”…Ingen har någonsin sett Gud…” Joh 1:14-18
”Ingen har någonsin sett Gud”.
”Ingen har någonsin sett Gud”
”Ingen har någonsin sett Gud”.
– Och ändå tror vi på Gud. Temat för kommande söndags texter är ”Uppenbarelsens ljus”. Som ett ljus från en avlägsen stjärna når oss ljuset från den Gud som ingen någonsin sett. Vi behöver inte tro att alla historiska myter och berättelser om Gud är sanna men vid sidan finns traditionen av ett levande ljus som görs sig påmint när mörkret är som djupast.
När jag skriver detta är det Förintelsens minnesdag, samma datum som förintelselägret Auschwitz-Birkenau befriades 1945. På radion spelar man Shulamit Ran: Ani ma´amin. I mitten av denna vackra musik berättar en röst om en sexårig flicka som i Auschwitz rycktes ur famnen på sin mamma, för att sedan aldrig se henne mer. Jag räknade ut att detta drabbade denna sexåriga flicka samtidigt som jag var sex år. Om hon fått leva, som jag, hade hon nu kunnat se tillbaka på ett långt och skapande liv. Den 27 januari minns vi Förintelsen som mänsklighetens mörkaste händelse. Finns det då i skuggan av detta något ljus?
Dylan skriver i en sång ”När mitt mörker är som djupast och min nöd som allra störst….kan jag höra nåt inom mig, en svag och bräcklig röst…I min ångest och min skam, och i aspens löv som skälver, där anar jag Din hand.” Finns det en djupare ”mening” som sträcker ut sin hand mot oss i mörkret. Kan uppenbarelsens ljus från Gud tränga genom Auschwitz mörker? Det undrar jag samtidigt som det känns förmätet att tänka så i min ombonade värld.
Kanske det är mer försvarbart att tala om ett slags ”djupare mening” när man själv varit med om traumat: Psykiatrikern Viktor Frankel som först var placerad i Theresienstadt för att senare deporteras till Auschwitz skrev efter kriget den kända boken ”Livet måste ha en mening”. Han argumenterar för att människor som kände att deras liv hade en mening hade lättare att överleva lägrens fasor. ”Vi som levde i koncentrationsläger kan minnas männen som gick genom barackerna och tröstade andra, som kunde ge bort sina sista stycken bröd. De må ha varit få till antalet, men de är tillräckliga bevis för att allt kan tas från en människa, utom en sak; den sista mänskliga friheten – att själv välja sin inställning i varje omständighet, att välja sin egen väg.”
Psykiatriprofessorn Clay Routledge menar att tron på något högre, vad det än är, gör oss till hälsosammare människor. Han refererar till att religion ger livet mening men han bortser ändå från religionens djupaste rötter. Någonstans i djupet av den mänskliga existensen finns en vilja att bevara livet och att skapa en kärleksrelation till den andre. Som ljuset från en avlägsen stjärna tränger sig ljuset från en djupare mening in till varje människa som förmår öppna sig för ljuset. ”Ingen har någonsin sett Gud” men ljuset från en gudomlig beröring ger liv. ”Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.” Vi behöver inte bli religiösa på ena eller andra sättet, bara upptäcka ljuset inom oss som inte låter sig besegras av mörkret.
Bön: Tack Gud för att ditt ljus kan uppfylla oss med en mening som bär oss genom alla mörker. Amen.