…”Då skall alla jordens folk lära känna ditt namn och frukta dig, så som ditt folk Israel gör, och förstå att detta hus som jag har byggt är helgat åt ditt namn…” 1 Kung 8: 41-43

En läser bibeln för att få veta hur människor som levat före oss tänkte om Gud och livets mening. Teologen Paul Tillich talar om denna mening som ”eschaton”, det viktigaste som vi sätter vår lit till, det absolut yttersta. Texten från konungaboken är ca 2500 år gammal men är påfallande modern i sin vision av ett globalt perspektiv och rymmer också en förändringsvision av såväl kultur som natur. I ljuset av moderna biologiska och fysikaliska förändringsperspektiv är det en modern utopi. Både i historiens och naturens djup presenterar sig världen, i biologiska och fysikaliska beskrivningar, formad av två till synes motsatta tendenser: Å ena sidan präglas de nya naturlagarnas världsbild av öppenhet som främjar förändring och föder komplexa nybildningar, å andra sidan avslöjar den en strävan efter lagbunden ordning.

I Salomos bön, som är en av den kommande söndagens föreslagna texter, ryms både radikal förändring och ordning. Tillhörighet till det av Gud utvalda folket var för Salomo en grundläggande ordning, men nu talar han om att andra folk som åkallar Gud också ska bli hörda. Perspektiven får en global räckvidd. Om någon främling ber till Gud ska han bli hörd: ”lyssna då i himlen, där du tronar, och gör det som han  ber dig om”. Denna text låter ana att motsatta tendenser av öppenhet och bundenhet är förenade, både i historien och i naturen. Oförutsägbar, gränsöverskridande förändring förenas med lagbunden ordning och tradition.

Tro på en ”levande Gud” är något annat än en tro på den store urmakaren som en gång drog upp urverket för att sedan dra sig undan och låta evolutionen, som en förutbestämd maskin, sköta resten. Inte heller ”kreationismen” eller ”intelligent design” kan ge svar på det kaotiska liv vi finner i naturens ekosystem. Tanken på en levande Gud ger oss möjlighet att söka tillit hos en Gud som är närvarande i materiens förändringsprocess såväl som i en lagbunden ordning. Nya naturvetenskapliga teorier har, utan att ifrågasätta naturlagarnas giltighet, öppnat vägar för vår förståelse av omvälvande händelser och mångfald. Upptäckter visar på avbrott i tidigare självklara sammanhang. Om den förenklade världsbild som handlar om förutsägbara mekaniska skeenden kan man säga som naturvetaren Woese: ”molekylärbiologin kunde läsa noter i systemet, men den kunde inte höra musiken”. Guds närvaro behöver inte vara något ingripande från en himmelsk plattform utan kan spåras mitt i den komplexa materia som är vår värld.

Att läsa Salomos moderna förbön för ”främlingen”, och hans vision av samhörighet mellan alla jordens folk, är som att låta det ”moderna jaget” lämna individualismens ensamma rum och smälta in i en historisk samhörighet med alla. Det är som en evolutionär resa genom tiden från Salomo fram till idag, ett svar på dagens behov av en förening mellan alla folk. Denna resa kan hjälpa oss att förstå att den här världen är helgad åt alla folk.

Bön: Gud hjälp oss att göra resan mot en förvandling av det moderna samhällets självtillräckliga individualism och förena oss i en strävan att dela jordens gåvor och klimatförändringarnas bördor. Amen.

”…Han skall komma som regn över grödan, ett stilla regn som vattnar jorden. Låt rättvisa grönska i alla hans dagar och fred och välgång råda, till ingen måne lyser mer.” P:s 72 :1-7

I bibeln uppenbarar sig Gud för sitt folk när de befinner sig i en hopplös situation, utan utväg och utan framtid. Det som skiljer vår samtid från den tid då bibeln skrevs tror jag är att drömmen om en utväg, en framtid, saknas i vår tid. Vi har förlorat förmågan att känna igen det gudomligas närvaro i vår vardag. Det finns mycket som påminner oss om att en omedelbar och total förändring är nödvändig också i vår politiska och kulturella situation. Men rädslan för förändring är större än viljan att bryta upp från det som binder oss.

Vi har blivit förblindade av lyxkonsumtion och klasskillnader så att vi inte ser att det pågår förberedelser för ett världskrig. Vi orkar inte heller inse att de allt effektivare förstörelsemaskinerna kommer att förinta mänskligheten om de används. Vi ser inte att vi nu, mer än någonsin, är i behov av en Gud som gör rättvisa och fred möjlig.

Det är just detta som julen handlar om: Mitt i det förvirrande kaos som människorna skapat döljer sig en gudomlig närvaro, ett barn varder oss fött, en son bliver oss given, en fridsfurste. Det är bara det att vi inte söker en förändringens konung utan en extremt konservativ härskare. Vi röstar inte för rättvisa utan vill behålla en ordning som kuvar de upproriskas krav på rättvisa och som låter oss behålla vår självförstörande teknologi. Ytterst sätter vi  vårt hopp till ackumulerande processer som ska fylla på våra lador med ännu fler hårda paket.

Det är därför vi inte känner igen Guds röst när han talar om förändring. Det gjorde inte Moses heller. När Guds folk var slavar i Egypten och Gud kallar Moses till en omöjlig uppgift: att gå till Farao och meddela att folket skall lämna landet, då frågar Moses: Vem är du? Vi ställer samma fråga, vem har rätt att kräva rättvisa? Moses får ett svar som är lika överraskande för honom som för oss: ”Jag är den jag är”, vilket egentligen skall översättas ”Jag skall bli den jag skall bli”. Om vi benämner Gud ”jag skall bli den jag skall bli” så förvandlar vi vår traditionella statiska gudsrepresentation av en ”oföränderlig” gud till en dynamisk verklighet. Gud blir någon som står i relation till och reagerar på den pågående och föränderliga skapelsen och som kommunicerar med oss.

Om vi nu låter våra blickar sträcka sig till det globala perspektiv som julnattens stjärnljus representerar, så kanske vi anar vad det är som tagits från oss. När Gud uppenbarar sig är hen inte beroende av våra begränsade fantasier om andlighet. Den Gud som låter sig förenas med materien genom ett nyfött barn lyfter våra blickar till en långt mer gränsöverskridande kärlek än vad vår tro omfattar. Den kärleken finns i åtskilliga sociala rörelser, av både sekulär och religiös natur, som pekar fram mot en förvandlad värld. De kan ses som tecken på en utbredd tidvattenvåg av samhörighet mellan det mänskliga livet och hela naturen, ja med hela kosmos.

I julnatten kan vi låta det som tagits från oss återvända så att vi kan se tecknen på närvaron av förändringens Gud och ”blir bestörta, och när vi blir bestörta, blir vi förundrade” och när vi blir förundrade kan vi sjunga: ”O vilken ära: Gud är oss nära, Herren ibland oss bor. Han till de ringa himlen vill bringa. Säll den honom tror.” Amen.

”…När allt detta börjar, så räta på era huvuden, ty er befrielse närmar sig.” Luk 21:25-36

Det är frestande att ibland tillämpa en bibeltext direkt på en rådande situation. Detta är dock förrädiskt och innehåller samma tankefel som om en domare ensidigt skulle utgå från indicier som pekar ut en skyldig men glömma allt som falsifierar åklagarens utsaga. När Jesus talar om att ”människor skall förgås av skräck i väntan på vad som skall komma över världen…” så är det inte en förutsägelse om vad som ska hända 2017 år senare. Det är istället en beskrivning av vad som händer och hänt med människor som lever under krigshot eller i skuggan av miljökatastrofer i alla tider. Det är till alla dem Jesus talar ”…När allt detta börjar, så räta på era huvuden, ty er befrielse närmar sig”.

Vad som skiljer vår tid från alla andra tider är att krigsförberedelser och miljöhot är mer realistiska globalt än någonsin tidigare. Rädslan för vad som skall hända i världen är adekvat. Låt mig ta några exempel: – Nordkorea utför interballistiska robottester. – USA inrättar en ny militärbas i Negevöknen och förser Israel med ultramoderna F-35 stelth-bombare. – BAE Systems, världens tredje största vapenproducent och ägare av Bofors i Karlskoga och Hägglunds i Örnsköldsvik, tillverkar elektroniska komponenter till stridsflygplan. – Putin uppmanar den inhemska industrin att bereda sig på att ställa om all tillverkning till krigsindustri. – Sverige står under tryck att öka sin militära upprustning och inordna sig i den västliga krigsorganisationen. – De globala imperierna ökar sina krigsförberedelser inför en global kraftmätning. Som om detta inte var nog ser vi nu allt tätare varningar för ökande havsnivåer och katastrofala väderfenomen.

När allt detta händer är det lätt att fyllas med rädsla och sätta sitt hopp till ännu effektivare vapen och ännu högre murar. Det är då Jesus uppmanar oss att lyfta blicken och se de tecken som talar ett annat språk. ”Se på fikonträdet och alla andra träd. När de börjar knoppas då förstår ni av er själva att nu är sommaren nära. På samma sätt vet ni när ni ser detta hända att Guds rike är nära”.  Jesus vill hjälpa oss att möta rädslan inför hoten i vår omvärld utan att bli passiva eller aggressiva och påminner oss om alternativa tecken som kan stärka vår tillit. Han talar om hur starka livets tecken är när de visar sig i naturen. Även om det nu är vinter och mörker vet vi att sommaren kommer. På samma sätt, säger Jesus, vet ni att Guds rike är nära. Var inte rädda, räta på era huvuden!

När de yttre hoten samlar sig är det viktigare än någonsin att kalibrera den inre kompassnålen för att orka leva. Sätt dig ned ett ögonblick i stillhet, lämna hoten utanför ditt inre rum och låt din inre värld fyllas av en levande gudsnärvaro. Låt livets tecken påminna dig om att Guds rike är nära. – Hotbilderna är verkliga och kontemplationen är inte till för att dölja dem utan för att hålla rädslan och passiviteten borta. Som den ungerske Jesuiten Gabriel Hevenesi från 1705 uttryckte vår uppgift: ”Lita på Gud som om resultatet berodde endast på dig och inte på Gud, men arbeta som om du själv inte kunde slutföra någonting, utan endast Gud”. Vi får leva med tilliten till Guds närvaro i allt vi gör och äga hoppet som sträcker sig långt bortom vår strävan eller tro. Det ger oss möjlighet att räta på våra huvuden och möta krigsförberedelser och miljöhot med den kraft till motstånd som Guds kärlek ger oss.

Bön: Hjälp oss att aldrig glömma att det är din närvaro i våra liv som gör tilliten möjlig. Amen

”… Folk åt och drack, gifte sig och blev bortgifta, ända till den dag då Noa gick in i arken och floden kom över dem och gjorde slut på alla…” Luk 17:20-30

Orden i Lukasevangeliet är Jesus ord och han gör vad profeterna alltid gjort, varnar för ett liv som leder till förtryck och orättvisor. Jesus avser inte att hota sina åhörare, även om många av hans efterföljare också i vår tid använder hans ord för att skapa rädsla. Det går inte att förstå vad Jesus avser med de här skrämmande associationerna om man inte samtidigt lyssnar till talet om den alternativa möjligheten, ”Guds rike som är inom er”.

Parallellerna till vår egen tid är lätta att se. Nu som då varnar de profetiska rösterna för att fortsätta den levnadsstil som för mänskligheten mot en katastrof.  Johan Rockström, Al Gore, Malena Ernman – alla varnar de för den globala uppvärmningen, både genom sina livsval och med vetenskapliga fakta. De hotar inte, men lägger fram förslag för att undvika de katastrofala konsekvenser som väntar om temperaturen ökar mer än två grader. Även om tonen är dystopisk som en domedagspredikan är avsikten att visa på alternativen. De vill påminna om att det går att skapa en hållbar utveckling för alla jordens nio miljarder invånare.

Men det är inte bara klimatförändringarna som framkallar profetiska varningsrop. Nu som då gäller varningsropen också det vi talar om som inkomstklyftor, skatteparadis och skatteflykt. Visst kan man känna igen samma samhällsordning på Amos tid som den som svenska miljardärer beskriver som normal: ”Hör, ni som trampar på de fattiga och utrotar de svaga i landet! Ni säger: När är nymånadsfesten över så att vi kan sälja säd, och sabbaten så att vi kan öppna kornboden? Då skall vi minska måtten och lägga på priserna och fuska med vågen, köpa de fattiga för pengar och de nödställda för ett par skor och sälja spillet som säd.”  För Amos samtid var det viktigt att följa sabbatsreglerna och inte göra affärer förrän nymånadsfesten är över, sedan kunde man åter låta den tidens marknad styra och låta egoismen bestämma reglerna. Ungefär som svenska skatteplanerare är noga med att följa skattelagarna men sedan lägga ned rätt mycket energi på att kringgå dem.

”Folk åt och drack, gifte sig och blev bortgifta.. ” När nymånadsfesten  var över såldes de fattiga för pengar och de nödställda för ett par skor…” – Folk gjorde då som folk gör mest –  och det gör vi än idag. Klimatet  bortser vi från, när flygbolagen erbjuder billiga resor. För att slippa bidra till välfärden gömmer vi undan inkomsterna… Intet nytt under solen. Folk gör som folk gör mest, ända tills ”floden kommer” eller klyftorna mellan människor blir för stora. Om egoismen drivs till sin spets når vi en punkt där en våldsam förändring upphäver all gemensam ordning och ett oordnat kaos inträffar i naturen, ekonomin och i samhället. ”…Folk åt och drack, köpte och sålde, planterade och byggde, men den dag då Lot lämnade Sodom regnade eld och svavel från himlen och gjorde slut på dem alla.” Jesus hotar inte men han försöker säga till oss att en värld där vi betraktar varandra som lika mycket värda är mer hållbar. En världsordningen där vi sätter allas välfärd i första rummet är möjlig. Ett rike, så som Gud vill se det, följer andra lagar än de som nu normaliserats.

Bön: Gud, tillkomme ditt rike och giv oss mod att förverkliga den gemenskap som vi bär inom oss som en möjlighet. Amen

”…Detta sade han för att ange på vilket sätt han skulle dö… ”Ännu en kort tid är ljuset bland er. Vandra medan ni har ljuset, så att mörkret inte övervinner er…”Joh. 12:33-43

En intressant diskussion uppstod mellan Jesus och några av hans åhörare. Den handlade om tolkningen av Jesus person och gärning. I den religiösa kontext som var åhörarnas vardag fanns berättelsen om en kommande Messias som skulle befria dem från den förnedring och det förtryck de levde under. På samma sätt som de en gång befriats ur fångenskapen i Egypten skulle en kommande härskare leda dem in i ett lyckorike.

Vid olika högtider firades därför episoder ur den Israelitiska befrielsehistorien och i dessa sammanhang hade ”vattnet” och ”ljuset” en symboliskt laddad betydelse. Det var historiska händelser, som ”vattnet” ur klippan och ”eldstoden” som vägledare i mörkret. Dessa händelser hade gjort ökenvandringen segerrik. Det var till detta Jesus associerade i Johannestexten och ofta anknöt till när han talade om sig själv som ”vatten” eller ”ljus”: “Är någon törstig så kom till mig och drick” och ”Jag är världens ljus”. Åhörarna som då tänkte på allt de hade hört om Messias kom med invändningar när Jesus talade om sin död. ”Vi har lärt oss i lagen att Messias skulle stanna för alltid”.

Meningsutbytet mellan Jesus och åhörarna är en uppgörelse med två olika sätt att betrakta historien. Dessa betraktelsesätt handlar om  skillnaden mellan å ena sidan tron på att Gud verkar i historien och å andra sidan tron på Gud som ”historiens regissör” som ger huvudrollen åt ett folk. Det är den senare tankemodellen som ligger till grund för det teologerna kallar ”ersättningsteologi” och som proklamerar att judendomen är inaktuell och har ersatts av kristendomen som arvtagare till Guds löften om utvaldhet och framgång. Det är också bakgrunden till de högerkristnas i USA tro på sin nations utvaldhet och proklamation av president Trump som den som framgångsrikt ska utkämpa den sista stora striden mot ondskans makter vid Harmagedon.

Det är just denna förvirrande dyrkan av historisk framgång, som är oförenlig med kristendomens anda, som Jesus bryter med. Den schweiziske teologiprofessorn Karl Barth visar på detta när han riktar uppmärksamheten bort från maktens härlighet och mot  lidandet: ”Jesus lider. Därför erövrar han inte. Han triumferar inte. Han röner ingen framgång… Han åstadkommer inget annat än … sin korsfästning. Detsamma kunde sägas om hans relationer till sitt folk och till sina lärjungar.”Jesus bryter med de messianska förväntningarna om en segerrik kamp mot det romerska imperiet och framträder istället som en inkarnation av den Gud som profeterna förkunnat.  Den Gud som genom sina profeter alltid talat för de minsta och maktlösa. ”Allt vad ni gjort för en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort mot mig…”

Istället för utvaldhet och maktutövning kallar Jesus till samexistens mellan alla folk och religioner där de sista sista skall vara de största och de hemlösa, sjuka och törstiga ska möta sina hjälpare.

Bön: Gud, du som verkat i historien långt före våra nationer och folk, ena oss till en samexistens över alla gränser och religiösa tillhörigheter. Amen.

”…Gud är inte en gud för döda utan för levande, ty för honom är alla levande.” Luk 20:37-38

Jesus avvisar alla spekulationer om livet efter döden. Sadducéerna som inte trodde på någon uppståndelse undrade till exempel hur familjebildningen skulle se ut om en kvinna gifter om sig efter sin mans död. Jesus svar upphäver både tidsbegreppet och den bokstavliga tolkningen av uppståndelsen.

Sadducéernas fråga påminner om den onyanserade religionskritik som levereras i populärvetenskapligt utförande i det svenska medielandskapet. Kritiken utgår ofta från en förenklad och kategoriskt formulerad religion och förutsätter en bokstavstroende tolkning. Problemet med denna kritik är inte bara att den utgår från en monolitisk syn på religion utan även att den ger stöd åt fundamentalistiska grupperingar som reagerar med våld mot andra tolkningar än den egna.

Men att vara troende betyder att vara i ständigt uppbrott och den kristna tron kan vara något annat än en statisk uppsättning ”sanningar”. Om Gud är en ”levande Gud” så är Gud en del av det liv vi alla delar. Därför är det mitt i livets komplexitet vi finner de skärvor som ger tron dess innehåll. Det är också här i människornas liv, i naturen och i historien som Gud uppenbarar sig. Därför är kyrkans gemenskap, när den är som bäst, ett kalejdoskop av skärvor, komplexitet och tolkningsrikedom.

Det är kanske inte med ”klassiska” eller ”traditionella” kristna dogmer som tron växer.  Tron kanske växer bättre I en ständig anknytning till nya naturvetenskapliga perspektiv som förändrar världsbilden och fördjupar förståelsen av det mänskliga livet. När Martin Cederwall, som är professor i teoretisk fysik medverkade i ”teologisoffan” (23/10) , talade han om tro på ett sätt som påminner mer om en process än ett försanthållande av statiska sanningar. På samma sätt refererade han till ”tiden” som något annat än ett ständigt passerat stadium och i enlighet med Einstein talade han om rumtid där rum och tid betecknar samma sak.

Det är också i den kontexten som man lyckats mäta gravitationsvågor och för detta belönats med nobelpriset. Kungliga Vetenskapsakademin motiverar sitt val av nobelpristagare i fysik så här: ”Nya hittills osedda världar öppnar sig, och en rikedom av upptäckter väntar den som lyckas fånga vågorna och tolka deras budskap.” Det är i vårt vardagliga liv, i en värld under ständig förändring, som tro kan växa och i ett sådant universum kan vi inse det som Jesus säger:att Gud betraktar alla som levande.

Vi kan inte bevisa värdet av Jesus ord med hjälp av nya fysikaliska rön därför att teologins språk är ett annat än fysikens. Men teologin har i alla tider använt den fysikaliska världsbilden som språngbräda för att förklara andlig erfarenhet. Med hjälp av  nya världsbilder kan vi våga ersätta de gamla bilderna, som begränsar trons räckvidd, och öppna de slutna rum som vår kunskapshorisont skapat.

Bön: Gud, bered ett rum för trons tillit inom oss, bortom alla invanda världsbilder. Amen.