”Tecken skall visa sig i solen och månen och stjärnorna, och på jorden skall hedningarna gripas av ångest och rådlöshet vid havets och vågornas dån…
… Se på fikonträdet och alla andra träd. När de börjar knoppas, då förstår ni av er själva att nu är sommaren nära. På samma sätt vet ni när ni ser detta hända att Guds rike är nära…” Luk 21:25-36
Veckans reflex

I min trädgård har jag inga fikonträd men jag har några av alla de andra träden som knoppas när vårsolen börjar värma. Det är en fin liknelse som Jesus gör. Den kan hjälpa oss att ana Guds rike mitt i det liv som vi är en del av. Guds rike är nära när träden knoppas och tecken visar sig i den kosmologiska rymden av okänd materia. Även när vår rådlöshet inför vågornas dån blir uppenbar är Guds rike nära.

Tidsperspektivet har ofta lyfts fram av predikanter och bibeluttolkare som det väsentliga i den här texten: Tiden är knapp, gör bättring, snart kommer domens dag. Guds rike och domens dag blir synonyma begrepp. Då placeras texterna i den tidsaxel som är typisk för vår teknologiska världsbild, och slutet beskrivs som mycket nära.  För att undvika detta hot uppmanas vi att underkasta oss predikantens världsbild och auktoritet. Detta sätt att tolka bibeltexten är så långt bort från Guds rikes frihet man kan komma – det är inte tiden utan Guds rike som är det väsentliga i texten.

Jesus låter de kosmiska bilderna, tillsammans med naturens liv, förenas i orden om Guds rike och då blir den kosmiska kontexten och fikonträdets knoppar sekundära fenomen. Också tidsfrågan blir mindre viktig. Guds rike har sin egen realitet och är nära i varje tid. Denna verklighet är närvarande i hela den materiella världen. Guds rike är det ”himlavalv” människan kan trygga sig till också när de kosmiska dimensionerna vidgas.

Talet om fikonträdets knoppar, vågornas dån och kosmiska förändringar är tecken på en närhet som inte behöver extatiska upplevelser för att bekräftas. Du behöver inte heller förändra din sociala roll och framstå som mer ”helig” än de andra för att demonstrera din närhet till detta rike. Det är den moderna individualismen som intresserar sig för masken eller den spelade rollen snarare än för det som är Guds rike.

Guds rike är nära och ditt liv är en gåva som du förvaltar i din vardag, så som fikonträdet uppfyller sin mening när det knoppas. När Jesus hänvisar till den här världens materia som ”tecken” avvisar han alla föreställningar om en ”mystisk” alternativ värld som vi kan kontrollera genom magi och ritualer. Det räcker att se de tecken på livets mening som finns i den materia vi lever. Magins värld distraherar oss och döljer den mening vi kan se i vårt liv.

Tron på Guds rike är ingen kuliss, men den för oss närmare vårt eget livs begär efter mening och sammanhang. Där mitt i materiens hemlighetsfulla utsträckning och i mötet med den andre kan vi finna Guds rike.

Bön:

Tillkomme ditt rike! Amen.

”Jag skall förinta alla stridsvagnar i Efraim, alla hästar i Jerusalem. Krigets vapen skall förintas, Herren skall förkunna fred för folken, och hans välde skall vara från hav till hav, från floden till världens ände.” Sakarja 9: 9-10
Veckans reflex

När jag läser den här texten undrar jag om vi har samma Gud som Sakarja? Om vi har det undrar jag om vi verkligen tror på henom? Litar vi på att Gud gör det hen säger sig göra? Till profeten Mika hade Gud ju talat om fred mellan folken och att de aldrig mer skulle öva för krig. Var det bara en avsiktsförklaring och inget löfte?

Hur talade Gud till Sakarja och Mika och hur talar Gud till oss i dag? För att ord och meningar ska artikuleras behövs det en strupe och ett flöde av luft men riktigt så går det nog inte till när Gud talar. En så förmänskligad Gud trodde nog inte ens de gamla profeterna på och inte heller vi föreställer oss Guds röst så konkret. Det handlar nog mer om en övertygelse som växer sig så stark inom oss att vi beskriver den som Guds röst.

Nu är det inte bara Guds röst som växer sig stark inom oss utan ett vimmel av övertygelser och infall. Profeternas roll tänker jag mig som några vilka kunde urskilja vad som var Guds röst och berättade det för sin samtid. Säkra kan de väl inte ha varit men övertygade. Sedan får deras tro vara våra riktmärken för hur vi ska urskilja vad som är Guds vilja i samtidens många röster.

Just nu lever vi i en tid när nedrustningssamtalen har upphört och folken på nytt övas för krig. Det känns avlägset att en vändning ska kunna ske och Guds röst har svårt att göra sig hörd. Men det har skett vändningar tidigare. Också på 1970-talet när Ronald Reagan kom till makten förbyttes nästan 20 års avspänning i en ny kapprustningsspiral. När så Gorbatjov och Reagan träffades i Reykjavik 1987 resulterade det så småningom i ett nedrustningsavtal där en del av krigets kärnvapen förintades.  Kalla kriget upphörde och fred förkunnades för folken.

”Fredstiden” förvaltades dåligt – Guds röst var inte den röst som blev ledande i den globala världsordningen. Istället sattes en ny upprusning igång med Natoanslutningar i Östeuropa och militärt ingripande i Irak. I ett militärt försvagat Ryssland formulerade den dåvarande sekreteraren i Rysslands Nationella säkerhetsråd, Vladimir Putin, en ny doktrin. I den stod det att kärnvapen skulle användas i ”kritiska situationer för den nationella säkerheten”. Ännu övar folken för krig och simulerar flygattacker mot militära mål. Ett sådant mål är Försvarets radioanstalt på Lovön som en påsknatt förra året var föremål för rysk övningsverksamhet. Och hela sommaren har vapenskramlet från stormakternas stridande trupper avlöst varandra i Östersjön.

Det har blivit svårare att höra fredsrösten, att se spåren av honom som maktlös rider in på en åsnehingst genom porten till Jerusalem. Det är då vi behöver profetrösterna, nedrustningskravens röster och fredsbevarande allianser istället för militära. Det kan kännas omöjligt när alla ropar på mera vapen. Men det har som sagt skett vändningar tidigare. – och vapnen skapar inte fred, de som vill fred vill inte rusta för krig men ropar ut sin glädje över fredsfursten, ridande på en åsna. Han skall förinta alla stridsvagnar i östra Ukraina, alla stridsflygplan i Lettland. Krigets vapen skall förintas. Rättfärdig är han, seger är honom given, han skall förkunna fred för alla folken.

Bön:

Herre lär oss att känna igen din röst i vimlet av alla ropande röster och jubla när du kommer till oss med hopp om fred och frihet. Amen.
(Lördag 29 november talar pastor Arne Carlsson över samma text i Sveriges Radios program Helgsmål kl 18 med rubriken ”En hoppfull väntan.)

”…Men du är densamme, dina år har inget slut…”
Ps 102:26-29
Veckans reflex

Det är lite märkligt med det vi kallar ”domsöndagen” där texter om domens dag beskriver något som är helt annorlunda än allt det vi brukar predika i våra kyrkor.

Här berättas att Jesus, mitt i sitt tal om himmelriket, plötsligt talar om en dag vid världens slut då änglarna ska gå ut och skilja de onda från de rättfärdiga och kasta dem i den brinnande ugnen. Jag får grymma och outhärdliga associationer till Auswitch där människor som trodde sig vara mer rättfärdiga än andra dömde sina medmänniskor till förintelse.

I en tid då det finns människor som läser gamla heliga texter och tillämpar dem i någon slags fundamentalistisk anda är det viktigt att påminna om att de heliga texterna aldrig får läsas på detta sätt. Bibelns texter har en lång och varierande historia och urvalet av textfragment som blivit till en kanon är gjort av människor. Kanske man ska förhålla sig till dem som Jesus säger i samband med texten om änglarna ”Varje skriftlärd … kan ta fram både nytt och gammalt”. Man får sovra i texterna och pröva vad de står för.

Jag tror inte det går att psykologisera över de grymma texternas innebörd, det är svårt att bortförklara de bestialiska bilder som användes. Det hat och den vrede, som domsöndagens texter vittnar om, speglar snarare en verklig vrede mot förtrycket som drabbar dem vilka oskyldigt lider av krig och ockupationsmaktens fasor. Både den bibliska historien och vår samtids historia har sådana berättelser.

Jag grät när jag läste Abdel Karim Balatas berättelse i morgontidningen. Han är en äldre man, som förlorat elva familjemedlemmar och sitt hus i Jabaliya, ett av Gazas mest tätbebyggda områden. Abdel berättar om obarmhärtig, självupplevd verklighet. – Min fru fick panik. Jag försökte bära undan min svårt skadade brorson, sju år gammal, vars inälvor runnit ut. Han andades ännu, när vi skulle ta oss ut ur huset. Men då snubblade vi på ett avslitet huvud. Det var min dotter Hadils huvud, säger Abdel Karim Balata. Han avslutar sin berättelse som många andra maktlösa offer från Gazakriget med ett krav på att de ansvariga för kriget ska ställas inför rätta för brotten. Rättvisa ger dem inte tillbaka sina förlorade familjemedlemmar men kan kanske hejda hatet?

I den bibliska historien finns ingen Haagdomstol som kan fälla rättvisa domar. Det är kanske därför drömmen om en rättvis dom har förlagts till det okända dunkel som tiden efter döden rymmer. Himmel och jord må brinna, men den som tror ska finna, löftena de står kvar… sjunger vi i en välkänd sång. Psalmisten säger ”En gång lade du jordens grund, och himlen är ett verk av din hand. De skall förgås, men du består, de är ett plagg som slits ut, du byter dem som kläder och de är borta. Men du är den samme…” Jord och himmel må brinna, men du är densamme. Psalmisten skriver de här raderna när han är sjuk och är rädd för döden. Då påminner han om livets djupaste grund och han hoppas få tillbaka sina krafter. Samtidigt låter han psalmen bli ett rop på rättvisa.

Domsöndagens texter är ett rop på rättvisa domar, en Gud som kan ställa maktens arroganta livsförnekelse inför rätta. ”Herre hör min bön, låt mitt rop nå fram till dig. Dölj inte ditt ansikte för mig när jag är i nöd.”

Bön:

Herre, vad kan vi göra för att slippa hatet när orättvisan triumferar? Välsigna vår kamp för fred och frihet och låt krigsherrarna ställas inför rätta. Amen.

”Han skall inte bryta det knäckta strået eller släcka den tynande lågan, utan han ska en dag föra rätten till seger. Och hans namn skall ge folken hopp.”Matt 12: 15 -21
Veckans reflex

I går meddelade invandrarverket att antalet flyktingar kommer att bli fler än beräknat nästa år. I nyhetsrapporteringen fick justitieministern svara på frågor om kommunernas möjlighet att ta emot 95 000 människor på flykt, 1 % av befolkningen svarade han leende, och vi förstod alla att det inte skulle märkas så mycket.

Han skall inte bryta det knäckta strået eller släcka den tynande lågan säger Jesus. Vad kan vara viktigare för kyrkan än att räcka flyktingarna en välkomnande hand. De som sett sina hembyar skövlas: grödorna, djuren, marken, husen, vägarna, barnen, de ofödda – allting skövlades och dödades. Husen med rum som städades till helgen och möbler som inhandlats låg bland ruinerna och gatorna liknade mest ett ruinområde… Det var därifrån de gav sig av för att inte rensas bort som orena, otrogna i en massgrav… Det knäckta strået ska inte knäckas och den tynande lågan inte släckas.

Vid gränsstationer och ankomsthallar ska de stå med darrande händer, rädda att bli återförda till tegelmassorna och svälten, till männen med amerikanska automatgevär och granatkastare. Deras papper och asylberättelser ska ligga i högar på utredarnas skrivbord medan deras bilder av minnen mal runt och rädslan i deras kroppar stör nattsömnen. De knäckta strånas öden ska ännu en gång fylla Europas flyktingmottagningar, ännu en gång ska människors öden hänga på arbetsanvisningar för personal på migrationsverken. De ska administreras och bedömas…

Det är i denna tid, detta år som vår tro prövas. Ska vi ta emot flyktingarna vid gränsen för att de inte kommer att märkas så mycket? Eller är det för att de är människor som vi ska öppna våra städer och byar, våra hem och kyrkor för dem när de går över gränsen.

De ska komma över havet, några ska drunkna och några ska landa vid ödsliga bryggor och forslas gömda till våra gator. Vi vet att de ska komma och vi ska stå med djupnande andedrag, ansikte mot ansikte och se deras värnlösa blickar. Det är för dessa människor vår Gud skall föra rätten till seger. Och hans namn skall ge dem hopp.

Vad betyder det för oss som kallar oss lärjungar och efterföljare. Kan vi bli en del av deras hopp och kan vår kamp inte bara fylla tiggarnas muggar utan också kräva deras rätt. Kräva bostäder, husrum, arbete. mat, gemenskap och skolor där de kan leva ett värdigt liv. Är det vår kallelse att föra rätten till seger i deras liv? Dessa som vi möter på våra gator och i vårt välorganiserade samhälle?

Bön:

”Vi söker förgäves vår Herre,
om inte vi finner varann.
O visa dig, Kristus, ibland oss,
i skepnad av kvinna och man.”

Psalm 715

För Veckans bibelmeditation svarar Uppsala missionsförsamling genom pastor Arne Carlsson. Vinjetten är ett utsnitt ur Olof Hellströms fondrelief Att födas på nytt i Uppsala missionskyrka. Veckans bibelmeditation arkiveras regelbundet och finns att läsa HÄR.

”Saliga ni som är fattiga, er tillhör Guds rike… Men ve er som är rika, ni har fått ut er glädje…
Luk 6: 20-26
Veckans reflex

När jag läser evangelietexten för nästa söndag undrar jag hur det kunde bli så att kristendomen blev en av orsakerna till den kapitalistiska världsordningens framväxt. Kapitalismen handlar ju om kapitalackumulation. Att arbeta för att samla så stor rikedom som möjligt på de egna bankkontona.

Max Weber, sociolog, ekonom och filosof, beskriver protestantismen som den viktigaste förutsättningen för den kapitalistiska samhällsorganisation vi nu lever under. Han ansåg att det var protestanternas vilja att utföra sina världsliga plikter tillsammans med en viss form av rationalitet som var utmärkande för kristen etik och moral. Kanske hade han rätt om man läser hans tolkning som en kritik av den kristna teologin. Är inte Max Webers tolkning av evangeliet ett uttryck för hur kapitalägarna och prästerna lurade arbetaren och förvrängde evangeliet. Max Weber skrev: ”Men arbetet är dessutom, och framförallt, ett mål i sig självt för livet, vilket föreskrivits av Gud.”

När Bibeln talar om arbete, makt och rikedom är det inte utifrån kapitalägarens perspektiv utan arbetarens och den fattiges situation. ”Arbetaren är värd sin lön” och den lönen som ni undanhöll ”skriar till himlen”. För den fattige fanns omsorgen redan från de första berättelserna i Bibeln där Gud föreskriver ”att när skörden bärgas skall du inte skörda ända ut till åkerrenen…  du skall lämna kvar det åt den fattige och åt invandraren”. I Jesaja uttalas ve över dem som förvägrar de svaga rättvisa och berövar de fattiga deras rätt. När profeterna har talat till förmån för de fattiga har de talat i Guds ställe (det är vad det hebreiska ordet navi, profet, betyder). Gud har förkärlek för de fattiga och ställer krav på människornas uppträdande mot dem. ”Den som bespottar de fattiga smädar hans skapare”.

I ljuset av bibelns perspektiv på de fattiga blir det svårare att reservationslöst acceptera kapitalackumulation som ett gudomligt påbud. Om Gud älskar de fattiga, i vårt samhälle oftast de arbetslösa, och säger ”Ve er som är rika” blir den värdeskala vi mäter varandra med den omvända mot den vi praktiserar i vårt samhälle. Då är det inte de där slantarna vi lägger i den fattige tiggarens mugg som är lösningen. Nej, när Gud i begynnelsen påbjuder att säden vid åkerrenen ska lämnas till den fattige så är det en strukturell omfördelning som föreskrivs.

Att arbeta för en strukturell omfördelning är kristen etik. Rikedomen i vårt samhälle fungerar som en strukturell maktrelation med jämviktsarbetslöshet som en metod att hålla nere arbetarens lön. Sett från tiggarens och den arbetslöses perspektiv är det ett pågående förtryck. En kristen kärleksrelation bryter ner alla mellanmänskliga maktrelationer.

Det är när vi söker efter en ordning som bryter upp maktrelationen och gör mot den andre vad vi vill att han ska göra mot oss som vi möter Guds kärlek (och kapitalägarnas vrede).

Bön:
Herre hjälp oss att se på varandra med din kärleks blick.

Amen.

”… skräck för er har fallit över oss, och modet sviker alla som bor i landet.”
Matt 13:44 – 47.
Veckans reflex

När jag läser skökan Rachavs ord till israelerna kan jag inte låta bli att tänka på hur Mosuls invånare upplevde sin situation när de överlämnade sig till Daesh (IS). En del av Daesh strategi är att sprida rykten om sin grymhet för att minska motståndskraften och modet hos de angripna. De irakiska soldaterna hade krängt av sig uniformerna, övergivit sina vapen och flytt. Det är samma typ av fruktan som Rachav berättar om, och den var inte obefogad. Den bibliska berättelsen berättar hur Josuas soldater behandlade Jerikos invånare: ”Alla i staden, man och kvinna, ung och gammal, oxe, får och åsna, vigde de åt förintelse och högg ner.”

Berättelsen om Josuas armé och Daesh framfart är två fruktansvärda berättelser om massakrer i två olika tidsåldrar där stridande män, drivna av religiösa föreställningar, tillåter sig att förgöra sin fiende för att i Guds namn skaffa sig makt, mark och herostratisk ryktbarhet. I vår tid är det inte bara muslimska jihadister som dödar i Guds namn: I Centralafrikanska republiken har kristna gerillaförband tagit makten och jagat bort muslimerna i området och i USA finns fundamentalistiska kristna som bygger upp privatarméer som försvar mot oliktänkande. Religion ger inte sällan våldet legitimitet och det fanns religiösa övertoner också i George Bushs krig mot terrorismen.

Så länge vi talar om hela bibeln som ”Den heliga skrift”, och läser texterna okommenterade i kyrkan, riskerar vi att någon tar berättelserna som bokstavlig inspiration till våldshandlingar. Det finns risk för nya ”Behring Breivik” och de bibliska texterna används redan nu för att legitimera våld i kampen om mark och gränser i Palestina.

Vi förväntar oss att imamerna i moskéerna ska undervisa om tolkningar av koranen som avråder unga människor att bli jihadkrigare. Måste inte också vi oftare påminna om nödvändigheten att läsa de bibliska texterna med kritisk blick? Vi tror på bibeln som Guds ord, men vi behöver tolka texten i det kärlekens ljus som Jesus liv förmedlar, han som kungjort vad Gud är. Kanske vi, likt kyrkofadern Irenaeus, ska betrakta kyrkans och traditionens auktoritet mera som ett förråd av praktiker och tolkningsalternativ än en definitiv tolkningsauktoritet.

Tänk om vi istället för att binda Guds uppenbarelse enbart till passerade skeenden lär oss att upptäcka den kärlek och handlande kraft som finns i djupet av varje människa. När det heliga i vårt djup möter en skapande Gud, i vår egen tradition och historia, kan vi bejaka en frälsning som frigör en levande relation till kärlekens Gud. En Gud som verkar också i vår historia och i djupet av vårt hjärta.

Bön:
Herre lär oss att se din närvaro i historiens djup och giv oss mod att älska.
Amen.

Han svarade: ”jag säger er att om de tiger kommer stenarna att ropa”.

Luk:19: 37-40

Veckans reflex

Det har alltid funnits människor vars upplevelse av världen och naturen är en helhet som inkluderar både människa och Gud. Vi talar om dem som mystiker. Också det rätta finns för dem i människans medvetande, att begripa vad som är rätt har ett samband med delaktighet i Gud. Naturen och världen är bärare av det heliga.

Det är svårt att veta vad Jesus menade med sitt tal om ropande stenar – kanske är han en mystiker som ser natur och mänskligt liv som en sammanhängande verklighet. Mystikerna är ofta besjälade av en så stark enhetsupplevelse att de överskrider alla gränser i sin upplevelse av världen. Så skriver den sufiske författaren, ibn Arabi, i en dikt:

Mitt hjärta är nu öppet för varje form;
En äng för gazeller, ett kloster för munkar,
Ett tempel för avgudar, en Ka´ba att besöka,
Torans rullar och Koranens skrift.
Min religion är en kärlekens religion; varhelst
dess kameler stannar, där finner jag min religion, min tro.

Det är inte svårt att förena mystikens helhetsupplevelse med en modern världsbild. Med de kunskaper vi nu har om livets utveckling är det lättare att se helheten än människan som skild från evolutionens förlopp. Under en ogripbart lång tidsperiod har livsformer utvecklats från en urcell till våra dagars mångfald av liv och till människan som funderar över allt det här. Stenarnas rop och människans är rop ur samma djup. Mystikens karaktär är inte i första hand att söka extatiska upplevelser, utan snarare en omorientering i livet där självet står i ständig kontakt med det gudomliga.

Det är ur denna omorientering den kristna tron får sin politiska och sociala kraft. Ur den religiösa praktiken formas en ny värld. Lärjungarna hade sett Jesus praktik och ropade av glädje därför att de kände igen den förändring som skulle komma med Messias. Ropet är ett rop till den andre som förenar den lyssnande med den ropandes djupa behov av samhörighet.

Mystikens rop är ropet på samhörighet ur det djup som är vårt gemensamma ursprung, en protest mot allt det som skiljer oss åt. Därför är lärjungarnas rop om ”fred i himlen och ära i höjden” ett protestrop mot det som skiljer oss åt, främlingsfientlighet, särskiljande nationalism och krigets splittrande praktik.

Bön:

Tack Gud för att ditt rop inom oss aldrig skall tystna utan kalla oss samman till en enhet som omsluter oss alla!
Amen

… vi har fått nog av förakt, vi har fått nog av de självsäkras hån…
Psalm 123
Veckans reflex

Det är fint att det i psalmistens värld finns rum för en uttalad trötthet på förakt och självsäkerhet. Det går inte att utesluta att där också finns en vrede, en häftig känsla av att nu får det vara nog. Den känslan fick jag när jag såg valnattens resultat där förakt mot tiggare, och förslag om att stänga gränser för livshotade, belönades med många röster.

Nu får det vara nog, vi har haft nog av förakt, nog av bränder i moskéer och romska tältläger, nog med hakkorsklotter och ridande poliser i motdemonstranternas led. Vi har fått nog av de självsäkras hån, av det hån som föds av en självgod mättnad och av dem som hycklar en medkänsla men alltid hittar ursäkter för att inte vilja dela brödet.

Psalmisten ropar ut ”Herre förbarma dig!” Vi behöver någon att vända oss till för att vår vrede inte skall vända sig inåt och förlama viljan till handling. Om vi har fått nog behöver vi ha något att sätta istället för de självsäkras hån och föraktet.

De som föraktar vänder sig bort från dem som behöver bli sedda, dem som behöver se vårt ansikte och möta vår blick. För att vi ska kunna se dem som behöver oss måste vi vända föraktet och självgodheten ryggen. Att vända perspektiven på detta sätt är en omvändelse.

Omvändelse är inte fråga om en spektakulär syndabekännelse, utan snarare om en perspektivförändring. Det handlar om att vända sig i riktning mot dem som behöver möta någon som ser. Att vända sitt ansikte till båtflyktingarna i medelhavet, de syriska flyktingarna vid Turkiets gräns, flyktingströmmarna som flyr ISIS brutalitet eller Romernas flackande blickar vid varuhusentrén. Att våga se nya sidor av tillvaron och våga se nya sidor hos de människor som vi trodde att vi kände. Att se dessa människor är att hoppas på förändringar, även när det är bekvämast för oss om förändringar inte ägde rum.

Hoppet har att göra med vår blick på och för den andre, den som är annorlunda än jag. Det handlar om en ömsint eller omsorgsfull uppmärksamhet på varje medmänniska som jag möter.  Att känna igen den andre som en del av samma mänskliga familj, en vilja att försvara den andres värde och värdighet. Mot föraktet och självsäkerheten står omvändelsen som en möjlighet att besegra vår inre maktlöshet och låta vreden kanaliseras i kärlek och hopp.

Bön:

Tack Herre för att du kan förlösa vår vrede till hopp och kärlek.

Amen

Jag ber att de alla ska bli ett och att liksom du fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss.
Joh. 17:18-23
Veckans reflex

Jag vet inte hur Jesus tänkte när han talade på detta sätt. Han talade säkert utifrån sin ”situation” eller kontext. Jag associerar till våra försök att förstå världens enhet genom att beskriva världen som elektroner och planeter och om en materia där vi själva ingår som en del. Ju mer vi lär om världen och oss själva ju mer förstår vi hur mycket mer det finns att förstå. Det är så lite vi förstår av den fantastiska värld som vi är en del av.

Då återstår för oss att försöka leva ett gott liv utifrån de fragment av kunskap som vi har. Så är vi tillbaka hos Jesus igen. I vår kristna tradition tror vi att han mer än någon annan har visat oss vad Gud är, det vill säga den djupaste meningen med våra liv. Kanske vi behöver både religion och vetenskap för att förstå världen. Så att både fysikaliska och religiösa kunskapskällor hjälper oss att förstå vad det är att leva.

Är det så att religionen har tillgång till andra kunskaper än de visioner som fysikerna förser oss med? Har religionen en erfarenhet som möter oss inifrån och som vi brukar tala om som uppenbarelse? Det är mycket som tyder på att det fanns religiösa riter och erfarenheter långt före vår tideräknings början. Kanske också den erfarenheten djupnar och förändras på samma sätt som vår fysikaliska kunskap vidgar vår förståelse av världen. Är det kanske så att Jesus är den andliga världens Einstein som uppenbarade nya perspektiv på betydelsen av att vara människa.

Utan att förstå eller slutgiltigt veta något om Gud kan man väl få fascineras över hur vår kunskap om den yttre världen blir allt mer lik den inre världens utsagor. Fysikens kunskapshorisonter börjar likna religionens trevande försök att beskriva djupen i vår tillvaro. Den andliga världen kanske inte är så olik den materiella eller kanske rent av en del av den.

Det är i detta perspektiv spännande att lyssna till Jesus ord om att alla ska bli ett. I djupet hör vi samman både rent materiellt och socialt. Det är med bakgrund av denna fantastiska enhet som valresultatets djupaste effekter är så upprörande onda. De som vill skapa gränser och hindra oss från att ”vidga våra hjärtan” har blivit fler. Jesus bön blir i detta perspektiv brinnande angelägen. ”Jag ber att alla ska bli ett…”

Bön:

Gud hjälp oss att öppna våra hjärtan för varandra på den plats vi fått att leva i vår stund på jorden.

Amen

”Allt vad ni vill att människorna ska göra för er, det skall ni också göra för dem. Det är vad lagen och profeterna säger.”

Matt 7:12

Veckans reflex

Jesus hade nog inte hittat på denna lysande ”one liners” själv. Orden återfinns i flera traditioner och i flera kulturer. Vad Jesus gör är att placera in den i ett teologiskt sammanhang. Han gör orden till en sammanfattning av vad lagen och profeterna säger.

Jesus talar om lagen och profeterna som uttryck för en djupare etisk utmaning, inte ett försök att bokstavligt följa en moralkodex, men ett svar på frågan vad det är att vara människa. Att blicka djupt in i människans värld är att söka spåren av en skapande Gud.

Finns där i skapelsens djup ett eko av en djupare mening, en riktning för den väldiga process vi är indragna i. Tänk om det inte är hädiskt att stoppa in religionen i ett evolutionärt perspektiv? Kanske är det tvärtom så att det är där, i djupet av vårt ursprung, vi finner en glimrande strimma av livets mening.

Många har börjat ana att människan är en mer komplicerad varelse än de nyliberala klichéerna om människans egoistiska natur förutsätter. Primatforskaren Frans de Waal vänder på bilden av vår moral som en tunn fernissa vilken döljer människans själviska natur med nöd och näppe.  Han beskriver Bonobo, dvärgschimpanserna som lever i Kongos djungler, som varelser med empati, altruism och samarbetsvilja. Egenskaper som inte bara är medfödda hos människor utan även hos många djur.

Att människan i grund och botten skulle vara en grym och maktlysten egoist gör också författaren Lasse Berg upp med i sin bok ”Gryning över Kalahari”. Han beskriver människan som art, i ett evolutionspsykologiskt perspektiv, där människan kännetecknas av genetisk nedärvd fallenhet för solidaritet, jämställdhet, andligt färgad konst och konfliktlösning genom samtal, inte våld. När Göran Greider läser Bergs bok jublar han och skriver en egen bok om ”Den solidariska genen” och rekommenderar alla att överge den ohållbara doktrinen att mänskliga mellanhavanden enbart är sociala konstruktioner.

Om nu människan som art har denna potentiella rikedom av solidaritet och konfliktlösning utan våld varför speglas det inte i den internationella samlevnaden? Kanske är det för att vi är fångade i förutfattade meningar om vad det är att vara människa. Statsvetaren Robert Axelrod har i sin bok ”Från konflikt till samverkan” visat hur det lönar sig att visa vänlighet, inte programmatisk egoism. Han är en av dem som allt mer söker sig bort från tron på de egoistiska och girigt självcentrerade perspektiven. Framtidens skugga över den internationella samlevnaden visar allt mer behov av en samarbetets och solidaritetens politik.

Kanske det är dags att lyssna på djupet av lagens och profeternas budskap. Allt vad ni vill att människorna ska göra för er, det skall ni göra för dem.

Bön:

Herre vi har tappat bort vår roll som medmänniska och ber dig om nåd att på nytt upptäcka lagens och profeternas väg.
Amen