”…Stenen som husbyggarna ratade har blivit en hörnsten. Herren har gjort den till detta, och underbar är den i våra ögon….”Matt 12: 1-12

Jag tänker att Jesus berättelse om vingården inte handlar om kommunal- eller europapolitik utom om något mycket större och djupare. Jesus hämtar sin inspiration ur en psaltarpsalm där texten beskriver ett litet folks kamp för sin överlevnad: ”Israel som drog ut ur Egypten, Jakobs släkt från främlingars land…”. När ”fienden kringrände mig som en bisvärm” så fanns inget annat val än att nedkämpa dem och låta dem ”slockna som eld i törne”. I det korta perspektivet är valmöjligheten för den angripne reducerad till väpnat motstånd eller död, men i bibeltexten finns också en på lång sikt mer omfattande vision som vi ännu inte förverkligat, men som blir allt mer nödvändig ju längre tiden går.

Liknelsen om vingården slutar med orden om hörnstenen och den beskrivs, också för vår tid, som en gemensam mänsklig grund som handlar om något annat än hot, stridsvagnar  och kärnvapenstridsspetsar. Vad rustningsindustrin kan åstadkomma är allt annat än fred och samlevnad – våld skapar bara förödelse och död. Putin hotar med kärnvapenkrig och avskräcker oss därmed från att visa solidaritet med ett grannland. Terrorbalansen som ska hindra avgränsade krig från att eskalera till världskrig blir nu i stället ett hot.  Kapprustningsindustri tillsammans med pandemier och klimatkris hotar en rättvis fred och planetens överlevnad. Vår civilisation har misslyckats med att skapa framtidshopp och trygghet i världen.

Den vingård Jesus anspelar på har inte sina gränser vid några ”passkontroller” utan är världsvid liksom den som psalmisten beskriver ”Prisa Herren, alla folk, lova honom alla länder….” Det är samma vingård som i klimatkrisen benämns som planetarisk, dvs som inte bara rymmer det globala perspektivet utan sträcker sig bortom den nu kända världen. Detta perspektiv ger oss möjlighet att söka efter ännu ej utformade mänskliga relationer. Som professor Elena Namli i en radioessä formulerade frågan: ”Går det att hålla något för sant och viktigt utan att samtidigt betrakta denna sin övertygelse på ett triumfalistiskt sätt?” Kan vi föra en global dialog om samhällsordningen utan att utgå ifrån att just vi har rätt? I Ukrainakrisen framstår detta dilemma som tydligare än någonsin: Den ryska presidentens nationalistiska övertygelse, med stöd i den ryskortodoxa kyrkan, triumferar över det ukrainska ledarskapets värderingar om demokrati och kapitalism. Triumfalismen skapar parter som är övertygade om att deras uppfattning är den rätta och den sanna. Därför har de rätt att betrakta motpartens övertygelse som underlägsen. Då återstår i det korta perspektivet bara för den angripne att kämpa för sin överlevnad.

Men det finns ett längre perspektiv på vingårdens ordning som innehåller en nödvändig självkritik för alla parter och inbjuder till nya lösningar. Klimatkrisen har visat att svagheten i både auktoritära och demokratiska samhällsordningar gör en global dialog om förändring nödvändig. Ett embryo till detta har vi sett i de trevande försöken till en global samordning under pandemin. Om vi tror oss redan ha uppnått, eller nästan ha uppnått, demokratins och de mänskliga rättigheternas seger över alla andra samhällsordningar finns svaga incitament för att sträcka oss mot den andre för att söka nya lösningar. Men om vi inser att vi lever i en värld under ständig förändring kanske vi kan förstå att vad vi än företar oss måste det ständigt omarbetas av de som kommer efter oss. Vi är en del av en skapande värld och representerar levande organismer som kontinuerligt gör om sig själva. Vi har möjlighet att som mänsklighet utveckla ett nytt sätt att bevara allt liv och skapa en ordning i vingården som bygger på den hörnsten vingårdens herre har utsett. Där är det solidariteten med de svagaste som är Herre och inte terrorbalansen.

Bön: Gud låt oss finna den hörnsten som du givit oss för att bygga våra framtid relationer till dig och varandra. Amen.