”Ordet blev människa och bodde ibland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning. ..”
Joh. 1: 14-18
Veckans reflex
Min far hade grova händer, mina händer har ännu kvar minnet av hans stela fingrar och valkiga handflator när vi vandrade in i skogsbrynet. Att ha rena vita händer som inte är märkta av kroppsarbete var fint. Manschettyrken var eftersträvansvärt. Men för mig var fars händer vackra och outsägligt varma när de någon gång strök över mitt hår.
Det har funnits ett förakt för kroppsarbete och ju närmre jorden som arbetaren befinner sig när han använder sin kropp ju lägre har timpenningen varit. Det är de fina vita händerna och de andliga värdenas förvaltare som värderats högst. Också i kyrkans förkunnelse har andliga värden prisats. Klyftan mellan det gudomliga och det kroppsliga har vidgats i takt med att kyrkan blev de mäktigas och konungarnas hemvist och hans majestät blev konung av Guds nåde. Motsättningen mellan ande och materia skärptes intill söndersprängning.
Föraktet för materia och upphöjandet av ”andliga värden” passar in i klasskampens retorik. De vita händernas prasslande med sedlar och derivat har försvarats med värderingar som tillåter att makt och rikedomar samlas på några få händer. Inte heller frälsningen har fått omfatta materiell och kroppslig frihet utan förpassats till själens befrielse.
Detta synsätt är den diametrala motsatsen till den kristna vördnaden för det skapade som har sina rötter djupt ned i den judiska skapelseberättelsen och berättelsen om hur ordet blev kött och materia. I 1917 års svenska bibelöversättning stod att ordet blev kött och Gud blev människa. Här behöver man inte bygga in några ytterligare andliga värden i kroppen för att den ska bli helig.
När vi i den apostoliska trosbekännelsen i dag läser ”de dödas uppståndelse” så läste man på 100-talet ”köttets uppståndelse”. En gång i tiden när denna text formulerades innehöll den en verklig upprättelse för de förslavade. Det betyder att de kroppsligt förtrampade, dessa underkuvade och fängslade inte kunde knäckas utan frälsta och helade reser de sig ur förtrycket och prisar Kristus, Segraren. Den kristna tron var en sinnenas och kroppens upprättelse som bekämpade Gnostikernas antikroppsliga lära.
Vi har vuxit upp i en miljö som påminner om Platonismens samhälle där slavar utförde kroppsarbetet och den vise filosofen var höjd över allt detta. För oss är fortfarande kroppsarbetet nedvärderat, men i den text vi möter i dag är kroppen, materien, bärare av Guds närvaro. Kristus inte upphöjd över det mänskliga utan sann människa. I dag är det köttet, människan, arbetaren, de knotiga händerna som är bärare av Guds närvaro i världen.
Bön
Herre tack för de varma fingrarnas väg över håret, för kroppens tunga kamp, för verkstadsarbetarnas oljiga händer och för böjda ryggar över torv och mylla. Tack för vardagens allt klarare dunkel, för din härlighets närvaro i kroppens och materiens rörelse fylld av nåd och sanning.
Amen.