”Sabbaten blev till för människan och inte människan för sabbaten…”

Mark: 2: 23-28

Veckans reflex

De här orden av Jesus har aktualitet fortfarande efter tvåtusen år, även om vi har söndagsöppet och sällan går genom sädesfälten och rycker av ax. Vad är det som är ”kristna värden” och hur förhåller sig dessa värden till det som vi kan kalla humanistiska värden. Är det sabbaten eller människan som är viktigast?

Frågan berör våra tankar om var man kan finna Guds uppenbarelse? Finns uppenbarelsen enbart i en övernaturlig gudomlig ”självmeddelelse” som givits en gång för alla? Med en sådan föreställning är dogmatiken viktigast, den regelbok som fastslår vad som är rätt tro. Därmed kan mänsklig kreativitet i förhållande till uppenbarelsen inte vara något annat än vanhelgande och förminskande.

Men om uppenbarelsen visserligen kommer från en källa utanför vår tankes räckvidd men ändå uppfattas av det mänskliga medvetandet och är tillgängligt för det mänskliga förnuftet, så är det en del av vår upplevda värld. Då har inte bara utvalda budbärare tillgång till denna verklighet utan den ligger öppen för det mänskliga förnuftet och fullbordas genom mänskliga handlingar. Då är uppenbarelsen något som pågår mitt i vardagens kamp för bröd och överlevnad. I ett sådant sammanhang blir människan viktigare än den religiösa regelboken.

En uppenbarelse som sker genom det mänskliga medvetandet och i förhållande till den andre kan aldrig begränsas till en bokstavlig tolkning av heliga böcker eller förpassas till det privata, till individens enskilda intresse. Denna verklighet är till för människan.

Vi har ibland talat om frälsning som ett privat accepterande av ett antal trossatser som därefter ger oss tillgång till Guds omsorg. Ungefär som vi betraktar en flykting. När hen väl fått asyl så är hen definierad som en ”flykting” som har rätt till värdlandets omsorg. Men en flykting är så mycket mer än en flykting. Hens liv får inte sin mening ur detta enda beslut och vi borde sluta betrakta hen som en flykting. Hen är pappa, älskarinna eller ingenjör. Hen är människa som gestaltar ett liv.

Vårt liv som kristna får på samma sätt inte sin betydelse genom beslutet att vilja tillhöra en kristen tro. Vår kristna tro ger oss en utgångspunkt för hur vi ska gestalta vårt liv. Vårt livs mening är att vara en del i den gudomliga uppenbarelsen. Ett liv långt bortom det begränsande perspektivet med offentliga och privata sfärer och lång mer universellt än vår tids motsägelsefulla globaliseringsprocesser. Att vara kristen är att vara människa och delaktig i den stora process som livet är.

Bön:

Tack Herre för livets gåva, hjälp oss att leva i din frihet.
Amen

Du vattnar bergen från din sal, jorden mättas av allt vad du ger.

Ps 104:1-13

Veckans reflex

Det regnar, regnet sköljer ner och vattnar skogen och trädgårdslandet. Du vattnar bergen från dina salar, jorden mättas av allt vad du ger. Ett ögonblick vilar jag i min begränsade erfarenhet av vår värld. Låter regnet och grödan påminna mig om livets hemlighetsfulla ordning som harmonierar med bilden av en Gud som sade ”jorden skall ge grönska: fröbärande örter och olika arter av fruktträd med frö i sin frukt skall växa på jorden” och det blev så.

Men tanken vill inte stanna i detta idylliska paradis. Den glider iväg ovanför molnens vattenfyllda förråd och möter ett universum som bara är en liten del av något mycket större. Mitt nyvattnade trädgårdsland är en del av en stor planet som är en liten del av ett solsystem, som är en av hundratals miljarder i galaxen vintergatan som i sin tur bara är en av många i en galaxhop som är en av många i vårt storslagna universum som förmodligen bara är ett av många universum…

Det svindlar och några ögonblick tappar jag fotfästet och vill fly in i den trygga berättelsen om Gud som vattnar bergen från sin sal och vilar på sjunde dagen. Men så vidgar sig också den berättelsen från den världsbild som var författarens kontext till min egen. Du låter ljuset från den stora ursmällen nå oss efter 14 miljarder år och du såg att det var gott. En annan världsbild växer fram och en annan Gudsbild med evighetens tidsramar. En värld där varje livsuttryck blir uttryck för en skapande Gud och en värld i förändring, ett skapande kosmos.

Det regnar, regnet sköljer ner och vattnar skogen och trädgårdslandet. Denna fundamentala lilla detalj i rymdens expansion under vårt universums tillblivelse påminner oss om att en växande världsbild inte behöver rycka undan grunden för vår vardagstrygghet. På samma sätt som vår växande kunskap om världen förändrar vår världsbild förändras våra tankar om Gud utan att vår erfarenhet av denne Gud med skapande omsorg går förlorad.

Vår växande kunskap gör livet och världen mer komplicerad, mer svårgripbart och ändå kan Gud aldrig bli en del av vår kunskap. Likväl är våra försök att tänka det o-ändliga i det ändliga enda vägen till sann kunskap, det vill säga till djup och lärd okunskap. Det som Nicolas Cusanus på 1400-talet kallade ”den lärda okunnigheten”. Det är med denna tillit vid vår kunskaps gränser som vi vågar låta våra bilder av Gud och världen förändras och växa i djup och komplexitet.

Vår tro kan inte ge oss kunskap om livets uppkomst och yttersta villkor men den kan hjälpa oss att leva som ansvariga människor. I det kosmiska vägskäl vi står, där våra vägval avgör universums framtid, kan vi vara en del av Guds skapande liv.

Bön

Gud hjälp oss denna sommar att se våra rika möjligheter att vara en del av ditt nyskapande liv i universum.

Amen

Så önskar jag återigen alla läsare av Veckans bibelmeditation en Glad sommar! Så vill jag påminna varandra om att respekt för varandra innebär också att respektera sig själv och behovet av vila och återhämtning. Därför gör jag sommaruppehåll och återkommer vecka 34, måndagen den 25 augusti.

Arne Carlsson

Och den döde kom ut med armar och ben inlindade i bindlar och med ansiktet täckt av en duk…

Joh. 11:18-27

Veckans reflex

Jag vakade vid en dödsbädd i slutet av förra veckan. Det var moster Märta som kämpade för sitt liv in i det sista. Hennes kraftfulla gestalt hade förvandlats till en kropp utan andra mål än att överleva, som om varje andetag var en kraftansträngning. Livet förlängdes med ett tungt andetag åt gången. Sjuksalen var som ett stumt vittne till hennes ensamma kamp.

91 år har passerat sedan hon föddes. 91 år med skiftande dagar av liv och historia. Europa har förvandlats från stridande nationalstater till en gränslös marknad, produktionsförhållandena i världen har industrialiserats och nyliberal ekonomi dominerar den tidigare politikerstyrda penningmarknaden. Bondens bekymrade min när regnmolnen tornade upp sig vid skördetiden har förvandlats till klimathot där hela planetens väderförhållande håller på att omöjliggöra mänskligt liv.

Oberoende av världen i övrigt, tidigt på morgonen, tog Märta sats en sista gång och drog in ännu ett andedrag för att sedan låt allt bli stilla och tyst. Kroppen vitnade och hakan föll ned mot bröstet. När döden möter en människa och livet flyr kroppen är människan som var där borta.  Men till och med under dödskampen, där livet reducerades till en kamp för varje andetag, finns personen med, om än i hjälplöst underläge.

Med bilderna av Märtas dödskamp ännu påtagligt närvarande på näthinnan läser jag texterna om Lasaros. Jag har inte svårt att förstå den som en berättelse om Jesus som livets Herre, ”den som tror på honom ska leva om han än dör”. Jag tror verkligen på denna okända mystik där livets och dödens hemlighet ligger utanför vår räckvidd och döljer ett hopp som får livets alla händelser att rymma en närvaro av Guds liv. Jag tror till och med att jag vågar påstå att denna tro bär mig genom livet, som en smekning av en valkig fadershand mot pannan.

Men från denna tillit till en bokstavstro där Lasaros kliver ur graven med bindlarna ringlande runt kroppen är det långt. En tro som hjälper mig att leva och förvandlar en existentiell tomhet till en Kristusdoft av liv mitt i vardagens händelsekedja gör mig trygg. Men texten om Lasaros med sina dinglande bindlar väcker bara vrede om den ska vara en skildring av en faktisk händelse. Vad är liv, vad är det liv som lämnade Märta och vad menar skapelsens Gud med att upphäva sin ordning av liv och död i fallet Lasaros. Är inte varje syster lika sörjande som Lasaros syster. Skulle Gud inte behöva upphäva varje död för att återställa saknaden och trösta varje sörjande?

För mig är berättelsen om Lasaros en mytologisk berättelse, som i likhet med många andra berättelser under denna tid, ville inge hopp och väcka frågor om livets djupaste mening. För många är det hädelse och vantro att erkänna en sådan reaktion. Men allvarligt talat är det verkligen nödvändigt att tvinga sig in i trosföreställningar som svär mot allt det vi vet. Att vårt vetande är mycket begränsat och att livets storhet och Guds skapande gärningar, som vi är en del av, går långt utöver det vi vet och känner är självklart sant. Detta bekräftas varje ny dag som livet ger oss. Men min Gud kräver inte av mig att jag måste godta allt det våra religionsstiftare formulerade som läror. Jag tror på en Gud som omsluter oss med liv och kärlek och när döden kommer med sin okända framtid möter han oss med sin omslutande nåd.

Bön
Tack Gud för din omsorg om varje cell i min kropp och för det hopp som sträcker sig bortom cellernas lagrade minnen.
Amen

När Hjälparen kommer, som jag skall sända er från Fadern, sanningens ande, som utgår från fadern, då skall han vittna om mig.
Joh. 15: 26-27

Veckans reflex

Språket i de här raderna är svåra att förstå. Om Du tänker: att de är väl inte så svåra ändå, för den som är troende är de ju enkla. Då har du säkert anammat en förenklad berättelse där Gud och Jesus tillsammans med Anden ingår i en dramaturgi som ska accepteras helt och fullt. När vi har detta facit kan vi sedan leva våra liv med denna färdiga mall som förklarar det mesta och delar in människor i onda och goda, där de goda är just de som omfattar denna berättelse. Men kombinerad med ett auktoritärt ledarskap, som säger sig vara uttolkare av denna utpekade ande, kan det blir en farlig rörelse. En auktoritativ berättelse kan leda människor, mot allt förnuft, in i en gemenskap som exkluderar dem som utpekas som onda.

Jesus har ingen sådan färdig berättelse, han talar hela tiden om en verklighet som han är övertygad om att vi har gemensamt, men som är svår att tala om. En erfarenhet som inte är någon hel berättelse men en överraskande upptäckt av världens komplexitet. Den ger oss inte rätt att tala om Gud vare sig som omfattande allt och alla eller som en sanning överlägsen över andra. De färdiga berättelserna är våra berättelser och måste ständigt omprövas i en pågående förändringsprocess, därför att sanningen inte är någon färdig berättelse.

När Jesus talar om ”sanningens ande” så är det ingen verklighet utanför vår materiella värld. Det är en föreställning om en händelse i vår upplevda verklighet, där vi också möter det för oss främmande, det vi kallar Gud. Med vårt intellekt och våra inlärda känslor möter vi en verklighet som vi kallar Gud, omtumlande och lyckobringande som ett kreativt kaos. Så måste det vara i mötet med en verklighet som på ett radikalt sätt överskrider och utmanar vår kunskaps gränser. Den oändlige Guden är och förblir bortom vår kunskapshorisont, hur långt bort denna än sträcker sig. Det innebär inte att vi är opåverkade av mötet. Hjalmar Gullbergs ”Förklädd Gud” använder både intellekt och känslor för att förmedla just en sådan stor upplevelse av den Gud som möter oss i materiens komplexa värld.

I djupet handlar det om vad Emilia Fogelklou benämner som en vidgad skapelseuppfattning. Ett möte med verkligheten såsom den faktiskt framträder för oss, snarare än som vi förväntar oss att den ska framträda. Att se det som vi sällan sätter ord på för att vårt språk begränsar oss. Att vara öppen för förändring och förvandling och därigenom tjäna livet mer än döden, freden snarare än kriget. Tron på Gud avgränsar inte, men öppnar för världen och livet i den. När Hjälparen kommer, sanningens ande, ska han vittna om vad Gud är. Gud är i sista hand obegriplig men har trots allt uppenbarat sig i vår materiella erfarenhet. Därför kan vi bli Kristi efterföljare, inte som härmande varelser men skapande in mot det okända.

Bön
Vi ber med ord från Dionysos Areopagita (ca 500 e.v.t. ):

Jag ber att vi får gå in i detta töcken som överglänser ljuset
och, utan att se och känna, ändå se och känna
honom som är bortom åsyn och kunskap,
och detta genom att själva inte se eller känna.
Ty det är verkligen att se och känna… Amen

”…Mina får lyssnar till min röst, och jag känner dem, och de följer mig…”

Joh. 10:13-21

Veckans reflex

En tidig morgon, innan dimmorna ännu lättat, gör jag sällskap med en upplandsbonde ut till fårhagen. Han går med lugna och trygga steg över gårdsplanen och ut mot fälten. Väl framme lyfter han klykan av grinden vid inhägnaden och ropar in i dimman ”tackera, tackera, tackera, tackera…” Rösten ekar in i dimman och ur slöjorna lösgör sig konturerna av får som trippar med svängande kroppar. Fåren skockar sig runt bonden som förklarar för mig att fåren känner igen hans röst. När han ropar kommer de. Fåren känner sin herde, han som för dem i vall.

Jag kan aldrig läsa bibeltexten utan att minnas de där morgontimmarna ute på slätten. Jag hör på nytt fåren bräka till svar och flockas runt sin herde, även när han är en svensk upplandsbonde. Kung David, ca 900 år före Kristus, hade också sett hur fåren följde sin herde och hade berörts av den vackra bilden av herden som för fåren i vall på gröna ängar. Han skrev en psalm som liknade Gud vid just en sådan herde. När Jesus säger ”– Jag är den gode herden”, så är det kontroversiellt i en kulturkrets där Davids psalmer beskriver Gud själv som en herde. Många sa ”han är besatt och från sina sinnen”.

Men Jesus menade allvar, han är bärare av en hemlighet som visar vad Gud är och han använde därför samma bild om sig själv som kung David gjorde om Gud. I varje människa finns en erfarenhet av Gud, även om den bara finns där som frånvaro och saknad. Den erfarenheten kan beskrivas med bilden av en herde som fåren känner genom hans röst. När människorna lyssnar till hans röst blir de till en hjord, en gemenskap. David hade en tro som han uttryckte i sina psalmer. Den erfarenheten kunde beskrivas som en herdes röst.

Herden var, i Davids psalm, en beskyddare mot det som hotar människorna. I en politisk värld där gränserna var flytande, och inga gränspoliser eller fredsfördrag härskade, var kungen den som skyddade folket. Det var en osäker värld och behovet av en beskyddare var stort. Bilden av Gud som en herde, en beskyddare, var lätt att förstå och fick sin innebörd av det hot som de mötte i sin vardag.

När Jesus 900 år senare talade om sig själv som den gode herden var den politiska världen dominerad av en ockupationsmakt och behovet att bevara den judiska identiteten var stort. För dem som lyssnade till Jesus tal om den gode herden var det lätt att associera till det djupa behov av judisk identitet som rådde under den romerska maktens välde. Herdebilden leder tankarna till försvar mot en oberäknelig ockupationsmakt.

Behovet av en herde som skydd för det som hotar oss har i skilda tider sett olika ut. För Augustinus, som levde mer än trehundra år efter Jesus, i en tid när en lärd man skattades högt av det kejserliga hovet var inte det politiska förtrycket något hot. Hans hotbild dök upp i en sexualitet som tycks i det närmaste omöjlig att kontrollera, en drift så stark att den dominerade honom totalt.

För Luther var det olika sinnestillstånd som andligt högmod, förnekande av sanningen, förtvivlan, avundsjuka det onda som hotade honom. Den politiska makten däremot skyddade honom mot hotet från en maktfullkomlig kyrka. För olika människor i olika tider har det onda som den gode herden skulle skydda dem från växlat mellan olika tillstånd, karaktärsegenskaper eller politiska situationer av förtryck.

Vad vi upplever som ett hot kan växla under olika tider, inte minst beroende på den politiska situation vi lever under. Men behovet av en herde, en röst att lyssna till, ett hopp som skyddar och hjälper oss mot hoten är i alla tider detsamma.

Är Guds röst i dag möjlig att urskilja trots nazistiska slagord, främlingsfientligt förtal, militär upprustning och växande klimathot. Kanske kan bilden av herden ge oss en ny möjlighet att känna igen rösten som ger oss kraft och att stå emot det som hotar hjorden, gemenskapen mellan människor.

Bön
Herre hjälp oss känna igen din röst och följa den genom tidens dimmor. Amen.