”…Nu får ni själva ta hand om ert övergivna hus…” Matt 23:37-39 –  24:1-2.

Jesus talade till sina lärjungar om en ny tid, där det som varit heligt och som skapat sammanhang i deras värld ska brytas ned. När lärjungarna pekade på det väldiga tempelkomplexet som representerade en hel kultur och kunskapsordning svarade han ”Se på allt detta – sannerligen, här kommer inte att lämnas sten på sten, allt skall brytas ner.”

För att förstå skillnaden mellan hierarkiskt uppbyggda system och nyskapande liv behöver vi flytta oss bort från de välordnade trädgårdssystemen, med stränga rader av förutbestämd gröda, över till skogsbrynet. I trädgården kämpar trädgårdsmästaren med omfattande rotsystem av allehanda slag. I skogen breder svampskogen ut sitt berikande mycel i ett samspel med den omgivande växtligheten, ett nät av rottrådar som i själva verket är svampen. Det är bara rotskotten i detta mycel som kan förvandlas till en livgivande svampsås. I naturskogens relationer sjuder livets nyskapande krafter och skapar en närmast oförutsägbar miljö. I motsats till skogens myllrande liv producerar mänskliga produktionskrafter kalhyggen och plöjer marken för att låta en enda lönsam art dominera medan naturskogens mångfald och slumpartade artrikedom försvinner.

Vi lever i en omvälvande tid och trodde oss ha funnit en framgångsrik världsordning, men vi har nu upptäckt att den är ohållbar: Vi har utformat en organisation med orättvis fördelning mellan fattiga och rika som förbrukar mångfalden i vår natur och orsakar massutdöende av arter. Jämvikten i hela klimatsystemet har urartat till en planetär kris. I en sådan tid ska vi nog inte låta vår kristna tro domineras av föreställningen om individuell frälsning som skapar avstånd till den andre och utesluter ett ömsesidigt ansvar för mänskligheten. Vi behöver nu lyssna till budskapet om ett rike som inte bygger på avstånd utan på  nära relationer mellan människor, djur, natur och Gud. Nu ska vi söka den samverkan som är inbyggd och förutsatt i själva skapelsen – ett inkarnationens mysterium som överlever våra hierarkiska ordningar och kan skapa ett nytt rike. Vi kan se det avspeglas i markens rotsystem såväl som i trädkronornas rhizom där fåglarna bygger sina nästen, ett Guds rike som finns i själva livet som en dynamisk process.

Jag tror inte vi kan finna meningen med våra liv samtidigt som vi bryter ned livets materiella förutsättningar. Materien är Guds kropp, själva skapandets möjlighet och liv i förändring. Det är som del av detta materiella liv vi kan finna en relation till Gud: Det är som människa Gud visar sig i Jesus, en människa som lever och lider med oss i det ekosystem som skapelsens mysterium utgör.

Bön: Var med oss Gud i denna nyskapande tid där vi kan finna ditt rikes kärlek. Amen

”…Den som gör Guds vilja är min bror och syster och mor.” Mark 3:31-35

Jesus ville säkert inte förneka sin egen relationen till sin mor och sina bröder men han påpekar att det vi gör och är förenar oss mer än familjeband. I den lutherska traditionen har ”rättfärdiggörelse genom tro”, i motsats till gärningar fokuserat oss på vår tro. Det har minskat uppmärksamheten på det vi gör, som om detta saknar betydelse när vi tror på nåden. Men för Jesus speglar det vi gör, också det vi är i vårt inre – han visar hur nåden ger oss makt över det vi gör.

Den lutherska kyrkans starka fokus på nåd, i förhållande till gärningar, har gjort oss blinda för djupet i den judiska tradition som Jesus tillhörde. Det är en av orsakerna till den besvärande ersättningsteologin, som tolkar kristendomen som en ersättning för judendomen och som stör vårt förhållande till våra judiska rötter. Det är också en del av stödet för den kyrkliga antisemitismen och det som gjorde ett av historiens mest avskyvärda illdåd möjligt. Teologen Jakob Wirén skriver i boken Att ge plats för den andre: ”Idag behöver allt teologiskt arbete bära på en självkritisk medvetenhet om judisk-kristna relationer och den destruktiva kapacitet som finns i den kristna traditionen.” Kristendomen ersätter inte judendomen utan är för de kristna en fortsättning av Guds uppenbarelse genom historien. Vår syn på vem Jesus var skiljer sej åt i judisk och kristen tradition, men utesluter inte en djup samhörighet. ”Den som gör Guds vilja är min bror och syster och mor.”

Vår förmåga att skilja på gott och ont är oss given av nåd. Den är en förutsättning för att vi ska kunna göra Guds vilja och den kan ge oss mod att inta en självkritisk hållning som främjar intellektuell hederlighet och ödmjukhet. Tro och handling är inte ett motsatspar utan är ömsesidigt beroende av varandra. Ett historiskt exempel på hur tro och handling kan smälta samman är biskop Tor Andraes inkännande beskrivning av profeten Muhammeds gudserfarenheter – de som gav Muhammed en profetisk kallelse.  Denna kallelse var på samma gång andlig, social och politisk. Senare tiders wahhabism och jihadism, som exkluderar alla andra religiösa erfarenheter än en bokstavstrogen islam, har förhindrat en överbryggande förståelse av den muslimska profet-litteraturen för både kristna och judar. Den anda som genomsyrar den profetiska litteraturen är inte krigisk utan visar en genomgående omsorg om samhällets svaga och utstötta. Det finns i Jesus verksamhet en anknytning till Gamla testamentet och profeternas kritik av såväl den politiska som den kultiska makten. Hans förkunnelse och verksamhet hämtar inspiration ur profetlitteraturen på ett sätt som avvisar föreställningar om profetlitteraturen som enbart våldsam och lagisk. Samtidigt som han sätter nåden i centrum.

Den som gör Guds vilja, säger Jesus, är min bror. Hans uttalande visar att de inte finns någon motsättning mellan tro och gärningar. Tro på en profetiskt inspirerad idé om rättvisa, som alltid överskrider befintliga juridiskt-politiska ordningar, förutsätter en Gud som är utspridd i det liv som är och utgör en relationell mångfald. En sådan Gud låter sig inte utnyttjas för politiska maktambitioner. Snarare ger denna gudsbild oss möjlighet att ta ett steg mot en enad mänsklighet som söker en övergripande ordning fullt igenkännbar för alla. i kan få en övergripande förståelse av rättvisa som en oavslutad uppgift som hela tiden utmanar världens orättfärdiga ordningar.

Bön: Gud, låt oss mitt i tidens ström inspireras av din rättvisa och söka din vilja. Amen.

”…gläd er över att era namn är upptecknade i himlen.” Luk 10:17-20

Jesus sände ut några lärjungar i förväg till varje plats han tänkte besöka. Så gjorde han också denna gång och när de kom tillbaka var de förtjusta över att demonerna lydde dem men Jesus avvisade deras tal. Föreställningar om en osynlig värld full av mäktiga demoner var vanlig under denna tid. Sannolikt hade inte kristendomen överlevt de många hedniska gudarnas inflytande om inte kejsar Konstantin ca 300 år e Kr hade byggt en mängd kyrkor till den ende Gudens ära. Kanske hade inte heller Muhammed senare befäst sin tro på Allah, den ende Guden. Då som nu utövade de många gudarna stor makt över både kejsaren och folket.

Skillnaderna mellan ”hedningarnas” relation till sina gudar och de kristnas relation till sin Gud var den största tänkbara. För ”hedningarna” räckte det om de fick gudarnas stöd genom att be och önska medan de kristna snarare sökte vara Gud till lags. Det är också det som förenar de tre Abrahamitiska världsreligionerna judendom, kristendom och islam genom tron på en Gud som inte kan manipuleras genom magi.

Att använda religion eller Guds namn för att utöva makt över andra människor har alltid varit sekterismens kännetecken. Jesus avvisade alla sådana tendenser. ”Gläd er inte över att andarna lyder er, utan gläd er över att era namn är upptecknade i himlen.” var Jesus svar på den hedniska världens tro på demoner och onda andar. När fariséerna frågade när Guds rike skulle komma var svaret avvisande: ”Guds rike kommer inte på ett sådant sätt att man kan se det med sina ögon… Guds rike är inom er”. Guds rike var för Jesus inte en kommande ordning utan en möjlighet att nu leva i hans kärlek, en verklighet som ”är”. Det handlar inte om ett rike där de rättroende utövar makt över de andra, tvärtom: ”om din broder gör orätt så förlåt honom”.

När någon säger sig driva ut onda andar, ha makt över sjukdomar eller blir rik genom att locka människor att ge bort värdesaker och pengar så kan vi se detta som en varning för sekterism och hedendom. Sekteristiska ledare säger att de har en för andra oåtkomlig kontakt med Gud som ger dem rätt att utöva sin makt. Jesus avvisar genom hela sitt liv sådan maktutövning och säger: ”den som vill vara störst bland er skall vara de andras tjänare…”

Om religion används som maktmedel och sekteristiska tolkningar av bibeln får fotfäste kan politisk makt vara frestande också för kristna grupper i vår tid. Evangelikala ledare i USA har flera gånger jämfört president Trump med kung Kyros – som att Gud använder Trump liksom Han använde Kyros. Efter den babyloniska fångenskapen fick kung Kyros Guds uppdrag att återuppbygga Jerusalems tempel. Då meddelade Kyros: ”Alla jordens riken har Herren, himlens Gud, givit mig, och han har ålagt mig att bygga ett hus åt honom  i Jerusalem i Juda”. I den bibeltolkningen bortser de evangelikala ledarna från att deras före detta president ljuger, förtalar, förtrycker och diskriminerar. Eftersom det är svårt för oss människor att veta vad Gud vill kan lätt Guds vilja bli synonym med den egna gruppens ambitioner. Att Jesus avvisar all sådan sekterism hindrar inte grandiosa personligheter att utöva sin makt i religiösa grupper. Sällan utger de sig dock för att vara de andras tjänare annat än möjligen i manipulativt syfte.

Bön: Gud låt Jesus uppenbara din vilja för oss så att vi kan tjäna varandra i frihet och kärlek.

”… I ordet var liv, och livet var människornas ljus…” Joh 1:1-5

De första orden i Johannes evangelium kallas ”Johannesprologen” och skildrar hans tankar om Gud. Johannesprologen binder ihop världens existens med dess begynnelse och fortsatta liv. Där mitt i materien finns det liv som vi är delar av. Någon verklighet utanför materien känner vi inte till, våra biologiska begränsningar ger oss inte möjlighet att göra erfarenheter utanför våra fattningsförmågor. Därmed inte sagt att vår fattningsförmåga inte skulle kunna vidgas i kommande generationer.

Under tusentals år har vi människor samlat information om vad vi upplevt och lärt oss under våra liv. En del av denna erfarenhet lagras i våra minnen och överförs till nästa generation genom bildning, men också genom förändringar i den kemiska sammansättningen av DNA. På detta sätt kan förvärvade egenskaper hos levande organismer föras vidare genom generationer.

Det finns skäl att tro att livet är mycket mer än vad vi kan uppfatta och att vi är mitt uppe i en skapande process av nytt liv. Detta betyder inte att New Age-teoretikernas fantasier om parallella världar är rimlig. Det är inte parallella världar som den kristna traditionen hoppas på utan en skapande Gud i den här världen. Däremot är sommarpsalmens jubel en relevant beskrivning av världen i förändring och av människan förankrad i ett meningsfullt sammanhang: ”I denna ljuva sommartid gå ut min själ, och gläd dig vid den store Gudens gåvor. Se hur i prydning jorden står, se hur för dig och mig hon får så underbara håvor… Låt mig få tjäna dig allen, i frihet sann, i kärlek ren, så vill jag mer ej önska.”

”I begynnelsen fanns Ordet… och Ordet var Gud.” skaldar Johannes. För generationer av läsare hissnar perspektiven och djupnar historien. Lika svindlande är det att erinra sig att det  är mindre än hundra år sedan människan upptäckte att vi är indragna i en kosmologisk utveckling. Sedan miljarder år rusar galaxer ifrån varandra i ett universum som ständigt utvidgar sig. Vår värld befinner sig i ständig förändring men med en historia som kan berättas. Det är ur detta hemlighetsfulla djup som Johannes intuitivt visionerar om en närvarande Gud. Ur detta dunkel, och sitt folks historia, hämtar han tron på den Gud som ger människan en roll som medarbetare i den framtid som ännu inte är berättad.

För Johannes var Ordet som fanns där före alltings början och livets egen puls en ingivelse till djupare meningsfullhet. Tron att ”Ordet var Gud” ger inte stöd åt vare sig religiösa eller etiska normbildningar, giltiga under alla historiens växlingar, men det kan ge oss en tillit grundad i den närvaro som viskar om hopp och ansvar. Harry Martinson skildrar i diktsviten Aniara hur vi utmanas till ansvar och skuld för det som genom oss sker med världen. Miman som känner mer och djupare än passagerarna på Aniara varnar för katastrofen innan hon dör. Flykt undan ansvaret är ingen lösning utan leder till katastrof. Varningsropen ljuder allt kraftigare också i vår värld och berättar om hur flykten undan vårt ansvar för planeten leder till vår tomma död. Johannesprologen manar till motstånd mot hopplöshet och flykt. ”I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte övervunnit det.”

Bön: Tack Gud för det hopp om liv och ljus som Din kärlek tänder i våra hjärtan. Amen

Nu gör vi Anna och Arne ett sommaruppehåll med bibelmeditationerna och återkommer i Augusti igen. Vi önskar alla läsare Guds välsignelse och en härlig sommar!

”Men Hjälparen, den helige anden som Fadern skall sända i mitt namn, han skall lära er allt… Edra hjärtan vare icke oroliga eller försagda…” Joh 14:25-29

Efter att ha varit i Småland några dagar kom jag hem till en trädgård prunkande av gullvivor, körsbärsblom och blommande päronträd – kvällsljuset förtrollade platsen till en fiktion av paradiset. Kontrasterna mellan denna paradisbild och den bild som förmedlas av radions ekoredaktion är outhärdligt stor: Israeliska bombraider över Gaza, en vilt härjande pandemi, flyktingar över medelhavet, svältande barn i Jemen och militärens beskjutning av skyddslösa människor i Myanmar. Världen är fångad i en fossilförgiftning utan omställningsdynamik. Hur ska denna motsägelsefulla värld förstås? Hur ska vi läsa den värld som omger oss? Vart ska vi gå med vår förtvivlan och vår panikångest och var kan vi vila våra kroppar? Kanske är paradisbilden den verklighet som en kärleksfull Gud skapat och ekoredaktionens bild är berättelsen om vad vi gjort med världen och varandra? Hur kan vi göra motstånd och samtidigt vara del av helheten?

Vi är med tvingande nödvändighet inskrivna i de ordningar som de förtrycktas motstånd riktas mot. Alla är vi beroende av varandra och när vi bygger ett samhälle som förbrukar mer än det ger tillbaka är vårt liv och våra beslut en del av den miljöförstörelse en annan människa bekämpar för att överleva. Detta samhälle är den förtvivlans plats där Hjälparen, den Helige Ande, möter oss och ska lära oss allt.  Den pendlande rörelse mellan att vila i paradiset och hotas av förtryck, eller förtrycka, utgör en ständig förhandling om hur vi ska läsa världen. Inom oss behöver vi en hjälpare som ger oss mod att i ett kosmologiskt perspektiv bli en del av Guds skapande handlingar i världen. Att bli Kristi efterföljare och de andras tjänare är en väg av uppoffring och försakelse men med närhet till det av Gud skapade paradiset.

Att möta Gud och ta emot Helig Ande har ingenting med framgångsteologi och ”pentekostala” rörelser att göra. En betvingande talförmåga parad med glamour, rikedom och makt är inget tecken på helig ande. ”Inte kommer var och en in i himmelriket, som säger till mig: `Herre, Herre`, utan den som gör min himmelske faders vilja.”Det är lätt att dras in i sekteristiska grupper inom såväl Islam som kristen tradition, ledare eller grupper som tvärsäkert vet att de är Guds församling. Vi ser exempel både i Syrien, där islamska sunnimajoriteten provoceras till kamp mot Bashar Assads dominerande sekt ”alawiter” och i Knutby där en kristen sekt dyrkade och åtlydde Åsa Waldau. Att ständigt ompröva det vi tror på, att kritiskt ifrågasätta och utvärdera våra handlingar är den Helige Andes verk i våra liv. ”Han skall lära er allt och påminna er om allt som jag har sagt er.”

Vi lever i en global nykolonial era där internationella lagar överskrids alltsedan FN:s resolution 173, som sanktionerade kriget i Libyen, antogs. Att ett imperium kan trampa på andra nationers suveränitet när och var som helst undergräver internationell folkrätt. Jesus talade om rättvisa både i den lilla kretsen av enskilda människor och i det globala perspektivet. Pingsten är ett firande av dessa värden och ger oss möjlighet att lyssna till den Helige Ande. När Jesus gick bort var hans ord: ”Frid lämnar jag kvar åt er, min frid ger jag er. Känn ingen oro och tappa inte modet.”

Bön: Herre vänd vår förtvivlan till mod och skapande handlingar för en annan ordning och ett annat förnuft än det mänskliga. Amen.