Arne Carlsson

”…Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen på henne…”
Joh. 8:1-11

Veckans reflex:

Nej, i vårt samhälle stenar vi inte kvinnor som säljer sina kroppar till de män

som utnyttjar deras utsatthet. Istället för att straffa offret försöker vi hindra förövaren. Det är lite av den insikten som Jesus ger uttryck för när han säger ”den av er som är fri från synd skall kasta första stenen”.

Men vi har andra kriterier för utstötning som straffar människor till utanförskap långt innan domstolarna trätt in med sin juridiska professionalitet. Att bli en del av det som politikerna kallar ”utanförskapet” kan gå fort. Man kan lätt hamna i rännstenen när skilsmässan bryter ned ekonomin så att hyran inte blev betald, när kronofogden vräkt lägenhetsinnehavaren eller när drogerna smugit sig in i vardagen. De internaliserade värderingar som styr vårt omedvetna fäller obönhörligt sina domar också i vårt samhälle. Även om vi inte talar om synd så känner den utstötta människan hur dörrar stängs på grund av människors fördömande.

Det är mot dessa självvalda domare Jesus riktar sin rannsakande uppmaning. Den av er som är utan synd, som aldrig klivit ut på alltför svag is, skall kasta första stenen.

Tänk om det finns en slags kollektiv folkdomstol som utan barmhärtighet självsvåldigt förrättar domar? Tänk om den plötsligt förvandlar några människors liv till lagbrott och talar om för tiggande romer att parkeringsplatsen inte är till för dem, eller att deras provisoriska hem ligger fel och måste rivas? Tänk om den osynliga folkdomstolen plötsligt börjar tolerera att husen där asylsökande ska bo bränns ned och att likgiltigheten mot främlingar blir till hat?

Redan Bibelns första berättelser handlar om hur Kain övermannas av en avund så stark att den får honom att döda sin bror Abel. Sedan har liknande händelser upprepats i generation efter generation. I Sverige är vi faktiskt världsledande på att låta Kain genomföra sitt mord ännu mer effektivt, genom att konstruera ständigt nya vapen och vapenbärare. Människans möjlighet att bruka våld mot sin medmänniska har blivit en självklar del av vårt globala samhälle. Bakom detta ligger övertygelsen om att vi har rätt att använda våld därför att vi är utan synd och representerar det goda samhället.

Jesus ord till dem som menade sig vara utan ”synd” drabbar både dem som aktivt blivit våldets hantlangare och dem som passivt accepterar orättvisorna. Mänsklighet och medkänsla kräver att vi alla försvarar dessa värden. Vi har tillsammans ett personligt ansvar för den fortsatta utvecklingen och den fråga vi behöver ställa oss är: ”Vad är det som ger oss rätt att kasta första stenen?”

Innan de skriftlärde förordade stening av kvinnan i bibeltexten hade det skett en kulturell och känslomässig övertalning som pågått inom dem. Religiösa och själsliga strukturer av grymhet hade påverkat deras rättskänsla. På samma sätt har något inom oss människor överröstats eller övervunnits innan kriget eller våldet bryter ut i handling. Just nu pågår Baltops, en militärövning på Östersjön med ca 6000 deltagare, en träning för att möjliggöra för människor att inordna sig i en social ordning som använder våld och brutalitet. Även chefen för SS, Heinrich Himmler, insåg att det behövdes övning för att utföra krigshandlingar. Hans definition på en eftersträvansvärd hårdhet var att kunna mörda värnlösa människor och ändå förbli anständig. Den nazistiska ideologin är ett kusligt exempel på hur tron på våld och dödande är nödvändigt för att förverkliga deras samhällsutopi. Den yttersta konsekvensen av denna ideologi är förintelse av dem som uteslutits.

Jesus vänder sig mot hela detta system av utdömande. Brutalitet, vilja att stena, kan snabbt ta oss själva i besittning i ett samhälle där några placeras i ett utanförskap. Vi behöver ständigt utveckla vår förmåga att se en aspekt av oss själva i den andre. Sedan kan vi följa Jesus exempel: ”inte heller jag dömer dig”.

Bön: Hjälp oss Gud att värna varje människas rätt till liv och frihet. Amen.

”…På samma sätt, säger jag er, gläder sig Guds änglar över en enda syndare som omvänder sig.”
Luk 15: 8-10

Veckans reflex:

Teologi är en färskvara. Hur vi läser och tolkar texter och begrepp ur den kristna historiens kanon är, och måste vara, en dynamisk process. Det är därför vi behöver en kyrka, en gemenskap av människor, som förvaltar de texter och erfarenheter som till exempel bibeln utgör. Förvaltandet är inte främst ett frysskåp, som konserverar texterna i dess ursprungliga form, utan snarare en odlingsbädd som ständigt låter dessa erfarenheter på nytt gro och bära frukt. Teologi är ett odlingslandskap där alla blommor ska blomma, där mångfalden av tankar och infall ska bära frukt. Då blir kyrkan mer lik en sommaräng än ett museum.

Det är ordet ”syndare” i texten som påminner mig om hur nödvändig nytolkningen av de bibliska texterna är. Många som vuxit upp i närheten av ”väckelserörelsen” minns hur ”syndakatalogen” var ett sätt att konkretisera hur farlig världen var och hur lätt man kunde missa målet med sitt liv. Det fanns en livsstil med färdiga beteendemönster som skulle bevara den kristna människan i nådens hägn. Så småningom har denna konkretisering av kristet liv kommit att kännas lite gammalmodigt. Förändringsarbetet inom delar av frikyrkorörelsen har nytolkat inte bara begreppet ”synd” utan hela den teologiska världsbild vi använder för att förstå vad det är att leva som Kristi efterföljare.

En kontinuerlig utveckling av teologin är nödvändig för att den ska vara relevant i en värld där själva livsprocessen är under förvandling. Detta betyder dock inte att allt gammalt förkastas och att det moderna alltid är sannare, som filosofen Friedrich Hegel tänkte sig. I hans värld kom till exempel judendomen som ett tidigare utvecklingsstadium i världsandens progression vilket gjorde den underlägsen den senare kristendomen. Hegel tänkte sig att mänskliga tankar utvecklades oberoende av naturen och världshistorien blev då en produkt av mänsklig vilja. I förtjusningen över mångfalden av naturvetenskapliga nyupptäckter formades under 1800-talet många närmast mekaniska världsbilder där den mänskliga tanken i självförhävelse ersatte en överflödig Gud.

Detta monumentala övermod, där den mänskliga ”världsanden” skickar ut sina tjänande ”folkandar” för att forma historien, kapsejsade i förintelselägrens och de etniska rensningarnas rasism. Efter den erfarenhet som 1900-talets historia lämnade efter sig duger inte vare sig 1800-talets världsande eller de mekaniska världsbildernas bundna mönster som förklaring till mysteriet att vara människa. Inte heller de bundna teologiska mönster, som skapat samfund och kyrkor, har längre tolkningsföreträde. Det vi behöver är istället modet att möta den andre med tillit och kärlek. Det låter så obetydligt, men utgör det lilla prisma som får oss att upptäcka felen i vår världsordning, det vi skulle kunna beteckna som synd. Därför gläder sig änglarna över varje syndare som omvänder sig.

För att delta i denna nyskapande livsprocess behöver vi på nytt ett öppet sinne som i förundran gläds åt förändringens möjligheter. Eller som det står i Thomasevangeliet ”Jesus sade: Den som söker, slutar inte med att söka, förrän han finner, och när han finner, blir han bestört, och när han är bestört, blir han förundrad och han blir kung över allt.”

Låt oss betrakta både vår egen personliga historia, och världshistorien som vi känner den, som tio silvermynt av vilka vi tappat bort ett som vi gör allt för att finna. Finna den länk som ska binda samman de olika världsbilder vi format. Låta oss beröras av den kärlek som kan bryta ned de antagonistiska motsättningar som splittrar det mänskliga livet. Och när vi finner blir vi bestörta och när vi blir bestörta blir vi förundrade och förenas med allt. Då ska Guds änglar glädja sig.

Bön: Gud vi söker dig för att vi anar din närvaro trots splittringen i vår värld. Gör oss till besegrande kungar över splittringen och förena oss med Dig och med varandra. Amen.

”Vi vet att Gud på allt sätt hjälper den som älskar honom att nå det goda…” Rom 8:28-30

Veckans reflex:

Vad är ”det goda”? Är det inte det goda livet vi alla söker? Bland politikernas lockvaror är det just det goda livet som är den främsta produkten, men var finns de sanna vägarna till det goda livet? Det är inte bland lockvarorna vi finner dem men vi kan höra det goda livets tonarter om vi lägger örat till marken och lyssnar.

Vi har glömt att lyssna efter meningen med livet i skapelsens dolda ljudspår. Istället tjuter i våra öron en rundgång av de privilegierades falska begär. PR-strategerna viskar till politikerna att det begäret måste tillfredsställas. Men den jakten efter egna fördelar kväver viljan till samhörighet och omsorg. Vi glömde väl inte den utgivande kärlekens mysterium i överflödssamhällets köpcentrum och eskalerande lyxproduktion?

Det goda livet finns inte i lyxresor och femstjärniga hotell vare sig vi är biskopar eller fattiga socialarbetare. Det är inte bland de mest privilegierade det goda livet växer. Det goda livets hemlighet döljer sig i det vi gör mot de mest behövande, det är i kärleken det goda livet växer. ”Vi vet att Gud på allt sätt hjälper den som älskar honom att nå det goda.” I kärleken döljer sig livets sötma. I de många ansikten som vårdat och älskat finner vi vägarna till det goda livet.

Med en undran över vägar till det goda livet går jag i gryningen ut på förstukvisten. Där ropar koltrasten ut sitt behov av plats i förhållande till sina artfränder i skogsbrynet. Koltrasten märker ut sitt försörjningsterritorium. I gryningen inrättas en rättvis gemenskap för koltrasten och lövsångaren i skogar och ängar. Ur potatislandet skjuter blasten upp som en triumferande signal om överlevnadskraft. Där i gryningen predikar naturen för mig om det goda livet som rättvis fördelning av skogsbrynets levnadsvillkor. Livskraft och föda räcker till ett gott liv för alla i skogsbrynet där balansen skapas av årstidernas växlingar.

Mitt artrika skogsbryn av susande lövkronor har förberetts i tusentals år med assistans av mikrober och daggmaskar. I gryningen kan vi på nytt lära oss något som PR-strategerna har glömt: att livet inte föddes genom politiska beslut utan väcktes av ljuset. Det var i gryningen som livet började finna sin livsform, i samma rörelse som jag själv lever. Samma rytm av fördelning och åldrande, arbete och gemenskap. Där i skogsbrynets uppvaknande denna morgon viskar en röst om det goda livet, om skapelsens villkor och möjligheter.

Kanske det inte är uppåt i samhällets hierarki, utan nedåt i jordens mylla, vi ska söka livets hemlighet? Kanske skapelsens hemlighet ligger just i dess egen djupa särart av natur och kultur, av generationers arv i form av förvaltad mylla och i skogar och ängar?

Där i skogsbrynets visdom finns inget maktcentrum som reglerar livet. Så ligger inte heller det goda livets hemlighet i en dominerande politisk eller religiös makt. Det goda livet skapas inte av en världshegemoni. Det är inte i beroendet av en stormakt, som förväxlat sina egna intressen med mänsklighetens, som det goda livet växer. Inte ens i den tilltagande finans- resurs- och klimatkrisen är det stormakten som ensam kan förändra världen. Men i skogsbrynet predikas den utgivande kärlekens lag, samma lag som glimtar fram i de bibliska texterna. När allt fler börjar ruskas om till eftertanke ökar hoppet om förändring. För att inte förstöra allt det som tagit eoner av tid att skapa behövs ett lyssnande öra mot jorden och en kultur som inte bryter ned naturens förnyande liv men förstår att bruka dess rikedomar .

 
Bön: Gud lär oss att lyssna där din röst kan höras som bäst. Lär oss att lyssna till din skapelse och till dessa dina minsta. Amen.

Mose sträckte ut sin hand över havet, och Herren drev undan havet med en stark östanvind, som blåste hela natten. Så gjorde han havet till torrt land. Vattnet klövs och israeliterna gick torrskodda tvärs genom havet, medan vattnet stod som en vägg på båda sidor…     2 Mos 14:21-22

 
Veckans reflex:

Jag tänker inte spekulera i om detta möjligen kunde ha hänt. Om det, med kännedom om vår tids kunskap om väderfenomen, är en trovärdig berättelse. De här texterna är ju ingen meteorologisk beskrivning, utan de berättar om hur vi då tänkte om vårt förhållande till naturen och Gud. De berättar om människans vilja att styra över naturen och att bryta den maktlöshet vi har inför naturfenomen och om det kanske finns ett

bakomliggande maktcentrum som vi kan anropa i svårt utsatta lägen?

I vår tid har vi förvisso en annan förståelse av naturen än vad Moseböckernas författare hade. Vi kan tycka att deras myter var primitiva men ser inte hur våra egna föreställningar om världen i stor utsträckning styrs av myter som vi uppfattar som sanningar. Är inte individualismen just en sådan myt som på bara några årtionden skaffat sig hegemoni över vår bild av verkligheten. Detta trots att vi inser hur beroende vi är av varandra, till och med för de mest banala behoven i livet. Tron på våldet som medel att nå politiska mål är en annan myt som dominerar vår världsbild. En oreglerad kapitalism, vårt sätt att organisera den ekonomiska verkligheten, är även den en myt. Detta trots att vi även här inser svagheten i det system som ökar klyftorna mellan människor och hotar vår överlevnad genom den skenande klimatförändringen.

Det är inte kunskap som i första hand bestämmer vilka myter vi väljer att lyssna till utan vad vi tror gynnar våra intressen. Inte heller teologin styrs enbart av kunskap utan bestäms ofta av snävare intressen i subjektiva perspektiv. Vad ska man annars säga om framgångsteologins löften om en gud som gör dig rik om du väljer att tro på honom?

Det är lätt att bli cynisk och att ge upp hoppet om en gemensam bild av verkligheten, en bild som inte har subjektiva intressen som drivkraft utan bygger på en gemensam sanning. Finns det någon sådan sanning?

I berättelsen om Moses och havet finns en tillit som sträcker sig bortom vår kunskapshorisont men ändå ryms i den mänskliga erfarenheten. När Moses sträcker ut sin hand är det ett uttryck för tillit till det okända och till möjligheten att finna en väg som öppnar sig mot en gemensam överlevnad. Att bryta mot de dominerande myternas krav och söka en sanning bortom vår kunskapshorisont är både religionens och vetenskapens strävan. Ett kompromisslöst sökande efter en ny sanning, giltig i förhållande till den nya erfarenhet som möter oss i en föränderlig värld.

I religionens språkbruk är det kärleken som driver oss att söka nya erfarenheter, att våga pröva nya möjligheter. En röst som kommer inifrån men samtidigt bortom det egna och som inte är någon blind lydnad av vad någon annan varelse säger. Kärlekens röst präglas av lyhördhet för andras behov och öppenhet mot förändringar. En skärningspunkt mellan religiös erfarenhet och vetenskaplig upptäckt. En resa in i det okända med tidigare kunskaper och erfarenheter som vägledare.

Det är med sina sinnen eller i sinnesintrycken, människan lyssnar efter det gudomliga i världen. Mechthild von Magdeburg beskriver hemligheten bakom den tystnad som föregår mötet med ny kunskap och erfarenhet, mötet med kärlekens röst: ”När jag skådade henne på rätt sätt, lystes mitt dunkla hus upp, och jag kände igen allt som var i det och som skedde där. När jag såg henne, kände jag igen henne, för jag hade redan sett henne då hon var min följeslagerska…” Det mörka huset blir ljust men det som lyser upp är inte något nytt som inträder utan något som alltid redan var där.

Bön: Gud, upplys vårt mörka hus med din lyskraft och hjälp oss att se den kunskap som ger din kärlek utrymme både i våra liv och i våra samhällskonstruktioner. Amen.

…och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. … Matteus 28: 16-20

Veckans reflex:

Det låter så stabilt och betryggande, ”att hålla de bud jag har gett er”. Det klingar lika tryggt som i min barndoms söndagsskola med minnesvers och klistermärken. Jesus som en kyrkans Per Schlingmann som slutat prata om vad man är emot, för att istället visa vad man vill. Går det att förstå den kristna utmaningen som en enkel framgångsrik slogan om att hålla buden så som de sammanfattas i tron på Jesus och sedan

ordnar sig resten. Lagen fullbordad i en enkel tro där nåden fullkomnar allt.

Finns det en enkel sanning som är undangömd i den bibliska texten och som är lika för alla tider? Livet förenklat till en enkel kontext av individuell ”snällhet”. Är kyrkans uppgift att hålla alla lugna i förtröstan på att det sitter en Gud i cockpit som styr världen? Vi ser världens orättvisor och en annalkande finanskris men gör inget för att ta kontroll över läget. Under tiden går präster och pastorer runt och lugnar passagerarna genom att kontrollera säkerhetsbälten och servera kaffe. Eller är det istället så att vårt liv är betydelsefullt som en del i det stora skeende som är vår värld, som en delaktighet av den stora förändringsprocess som är Guds skapande närvaro? Är vi kanske medarbetare i Guds stora skapelseprocess?

Som tonåring läste jag Thomas á Kempis ”Kristi efterföljelse”. Där får den kristna tron inte sin legitimitet genom en översinnlig sanning som kan knytas till en text. Istället raderas gränsen mellan det översinnliga och det vardagliga genom efterföljelse, genom rörelse och förändring. Istället för stabila bud och religiösa konstruktioner av trosföreställningar måste sanningen ständigt sökas och tolkas i det liv vi möter. Tron på Jesus betyder tillit, att våga leva och handla i den värld som hela tiden växer fram i ett samspel mellan den materia som omger oss och våra egna handlingar. Sanningen ligger inte i en bakomliggande ordning eller i en given sanning utan skapas i rörelsen, i efterföljelsens kreativa språng.

Med en sådan förståelse blir den kristna tron deltagande och ansvarstagande. Den sitter inte lugnt med säkerhetsbältet fastspänt utan tar risken att låta nåden verka i hanteringen av styrspakarna och i tolkningen av cockpitens avancerade instrumentpanel. Att hålla alla de bud som Jesus gett är inte ett passivt mottagande utan en aktiv efterföljelse. Ett liv där det egoistiska jaget inlemmas med ett samtida ”vi” inför finanskriser, fattigdomsbekämpning och klimatförändringar. Ett ”vi” där nåden finns i det kreativa och våghalsiga språnget för att förena de minsta och utanförställda med det ”vi” som delar gemenskapens skapade frukter. På den resan kan vi inte erbjuda något säkerhetsbälte men en nådens ordning som försonar det som brister och oroar dem som etablerat sig i de besuttnas fåtöljer. En nådens ordning som lär oss alla de bud som Jesus gett oss.
Bön: Gud upptänd missnöjets eldar över den orätt som råder och giv oss nåd att i tro och kärlek bli dina efterföljare. Amen.

”Jag skall be fadern, och han ska ge er en annan hjälpare, som skall vara hos er alltid: sanningens ande…” Joh. 14: 15-21

Veckans reflex:

”Sanningens ande”, är det en erfarenhet inom den kristna trons dogmatik eller är det en erfarenhet som finns i den komplexa värld som vi alla delar? Är det en erfarenhet som möter oss med en ny insikt, att se även det vi inte tror att vi ser, att se det som vi sällan sätter ord på därför att vårt språk begränsar det vi kallar verklighet till vissa kategorier. Just detta inbrytande ljus som Paulus mötte på vägen till Damaskus eller den Zatori som zenbuddisten möter när han krattat sin trädgårdsgång fullkomligt.

Sanningens ande är kanske den som framträder när vi inför en upplevelse inte genast faller tillbaka på välkända former, normer eller begrepp, utan håller öppet för att det vi möter faktiskt kan vara annorlunda. Som när Gunnar Ekelöf sitter i trädgården en sommarnatt och ”lyssnar till något jag hade på tungan att säga men aldrig fick utsagt, något jag inte ville förråda ens om jag kunde. Och att det porlar inom mig av renaste lycka!” Han blir ett med natten, med sig själv, med ljusets låga som ser honom i ögonen, stilla – outgrundligt och stilla. Han kallar sin upplevelse ett möte med ”det enda som försonar”.

Är ”Sanningens ande” det som hjälper oss att vidga skapelse-uppfattningen så att vi ser det nya och ständigt föränderliga som händer i det välbekanta och till synes stelnade. Som när jag en kväll lät tiden rinna förbi medan jag lät ett TV-program om en Dinosaurie berätta om en tid som svunnit. En dinosaurie, så avlägsen i tid, men ändå en del av samma värld som jag. Från deras död och kamp om födan har våra egna känslor fått en färgton. Deras kraftfulla steg över jordytan var, liksom jag, en del av samma skeende på väg över tidens vatten. Det finns inget innanför eller utanför, bara en verklighet, ett jättelikt skeende som vi delar med dinosaurier, med våra barns nyfikna ögon och med flyktingarnas jagade blickar. Det är bara våra ögon som behöver öppnas för att kunna se.

Kanske är det denna upplevelse som är mötet med ”Sanningens ande”. När världen inte längre är uppdelad i det som är materia och ande, det som är närvarande och det som är frånvarande. När denna åtskillnad bryts av en inre faktor, en kraft, som är utom räckhåll för enkla uppdelningar mellan det ena och det andra. En inre kraft som försonar och enar och lyfter oss så att allt är i allt, på en gång sitt slut och sin början, som nattvardsbrödets torra skorpa löser upp sig av tungans fukt och ingår i min kropp.

Bön: Tack Gud för livets glädje och för att din vilja är den sammanhållande linsen i våra livs kalejdoskop.

… Jag kom från fadern och trädde in i världen. Jag lämnar världen igen och går till fadern …”

Joh. 16: 23-33

Veckans reflex:

””Komma och gå, så beskriver Jesus sitt liv – ”jag kom” – ”jag lämnar”. Ett liv kommer för att försvinna, en rörelse som är meningen med livet. Som en varsamt spirande vårdag försvinner in i sommarens ymnighet. En rörelse på tvärs genom tid och rum, en rörelse som pågår i oss alla medan vi lever. Av det gamla finns bara övergivna kulisser kvar, kulisser som vi kallar minnen. Det är inte minnet som är livet, utan rörelsen bort från minnet, försvinnandet, som en droppe i tidens ebb och flod.

Den åldrande människan kastar sig inte längre in i nya karriärsteg eller nya ”evangelisationsprojekt” och det beror inte på att hon resignerat. Åldrandet föder en mognad som inte längre söker livets mening i en högre fullkomlighet, inte längre iscensätter ”korståg” eller har behov av att se sin kristna tro som uteslutande och exkluderande. Om det är i rörelsen – komma och gå – som Gud är närvarande, så tjänar det inget till att hålla fast vid det som är. Då är det fåfängt att i fundamentalistisk anda frysa ögonblicket och fånga Gud i våra tanke-nät. Det är i rörelsen i vi möter Gud – inte i det förutbestämda och formulerade. Ju mer vi pratar och formulerar om Gud, desto mer försvinner det vi pratar om.

Med andra ord möter vi Gud i själva rörelsen, just den tid och det rum som är vårt. Inte heller som en gemensam nämnare i religionshistoriens språng finner vi Gud. Men i vårt livs pågående rörelse är vi fullständigt inlemmade i det liv som radikalt överskrider och utmanar vår kunskaps gränser. I livets rörelse in mot det okända möter vi Gud liksom varje människa bär ett inre ljus, en kärlek, som införlivar henne i en större verklighet.

Allt liv är hö / och blomstren dö / och tiden allt fördriver / sjunger vi i Wirséns sommarpsalm. En av de vackraste, lätt vemodiga dikterna i den svenska psalmskatten. Ur sommarens livsprocess hämtar författaren bilden av enheten mellan människa och natur, bilden av livets komma och gå, köttets likhet med hö. I vårbroddens tunna ax på magra och torra gräsängar föds bilden av livets mening. Dess doft av hö, från kumarin i bladveckens skira snärp, ska sakta flykta och låta sig inlemmas i det pågående. ”Allt kött är hö, allt flyktar här och snart förvissna gräsen. Hos dig allena herre är ett oförglömligt väsen. Min ande giv det nya liv som aldrig skall förblomma fast äng och fält står tomma.”
Bön: Tack Gud för livets hemlighet, vårt livs skälvande ljus och för den mening som vi inte vet något om. Amen.

”… och den som söker, han finner, …”

Luk. 11:1-10.

”Till sist
står jag och skriker
ut mot en väldig öppning
utan färg

till vad
det öppnas
vet jag inte
men en öppning
utan färg och
för vid
för allt
som kan ropas.”

 
När jag läser Birgitta Lillpers vackra dikt kommer jag att tänka på Jesus ord om ”den som söker han finner”. Allt för ofta har vi bestämt vad det är sökandet ska leda till och begränsat Guds tilltal till att handla om vad våra religiösa fantasier har åstadkommit. Men för Jesus är bönen ett öppet tilltal där våra materiella behov bara är en ram för vårt livs begär: Brödet som upprätthåller livet och den ömsesidiga sociala tillhörigheten med hopp om skuldavskrivning. Jesus visar också hur det genom hela bönens ramverk finns ett existentiellt rop efter mening, efter ”helig ande” i livsrummet: ”Låt ditt rike komma.” Ett skrik mot en väldig öppning, till vad det öppnas vet jag inte, för vid för allt som kan ropas”.

Om bönen reduceras till en önskelista, ett instrument för mina ekonomiska eller politiska drömmar, fastnar den i ramverket och blir på sin höjd ett finstämd form av förströelse. Men bönen i Jesus undervisning kan i stället betraktas som en öppning in mot en okänd värld. En värld som bryter upp våra vanliga och invanda behov och ger oss möjlighet att lämna det vanemässiga och vedertagna för att se ett djupare skeende i den materia som är vår.

Bönen öppnar för ett kärlekens ljus som kan belysa det som sker i våra liv,

i vår tid, i vår kultur och tvinga oss att tänka efter ännu en gång. Bönen vill lyfta oss ur det praktiska livets fasader och klyschor och föra oss ut i det kärleksfulla ljus som bereder rum för det oförutsedda. En öppning utanför våra färgfält som vidgar våra individualistiska begär.

I bönens berusning finns ett främliggörande av den egna horisonten, av våra egna begränsande övertygelser. Bönen vill vidga sinnena som när vi andas in den starka aromen av vår i näsborrarna sedan aprilljuset lockat oss ut på fälten. Det är i denna ständiga förändringsprocess som hoppet om en ny öppning döljer sig.

Genom hela vår historia pågår en skapande vilja, en öppning mot det okända. Vi är en del av den berättelse som började när haven en gång i skapelsens morgon drog sig tillbaka och ”Gud kallade det torra landet jord, och vattenmassorna kallade han hav”. Då haven torrlades lämnade den primitiva fisken sin miljö för att utforska jorden, tvingad att stå på egna ben utvecklades förmågan till nya erövringar och nya skapelser. Ur en förbiotisk soppa , före växternas och djurens ekologiska samspel, tillhandhöll materien redskap för det vi nu kallar samhällen och drömmar.

Bönen och den religiösa tron placerar skapelseprocessen i ett meningsfullt sammanhang av liv. En öppning ”för vid för allt som kan ropas”. Där i djupet av vår existens kan den som söker finna ett gensvar som väcker en varm kärlek, den finns inte där av en slump, den är en medveten önskan om delaktighet.

Bön: Hjälp oss att vara en del av din skapande kärlek i det kaos där vi inte alltid kan se riktningen. Amen.

 
””Detta befaller jag er: att ni skall älska varandra.” Joh. 16: 10-17

Nyateisterna älskar att tala om det vi kallar ”Teodicéproblemet”, hur Gud kan vara god och allsmäktig när det finns så mycket ondska och lidande. I mängden av berättelser från olika tidsepoker som vi omger oss med är frågan om lidandet ett ständigt återkommande problem. Den äldsta berättelsen om motsättningen mellan Gudstro och lidande finner vi redan i Gamla testamentet med Jobs bok. Den tyske filosofen Gottfried Leibniz gav på 1700-talet ett namn åt problemet och allt sedan dess har det formulerats som ett spekulativt ifrågasättande av den kristna tron. Nyateisterna Richard Dawkins och Christopher Hitchens är alltså inga banbrytande nytänkare utan de bekräftar bara att vår hjärna har en begränsad förmåga att ge svar på komplexa frågor.

För den som har en kristen tro är inte lidandet i första hand en spekulativ fråga om Guds existens utan en kritisk utmaning. Lidandet är ingen teoretisk fråga eftersom ingen teori kan lindra den lidandes nöd. Lidandet är en praktisk utmaning som kallar oss att begränsa och lindra den andres nöd. ”Detta befaller jag er: att ni skall älska varandra.” I Jesus sällskap blir en antik filosof som Severinus Boëthius mer relevant än Leibniz. Han vänder på problemet och frågar varifrån det goda kommer och varför vi utgår från att det goda är normen? Vad är det som händer inom oss när vi ”öppnar våra hjärtan” och möter dem som behöver oss med värme och omtänksamhet. Och vad är det som gör att det krävs flera år av indoktrinering och träning för att lära sig använda dödande vapen mot en annan människa.

Att älska varandra är ingen ideologi. Ideologier kommer och går, de är konstruktioner av tankar, språk och handlingar, och de kan vara drömmen om den bestående organisationen som ska passa alla tider. Ideologierna vill ”hejda världen”, komma till historiens slut och stoppa tolkningsflödet. Att göra religiös tro till en ideologi, till ett politiskt system, är att förvandla den till en sekt. Politik blir inte kristen bara för att man sätter ”Krist-” framför den eller applicerar tolkningar av bibliska berättelser på samhällsproblem. Den kristna trons utmaning är att leva i kärlek mitt i den stora omvandlingsprocess som är livets hemlighet. Vi kallas att ta del i den nya världsbild som lämnar det gamla bakom sig och kritiskt granska de framväxande kulturmönstrens nya språk och handlingar. Språket avslöjar avsikterna bakom varje ny ”regim” som till exempel när människors nöd formuleras som ekonomiska problem eller hemlösa förvandlas till mängder och volymer. Samtidigt som solidaritet och kärlek betecknas som naivitet, ”vi kan ju inte hjälpa alla”.

Varje tid har sina oskrivna lagar, sin rådande ordning och sina tillfälliga självklarheter. Men djupare än alla tillfälliga normer är det medvetande vi kallar kärlek eller till exempel musikens mysterium som kan beröra oss till tårar. Det är den erfarenhet som rör sig utanför vårt kunnande som är livets viktigaste. En erfarenhet som vetenskapen aldrig kan förklara hur sofistikerad den än blir. Det verkliga mysteriet är den erfarenhet som uppenbarar kärleken i vår värld, full av ondska och lidande. Det mysterium som avslöjar en djupare ”regim” än den vi skapat och som talar ett annat språk än tekniken och våldet med sina stumma läten. Jag hör mysteriets ord inifrån när jag vänder mig om i den tidiga morgontimmen och ser österhimlens orangeröda strimmor bakom svarta trädsilhuetter, när jag

går på känn och förundras över rådjurens snabba flykt och tystnaden efter språnget.
Bön: Tack Gud för att vi får älska varandra och leva i kärlekens mysterium. Amen.

””Herre, visa oss Fadern, det är nog för oss.” Joh. 14:1-14
Veckans reflex:

Som om vi inte sett och hört något, som om vi inget fattat eller förstått, begär vi ständigt de där enkla orden som förklarar allt tillräckligt. Vi söker oss till bilder som ger hemkänsla av något slag, det som går att känna igen. Vi frågar efter en enkel mening, en tydlig lösning på det som har blivit vårt liv, som när de första tulpanbladen skjuter upp ur jorden och bekräftar lökens bestämmelse. Inte bara en trötthet som får oss att så småningom somna in utan en igenkänning. Varför lever vi och varför är det så angeläget för oss att vi gör vårt yttersta för att fortsätta leva?

Religionens yttersta syfte är just att finna ett svar på själva livsgåtan. Ett svar på vad det är som griper oss så djupt att vi gråter och skrattar, bygger och river, att vi förändrar och ödelägger städer och byar. Att vi älskar och föder barn som får allt att börja om. Och svaret på frågan finns inte där, och något svar fanns inte alls, därför att livet inte var en gåta med ett färdigt svar. Livet var en process i ständig förändring. Den gud som är alla gåtors svar fanns inte. Allt var ett stort äventyr, en process med Guds ständigt nyskapande närvaro.

”Herre, visa oss Fadern, så är det nog för oss”. Människor har alltid ställt krav på konkretion för att behålla kontrollen över liv och död. Visa oss – ge oss – konkret och tydligt, en tillräcklighet som räcker till allt! Men Jesus svarade genom att avvisa kravet på en synlig Gud. ”Tror du inte att jag är i Fadern och Fadern i mig?” Där inne i vår egen kärlek, i det som är vårt liv, finns en verklighet som vi kan känna igen. En erfarenhet av Gud. Kände vi inte igen honom när han satt där och sa: ”Frid över er!” och öppnades inte våra sinnen så att vi kunde förstå? Var det inte en igenkänning? Ja kände vi inte igen samma spirande liv som i tulpanknoppens process när vi förälskade ser på den som vi vill ge vår kärlek? Något av livets mysterium blir synligt när marken är beredd för sticklingar och rötterna ger liv åt bladveckens puls.

Det är just för att livet inte är en konkret förutsägbar process som vi kan vara medskapande, fria att leva och förändras. Det är därför historien visar en pågående förändring som vi är delar av. Gud är inte som ett givet svar men hen är en lidande och älskande närvaro. Gud går inte att begränsa med några konkreta anvisningar eller beskriva med enkla ord. Den Gud som givit oss liv är bortom orden, i djupet av den värld som pågår. I denna tillit kan vi få leva vårt liv utan skräck, i harmoni med livets innersta värme.

Den kristna traditionen är en berättelse om Gudserfarenhet. Det är inte utanför vår erfarenhet vi möter Gud, men vår erfarenhet bär på möjligheten att ana det gudomligas närvaro. På samma sätt som den kan anas i i snödroppens spirande blad, liksom okodade rena stavelser i vitt och grönt.
Bön: Tack Gud för att du möter oss som en erfarenhet i vårt livs berättelse och ger oss mod att möta både gråten och glädjen. Amen.