni folkslag, hör noga på! Från mig skall lagen utgå, min rätt skall bli ett ljus för folken.” Jes. 51:4-6

Jesaja levde i en tid som liknar vår egen tid sett ur ett globalt perspektiv. Krönikorna före Jesaja är en katalog över krig, plundringar, förtryck och förakt för allt som är gott, sant och rätt. ”De följde det som var tomhet och blev själva idel tomhet” – så beskriver krönikebokens författare situationen. Den tidens bitvis fasaväckande historia liknar vår tids på samma sätt som beskrivningar från Vietnam, Irak och Afghanistan är en uppräkning av de skändligheter människan är kapabel till. Ut ur detta mörker trädde, i mitten av 700-talet, Jesaja fram, och med honom en Gud med hopp om rätt och rättvisa.

Ett av Jesajas viktiga uppdrag var att utmana den politik som sökte stöd hos den assyriska stormakten. För Jesaja var alternativet ett annat än det assyriska militära våldet.  Han trodde på styrkan i en politik inspirerad av Guds rättvisa. Det kunde kännas riskabelt när landets framtid stod på spel men han trodde mer på fred och rättvisa än på militära allianser som försvar mot hotfulla grannar. Också för oss står valet mellan att förena oss med en militärpakt som svar på omvärldens upprustning eller att utforma en alliansfri fredspolitik. I ett globalt perspektiv inspirerat av rättvisa är kampen mot det pågående klimathotet och arternas utdöende en viktigare kamp än stormakternas maktspel. Går det i vår tid att lita på den rätt som utgår från gudomlig rättvisa mer än på imperiets vapen?

Det finns goda skäl att byta ut det otidsenliga maktbegrepp som utgår från att ingenting annat än militär makt ger politisk auktoritet. Professor Ulrich Beck som forskat om det moderna världsrisksamhället betecknar det militära maktperspektivet som hopplöst föråldrat. I detta risksamhälle förvandlas den militära styrkan till svaghet därför att den inte löser problemen, utan är en del av dem. Det perspektiv som gällde under ”kalla kriget”, där upprustning i stor skala var lika med säkerhet, har ingen giltighet längre. Den starkaste är inte längre skyddad mot angrepp från den svagaste. Imperiet kan utsträcka sin militära erövring till minsta lilla hörn av världen men kommer ändå inte att öka sin säkerhet, bara sin sårbarhet.

De nya möjligheterna till rätt och rättvisa uppstår inte ur militär styrka utan i identifierandet av Guds lag, den inifrån kommande känslan för rätt och rättvisa. Denna humanitära rätt har vunnit i styrka genom organisationer som bevakar medborgerliga och politiska rättigheter och yttrandefrihetens principer. Fokuseringen på mänskliga rättigheter leder till större förståelse för individuella frihetsrättigheter och kan på sikt skapa nya globala institutioner som försvarar just mänskliga rättigheter. Också stormakternas legitimitet är beroende av efterlevnaden av de globala lagar som vuxit fram, alltså ska vi inte söka stöd hos den stormakt som efter krigen i Vietnam, Afghanistan och Irak saknar all laglig rätt till sin maktutövning.

Guds uppmaning genom Jesaja innehåller en rätt som skall bli ett ljus för folken. Den handlar om ett nytt globalt perspektiv som bygger på samarbete och internationella regler med rättvisan som legitimerande lag.

Bön: Gud låt din rätt bli ett ljus för alla folk och lär oss att med hjälp av Jesus liv känna igen den som rättvisans och kärlekens lag. Amen.

”Om du glömmer en kärve när du skördar din åker, skall du inte gå tillbaka och hämta den utan lämna kvar den åt invandraren, den faderlöse och änkan…” 5 Mos 24: 17-22

Det finns de som förespråkar att vi skall sluta läsa Gamla testamentet och enbart ha Nya testamentet som kanon för att bli mer tidsenliga. Som om Nya testamentet skulle kunna läsas utan tolkningar. För en troende sker Guds tilltal genom språket. Och då menar jag språk i mycket vid mening, som konst, musik, naturupplevelse och texter. Det är en pågående process som alltid kräver tolkning för att vi ska förstå innebörden. När vi använder språket är det för att kommunicera med varandra och då representerar det delar av den verklighet vi vill förmedla. Vad orden ”saltkar” eller ”smörbytta” representerar när vi kommunicerar vid matbordet är inte så svårtolkat. Men när vi börjar tala om Gud blir det genast lite mindre förutsägbart och vi behöver tolka innebörden.

Jag vill påminna om att verkligheten ser helt olika ut för oss människor beroende på vilka erfarenheter vi har och i vilket samhälle vi lever. Fundamentalistiska och bokstavstrogna företrädare bortser ofta från just detta förhållande. Därför hamnar de i absurda slutsatser när de läser Gamla testamentets texter och kan döma ut homosexualitet och aborter, utveckla islamofobi och ha en legalistisk syn på världen. Vi behöver göra en långt mer komplex tolkning av Guds närvaro i materien för att ana alla de uttryck av Gus kärlek som möter oss i den livsprocess vi är en del av.

Med hänsyn tagna till ovanstående komplikationer vid tolkningen av Gamla testamentliga texter så är 5 Mos 24,  som hör till kyrkoårets utvalda texter för denna söndag, en underbar påminnelse om hur vi kan utforma ett liv för att förmedla omsorg till ”invandrare, den faderlöse och änkan”. Bibeln är ingen handbok i samhällskunskap men den har ett enhetligt, starkt och uppfordrande budskap som handlar om människors ansvar för varandra. Ett budskap som går hand i hand med de bibliska folkens erfarenheter av att leva i förtryckets och vapenmaktens skugga. En kärlekens etik som nu i vår tid, ännu en gång,  återupprättar de förtryckta och samlar människor till folkliga proteströrelser för social rättvisa. Vi ser det på gatorna i Libanon, Chile, och Ecuador, i Bagdad och Bolivia, vi ser det när människor demonstrerar över hela världen tillsammans med ”Fridays for Future”. Kraven på rättvisa avslöjar vapenmaktens misslyckade försök att skapa fred och frihet. Det ”imperiet” kan åstadkomma är död och svält, sönderslagna och plundrade länder och överfyllda sjukhus. När ”imperiet” drar sig tillbaka råder kaos. Det tar årtionden kanske århundranden att bygga upp en gemenskap igen i Vietnam, Afghanistan, Irak, Syrien, Libyen, Nicaragua, Venezuela, Guatemala, Honduras och Bolivia. På platser där imperiet givit stöd åt diktatorer och låtit vapnen tala råder nu en blödande tystnad i vilken människor famlar efter ett hopp.

Vi kan bryta tystnaden med hopp om fred och en ny klimatkultur med större öppenhet för flyktingar och djupare solidaritet med de lidande i Afrika, Asien, Latinamerika och på västerlandets egna bakgårdar. ”Om Du glömmer en kärve när du skördar din åker, skall du inte gå tillbaka och hämta den utan lämna kvar den åt invandraren…” Om Du har ett överskott i din budget ska du inte förbruka det utan göra ett konto för invandraren, den faderlöse och änkan … ”Då skall Herren din Gud välsigna dig i allt du gör…”

Bön: Gud ge oss fantasi och vilja att ta vårt samhällsansvar efter din vilja. Amen.