”När Elisabeth hörde Marias hälsning sparkade barnet till i henne, och hon fylldes av helig ande. Hon ropade med hög röst: `Välsignad är du mer än andra kvinnor, och välsignat det barn du bär inom dig´…” Luk 1:39-45
Denna text är en av de vackraste texter jag vet. Två förtrogna kvinnor som båda är havande och säkert har delat sina tankar och känslor inför förlossningen. Säkert har de också pratat om vem som är far till Marias barn – tankar fyllda av både allvar och fruktan. När Elisabeth hör Marias hälsning hör också fostret i hennes inre Marias röst och sparkar till i henne. Lukas berättar då att Elisabeth fylldes av helig ande och ropade ut en välsignelse med hög röst. Berättelsen speglar mod och innerlighet, kvinnlig närhet och lojalitet.
Även om en kvinna vet allt om den man som hon väntar barn tillsammans med, är hon ensam att bära det embryo som hela tiden växer i hennes inre. Ett barn som förändrar hennes liv och verklighet till något helt nytt. För Maria var denna förändring verklig i dubbel bemärkelse. Hon skulle föda en son och han skulle ”kallas den högstes son”. Det handlade om att tro på något som var svårt att sätta ord på, att hålla sig öppen för något helt annorlunda, något som inte fanns i hennes föreställningsvärld. I denna situation gick Elisabeths rop rakt in i hennes tvekande oro och hon brast ut i en lovsång som hade tydliga associationer till profeternas löfte om en befriare. Hennes religiösa föreställningsvärld gick ihop med den verklighet hon mötte, det finns inget innanför eller utanför, bara en verklighet. Det gudomliga mötte henne mitt i det vardagliga livet.
Delade Elisabeth och Maria denna extraordinära upplevelse med varandra genom tyst samförstånd eller försökte de beskriva något av mystiken för varandra? Mötte de samma svårighet som vi när vi försöker beskriva det outsägbara, det som mystikerna beskriver som ”icke-vetandets moln”? Var deras graviditeter en del av gudomlig närvaro som kom till människan som en gåva. Är den gudomliga närvaron även en del av vår materiella verklighet? Jag vill gärna tro att mystik kan vara en breddad verklighetsuppfattning, oberoende av alla extatiska eller mystiska upplevelser. En stark vardaglig upplevelse genom vilken människan får insikter om sig själv och den verklighet hon lever i. En upplevelse som möter henne både inifrån och utifrån i relation till världen. Kanske man kan säga att hennes medvetande förändras och att insikterna blir så djupa och genomgripande att hon känner sig manad att efterleva dem.
Författaren Birgitta Trotzig betraktades av sina samtida som en mystiker som fördjupat sig i en inre religiös erfarenhet. Men hon själv säger: ”själv skulle jag vilja säga att jag inte riktigt tyckte om det där inåtvända, för jag tror snarare att en mystiker, det vill säga de stora mystikerna, såg hela verkligheten. Det var ett utvidgande av verklighetsupplevelsen, inte ett inträngande”.
Jag tror att vi får ta del av en mystik upplevelse i beskrivningen av mötet mellan Elisabeth och Maria. Hur de båda uppfylldes av ”vibratot” från en mystik upplevelse, som en orgelton från den dolda verklighet i vilken de båda var bärare av liv. En fosterrörelse i mötet mellan två kvinnor, en ny erfarenhet som breddade deras verklighetsuppfattning.
Bön: Tack Gud för din skapande närvaro i vår erfarenhet och hjälp oss att vara öppna för din verklighet. Amen.