”…och fåren följer honom därför att de känner igen hans röst….” Joh. 10:1-10

Vad är det som gör att fåren känner igen hans röst? Det måste vara en intuitiv förmåga inifrån fårens dolda värld av liv och sökande efter föda. Jag ska alltid minnas hur min nu avlidne vän ropade ut i dimman efter fårflocken och hur de med guppande huvuden dök upp en efter en där ute bland kullarna på upplandsslätten. Det finns en inre värld hos djuren som hjälper dem att överleva. Bibeln appellerar ofta till denna inre värld när den ska beskriva en verklighet som ligger utanför språkets räckvidd, inte som om det vore något overkligt utan som mer verklig än vår invanda föreställningsvärld.

Ibland överraskas vi av reaktioner som avslöjar att något i oss har kontakt med en verklighet som inte ryms i vår vanliga föreställningsvärld. Nathan Söderblom beskriver den skönhetsupplevelse som Bach och Beethoven ger oss och kallar det ”musikens ande”. ”Varifrån kommer musiken” undrade Ingemar Bergman i en radiokrönika och anspelade på samma oförklarliga skönhetsupplevelse som ger livet nya kvaliteter. Också påfågelhonans val av partner vittnar om en uppskattning av skönhet. Det finns studier som visar att hanens framgång i kampen om honan är beroende av antalet ”ögon” på stjärtfjädrarna. Skönhetsupplevelsen avslöjar en för både människor och djur dold mystik som öppnar materien för nya dimensioner.

Ute på ängen där vi brukar rasta hunden finns en vattenkälla, ett koncentrerat utflöde av grundvatten ur jorden som bildar en liten vattensamling. Vi stannar ofta till där för att förundras över hur temperaturen i underjorden håller källan rinnande också på vintern. En påminnelse om ett liv under markytan där alla hålrum är fyllda med vatten. Jag lämnar ofta platsen lite andäktigt och tänker på hur bibeln använder bilden av källan som ett uttryck för en underliggande mening och en Gudsnärvaro i en värld där mycket kan synas meningslöst.

När vi gör oss döva för den där inre rösten så ser vi inte längre materiens och livets helighet. Det är då vi låter andra ”lejda” röster bli de viktigaste, röster som inte har samma ursprung och därför ”flyr när han ser vargen komma”. Kanske det är bristen på lyhördhet som gör att vi inte känner skillnad på de röster som värnar om livet och de som bryter ned. I veckan som gick varnade forskare oss för att det uppsatta målet om att begränsa den globala uppvärmningen till två grader inte räcker för att förhindra förödande klimatpåverkan. Det som tidigare ansetts vara ett temperaturtak för en klimatsäker planet konstateras nu leda till stigande havsnivåer, regional brist på mat och färskt vatten samt en rad förluster i växt- och djurlivet. Vi har låtit oss förledas av livsfientliga röster att leva i strid mot livets helighet.

Trots att vi, i lyhördhet mot den inre röstens omsorg om varje människas rättigheter, har format den rättigheten i en gemensam deklaration, tillhandahåller vi makten åt några enskilda individer att förgöra hundratusentals människor med en enda knapptryckning. Trots att vi vet att ojämlikhet mellan människor skapar nöd och katastrofer låter vi några få hota och skrämma oss till tystnad. Det är en omänsklig ordning som saknar stöd i vår innersta känsla för liv och helighet. Den Herde som ger liv och liv i överflöd är den gode Herden som kallar oss att istället följa hans röst.

BÖN: Gud gör oss lyhörda för din röst och villiga att följa den. Amen.

”…De trodde att det bara var prat och trodde inte på dem…”Luk. 24:1-1

Påsken handlar om Jesu död och hans uppståndelse från de döda. Hur ska vi förstå vad som hände de där dagarna? Ibland tror jag det är bäst att låta det oförklarade vila för att förklaringarna är helt beroende av vårt språk. Detta språk speglar ju den begränsade verklighet vi lever i, liksom den speglade Jesu verklighet. Då som nu var uppståndelsen en obesvarad gåta och vi som lever idag delar svårigheten att förstå den med Jesu lärjungar. När Maria från Magdala och några andra kvinnor berättade för lärjungarna att Jesus hade uppstått så trodde de att det ”bara var prat”.

Det är mycket i vår värld som är oförklarat men som vi vant oss vid att betrakta som naturliga processer. Mycket av det som sker när våren väcker naturen till liv sträcker sig bortom vår kunskapshorisont. Biologerna blir allt duktigare på att beskriva ocj förklara vad som händer och likväl återstår frågorna om livets ursprung och gåtan som döljer sig bortom livets ”varför”. I ett kosmologiskt perspektiv vidgas världen och frågorna djupnar. Redan det faktum att vi med tanken kan utsträcka våra frågor bortom ett ändligt medvetandes gränser öppnar världen mot det okända. Så fort vi med våra begränsade erfarenheter tror oss begripa allt stänger vi porten mot det okända. Då förminskar vi världen och vad det är att vara människa.

Med olika kvasireligiösa beskrivningar försöker vi människor ibland förklara det oförklarliga med ett språk som är anpassat efter vår bakgrundskunskap. Det leder alltid in i återvändsgränder av vidskepelse och riktar blicken bort från den rörelse av liv och förändring som vi är delar av.  Till skillnad från dessa förklarande och påståendeinriktade beskrivningar finns inom oss en möjlighet att vara öppna för mystiken och livets gåta. Det är ur denna delaktighet i Guds nyskapande som morgondagens verklighet tar form. Det är också ur detta perspektiv vi kan betrakta döden och Jesu uppståndelse med förundran, istället för med ett begränsande förnekande.

Mitt i evangeliernas berättelse framträder lärjungarnas rimliga svar på Maria Magdalenas påstående om en uppstånden Jesus: ”bara prat”. Men där finns också den tysta tillit som Maria riktar mot en okänd framtid. Ett slags föregripande av en framtida bekräftelse. Det var denna tillit som fick lärjungarna att så småningom bryta sin tystnad. Ur denna tillit strömmade sedan en skapande gemenskap som genom seklerna har byggt katedraler, tröstat utstötta och ensamma, inspirerat kompositörer att tonsätta passionsdramat i undersköna körverk och upphävt rädslan för döden. Mitt i evangeliernas centrala berättelse har händelsen om Jesus uppståndelse slagit in en murbräcka i vår alltför begränsade kunskapshorisont och öppnat våra sinnen så att vi kan ta emot en okänd framtid.

Händelserna runt Jesus död förvandlar den definitiva döden till delaktighet i människolivets stora förvandlingsunder, det som rymmer en mystik ingen kan svara på. Att släppa skräcken för det okända hjälper oss att möta den livsprocess vi delar med vitsippans skira blad.

Bön: Gud, skapa i oss ett öppet sinne och förlåt oss vår rädsla som hindrar framtidshoppet. Amen.

”…Då skall Herren själv ge er ett tecken: Den unga kvinnan är havande och skall föda en son, och hon skall ge honom namnet Immanu El, Gud med oss.” Jes. 7:10-14

”Närvaro av Gud.

I fågelsångens tunnel

öppnas en låst port.”

Tomas Tranströmer

Att ta emot ett nyfött barn och låta huvudets lätta tyngd vila mot handflatorna öppnar alla låsta portar i en människas inre. Det är att ana möjligheten av Guds närvaro. Det väcker en ursprunglig förundran med all vilja till omsorg som kan rymmas i mänskligt liv. En påminnelse om vad livet kan vara.

Traditionell kristen tro säger att alla människor är skapade till Guds avbild. Vår ”imago Dei” är vad vi ursprungligen bestämts att vara. Att vara Guds avbild och bära Guds likhet skänker okränkbart värde åt varje människa. Erfarenheten av att ta emot ett nyfött barn borde ena mänskligheten i uppgiften att skydda allt liv. Men vi behöver bara låta tanken för ett ögonblick besöka de outhärdliga födelserum i vilka kvinnor tar emot sina barn för att påminnas om hur orättvist vi ordnat världen. Många barn föds in i en allt annat än  trygg värld. I ruinerna i Goutha och Aleppo, i bristfälliga båtar på Medelhavet eller i storstädernas fattiga getton föder kvinnor sina barn med samma kamp som alla andra men under fruktansvärt skilda villkor. Likväl kommer också dessa barn till världen med hopp om ett värdigt liv.

Vi har ordnat världen med hjälp av bristfälliga modeller och bundits i föreställningar om det vi tror är nödvändiga förutsättningar för mänskligt liv. Omänskliga normkartor och politiska modeller tvingar in oss i livsmönster som har makt över våra tankar. Vi har skapat strukturer som vi kallar pengar, marknader, raser och äganderätt. Stängsel som tvingar oss att leva i sammanhang som inte rymmer mänskliga relationer. Strukturerna blir viktigare än det mänskliga livet.

Men den ursprungliga modellen av allt liv som möter oss i ett nyfött barn handlar mer om relationer än ekonomi. Ett barn kan inte överleva utan relationer – med Gud, med sig själv, med andra och med den värld vi lever. Ett nyfött barn öppnar låsta portar och frigör insikten om vårt beroende av andra, vårt kännetecken, vårt ”imago Dei”, men också vårt behov av självständighet. En skapande spänning där vi inser att vår personlighet växer när vi svarar på kallelsen till kärleksfulla relationer.

Att skilja ut vad som är stängsel, konstruerade nedbrytande strukturer utanför oss som vi själva skapat och vad som är ett dynamiskt plan av kraft och växande liv inuti oss är trons uppgift. Den kan aldrig ske i på förhand givna former utan måste hela tiden omskapas. En tro som syftar till att bekräfta livets rörlighet måste i sig själv vara rörlig och ständigt hitta nya vägar för att gestalta gemenskap i kärlek.

BÖN: Tack du livets Gud för att vi får vara en del i ditt skapande verk. Amen.

Jesus sa” …Det är inte rätt att ta brödet från barnen och kasta det åt hundarna.” – ”Nej, herre sade hon, men hundarna äter ju smulorna som faller från deras herrars bord.” Då sade Jesus till henne: ”Kvinna din tro är stark, det ska bli som du vill.” Matt 15: 21-28

Det här är berättelsen om hur Jesus i kontakt med en lidande medmänniska ändrar sig från att vara judisk nationalist till att vara humanist.

Jesus avvisade en hjälpsökande kananeisk kvinna genom att jämföra henne med hundarna. På Jesu tid var det vanligt att använda ”barnen” som symbol för det judiska folket, och hundarna var ett elakt skällsord man använde om dem som var hedningar, de som inte tillhörde det judiska folket. Den kananeiska kvinnan var inte judinna och därför avvisade Jesus hennes bön om hjälp.

Att bryta med en tradition kräver mod och övertygelse, särskilt om traditionen upplevs som grundläggande för det samhälle man är en del av. I sin första spontana reaktion var Jesus därför kvar i den judiska nationalismen. Det var inte enbart det judiska folket, som satte sin lit till stamtillhörigheten. Redan 500 år tidigare hade kampen mellan stamtillhörighet (tribalism) och någon form av demokrati förekommit mellan olika filosofskolor. Kanske var det Sokrates och hans lärjungar som tog de första stegen bort från tribalism och gick mot humanism?

I ljuset av denna månghundraåriga kamp var Jesus hårda reaktion på den kananeiska kvinnans hjälpbehov begripligt utifrån den rådande nationalistiska ordningen. Enligt denna var Jesus sänd för att hjälpa Israels folk och den judiska religionen var sammanvävd med det judiska folkets befrielse och utvaldhet. Men inför den Kananeiska kvinnans förtroende bryter sedan Jesus den starka släktskapstraditionen och öppnar för en tillhörighet genom tro istället för släktskap. Det var inte första gången som Jesus bröt med den judiska nationalismen. Inför en romersk officer som vädjade om hjälp för sin son, hade Jesus tidigare låtit sig övertalas att hjälpa också andra än det egna folket. ”Sannerligen inte hos någon i Israel har jag funnit så stark tro. Jag säger er att många skall komma från öster och väster och ligga till bords med Abraham och Isak och Jakob i himmelriket…”   När Jesus talar om dem som ”skall komma från öster och väster” upphäver Jesus trång nationalism till förmån för religiös global tillhörighet. Det var inte fråga om någon slags ”ersättningsteologi” som skulle upphäva den judiska religionen utan snarare allas möjlighet att få del av det ”himmelrike” som utlovats åt judarna.

När Jesus flyttade fokus för Guds kärlek från släktskap till tro knöt han oupplösliga band mellan den judiska religionen och den kristna traditionen. Den exkluderande nationalismen byttes mot en inkluderande internationalism.  Samtidigt öppnar han upp religionen att handla om världen utanför dogmatiken och budorden. Religionens djupaste innebörd manifesterar sig i en förändringsprocess med ett humanistiskt och sekulärt perspektiv. Det som vidgade den religiösa omsorgen var en kananeisk kvinnas behov av hjälp med sin sjuka dotter och den sjuka sonen till en romersk officer. Det mänskliga lidandet väcker Jesus medkänsla med alla som sätter sin lit till honom.

Jesus beslutar att bryta med tribalism och nationalism för att låta ett internationellt och humanistiskt perspektiv gälla och detta är en utmaning också i vår tid. Mer frekvent än på länge har de imperialistiska motsättningarna drivit människor på flykt undan bestialiska krig och katastrofer – flyktingströmmarna över medelhavet kräver hela tiden sina offer. Nationalismen svarar med stängda gränser genom att hindra människor som betraktas som främlingar att få hjälp. I den kampen tar Jesus ställning för en inkluderande global samhörighet som bryter med nationalism och stängda gränser och öppnar för en humanism som ifrågasätter våra passkontroller och migrationslagars giltighet.

Bön: Gud låt din kärlek förena oss till en global samhörighet som öppnar gränserna och låter våra svärd bli till plogar. Amen.

”Om du är Guds son, så befall att de här stenarna blir bröd.” Matt 4:1.11

Djävulens attraktiva makt- och våldsperspektiv erbjöds Jesus i den här berättelsen. Det var inte alls så självklart för en människa med Jesus begåvning och utstrålning att han skulle välja att tacka nej.

Den som kan lova människor bröd, skydd mot faror och makt över alla jordens riken har sannerligen förverkligat vad alla imperialistiska ideologier drömmer om. Det kan uttryckas med vår tids maktspråk som löften om sänkta skatter, ökning av försvarsanslag och löften om att satsa den astronomiska summan av 1.200 miljarder dollar (10. 000.000.000.000. kronor) på nya kärnvapen för att avskräcka andra länder från aggressionshandlingar.

Inför detta perspektiv tackade Jesus nej: ”Gå din väg Satan!” Sedan gick han iväg och talade om ett annat rike som upprättade de fattiga och lindrade smärtan hos dem som led av ”sjukdomar och plågor, besatta, fallandesjuka och förlamade”: de nedersta på samhällsstegen.

Att det här är en mytologisk berättelse förstår man eftersom varken Jesus eller Satan är berättaren. Berättelsen behöver alltså tolkas och översättas för att vi ska upptäcka det vardagliga och de politiska val som den gestaltar. Den handlar om vilket perspektiv vi ska våga välja, både personligt och politiskt: maktens och våldets väg eller solidaritetens och medkänslans väg. Det är lätt att föreställa sig de skrämmande konsekvenserna av att välja bort dem som är mäktiga och har en utvecklad våldsapparat, men vi måste också fråga oss vad vi förlorar när vi väljer att alliera oss med dessa mäktiga. Kan vi någonsin få en rättvis fred utan en helad gemenskap som omsluter också de nedersta på samhällsstegen?

I nyhetsflödet den gångna veckan passerade uppgiften om att antalet barn som föds med Downs syndrom har minskat. Orsaken är möjligheten att tidigt upptäcka funktionsnedsättningen och av det skälet göra abort. Det finns ingen anledning att moralisera över att blivande föräldrar fattar ett sådant beslut. Men jag vet en ung familj som avstod från möjligheten och förklarade sig beredda att välkomna det barn som de väntade, oberoende av vem det var. Att ta emot en ny människa in i jordelivet kräver utgivande kärlek och ger en ny mening åt resten av livet. En människas värde förändras inte av en funktionsnedsättning. Jag menar att detta gäller alla människor med olika ”specialiteter”, svaga och avvisade, marginaliserade och de som räknas som värdelösa. Om vi frestas att ifrågasätta deras värde förlorar vi en del av det djupt mänskliga inom oss.

När jag tänker på människor jag haft kontakt med som varit fattiga eller saknat någon ”funktion” så har deras största smärta varit att bli avvisade, att bli betraktade som en börda som saknar värde. De har ofta känt spänningar och rädsla – en inre smärta. Att välja Jesus nedifrån-perspektiv och leva i solidaritet och medkänsla med dem är inte enkelt. Det innebär att möta deras vrede och att dela deras smärta och ångest. När vi möter dessa människor med kärlek och visar dem att de är älskade som de är, kan deras vilja till livet återvända och vår egen brustenhet, vår bristande medkänsla, helas. ”Att älska andra är inte främst att göra saker för dem, men att uppenbara för dem deras skönhet och värde…”. Så säger Jean Vaner som lever i ett kollektiv tillsammans med människor med funktionsnedsättning.

BÖN: Gud hjälp oss att helas i kampen för en värld av solidaritet och kärlek. Amen

” Nej, detta är den fasta jag vill se: att du lossar orättfärdiga bojor, sliter sönder okets rep, befriar de förtryckta, krossar alla ok. Dela ditt bröd med den hungrige, ge hemlösa stackare husrum, ser du en naken så klä honom… Jes. 58: 4-9

Denna söndag är inledningen på fastan före påskfirandet som varit vanlig i den kyrkliga traditionen. Den kallades förut Quinquagesima (fastlagssöndagen) eller köttsöndagen. Att fira ”köttsöndagen” skulle väl i vår klimatmedvetna kontext kännas opassande. Mer passande kanske det är att låta ”askonsdagen” i denna vecka bilda tema och låta botgöringens aska strös över våra huvuden.

I den kyrkliga traditionen kommer syndabekännelsen före botgöringen. Så här 50 år efter det mytomspunna 1968 kan det vara passande att börja med en utvärdering av den syndabekännelse, det erkännande av ansvar för världens orättvisor, som detta profetiska år innebar. Kravet på villkorslös avveckling av kolonialismen mobiliserade ett politiskt motstånd och därför har 1968 års minnesrunor dominerats av myter om särpräglade beteenden hos sekteristiska smågrupper. Avsikten med detta har nog varit att dölja ett viktigt, närmast profetiskt budskap, som utgjordes av en decennielång uppgörelse med kolonialismen. Händelserna under 1968 var inte bara en trend eller en modefluga utan var kulmen av ett allvarligt och uppfordrande budskap som var närmast identiskt med dagens bibeltext från Jesaja.

Vårt minne av 1968 rymmer naturligtvis på ytskiktet demonstrationer och upplopp, ockupationer och slagord, men allt detta var i första hand en reaktion på en djupare insikt om politiska strukturer som utgjorde ett förtryck med globala konsekvenser. Den insikten kan beskrivas som en uppgörelse med kolonialismens arv, ett stöd till befrielserörelserna i den koloniserade världen och insikten om den västerländska imperialismens skuld. Det var inte en rörelse begränsad till enbart detta märkesår utan den hade vuxit under lång tid, med kraften hos ett frö, som ”när det växt upp är större än alla örter och blir till ett träd, så att himlens fåglar kommer och bygger bo bland grenarna.” (Matt 13:32)

Att se sådana skeenden och tolka deras innebörd är en uppgift för profeter. Sådana profetiska varningsklockor ljöd tidigt under 1900-talet. Joseph Conrads bok ”Mörkrets hjärta” från 1901 är en hård vidräkning med den belgiska kolonialismen i Kongo och Frantz Fanon skildrar i början av 1960-talet, i boken ”Jordens fördömda”, kolonialismen ur ett underifrånperspektiv.

Också för kyrkan väntade en global ”askonsdag” i förhållande till kolonialismen. I den katolska världen manifesterades denna uppgörelse i andra vatikankonciliet som avslutades 1965. Temat för den fjärde sessionen i konsiliet var ”Gaudium et Spec” (Om kyrkans roll i den moderna världen) och i efterskriften uttalades solidaritet med hela den mänskliga familjen. Perspektivet följdes upp i den ekumeniska rörelsens Genève-konferens 1966. Där erkändes kyrkans sociala och politiska ansvar för vår värld präglad av skriande orättvisor och med svåröverskådlig utveckling. Som bekräftelse på kyrkornas förändrade inställning till de stora världsproblemen framstod sedan innehållet på de två stora mötena i Beirut och Zagorsk, i mars och april 1968. Beirutkonferensen, om ”internationellt utvecklingssamarbete”, har betecknats som en världshistorisk händelse inom ekumeniken. I Zagorsk, där temat var ”teologi och samhälle”, granskades bland annat revolutions-begreppet ur teologisk synpunkt. Perspektivet var förändring och upprättelse och utgjorde utgångspunkten för det stora ekumeniska mötet som Kyrkornas Världsråd sammankallade i Uppsala 1968. Här formulerades insikten att rättvisa var möjlig att uppnå, men bara om strukturer förändrades och att uppgörelsen med kolonialismen fortsatte med sina krav på politiska och ekonomiska förändringar. Alla människor av god vilja inbjöds att delta.

Nu är det askonsdag 2018 och det är tid att bekänna att den fasta/botgöring, som Gud enligt Jesaja vill se, inte har fullföljts. Inte mycket av det åtagande för förändring av världens orättvisor som formulerades 1968 har förverkligats.

Bön: Herre förlåt oss för att så mycket har kommit emellan oss och det stora och nödvändiga förändringsarbetet för rättvisa. Hjälp oss att på nytt, tillsammans med alla människor av god vilja, förverkliga den fasta du vill se. Amen!

”… Men jag vill ge den siste lika mycket som du fick …” Matt 20: 1-16

Den här bibeltexten handlar egentligen om nåd och lönepolitik. Men vi har vant oss vid att tolka bibeltexterna som en berättelse om synd och skuld. I synd/skuld perspektivet är nåd en Guds handling som utraderar skulden och låter oss slippa konsekvenserna av vår girighet, förtryck och orättvisa. Nåd är då bekvämt för de ansvariga och utgör ett fördelaktigt förköp till en parkettplats i det himmelska riket, något som kan lindra dödsångesten.

Hur du läser en bibeltext är beroende av vem du upplever dig vara. Vem i bibeltexten identifierar du dig med och hur objektiv är egentligen din bedömning? I det privatiserade synd/skuld perspektivet identifierar vi oss lätt med dem som fått nåd, vi är ju troende och har kvalificerat oss som troende. Alltså hör vi till dem som skall bli de främsta. Men tänk om Jesus talar om den politiska ordningen i världen och inte alls fördelar platserna i de himmelska salongerna? Han hade ju, innan han berättade om vingårdsarbetarnas löner, talat om hur svårt det är att komma in i himmelriket för den som är rik. Vem är då jag i det perspektivet?

Om nu nåd handlar om den politiska och materiella ordningen i världen så är nåd ett obekvämt ord och i ”de rikas” ögon något mycket orättvist. Ska verkligen de flyktingar som kommit in i vårt land ha rätt till samma sociala förmåner och löneavtal som vi har? Vi som varit med från början och byggt upp välfärden? Ännu obekvämare, och närmast hotfullt, blir det om vi förlänger perspektivet i tid och rum. I ett sådant förlängt perspektiv blir rummet globalt och tiden avslöjar hur den rika världens ackumulation av rikedomar gått till. Ord som: kolonialism, imperialism, slavhandel, skatteparadis, låglöneländer, lyxproduktion, klimatförändring, barnarbete och migrantarbetare får central betydelse. De är alla byggstenar i den process som gjort oss till de privilegierade och till de första. Men de är också ord som rymmer en klang av orättvisa, utnyttjande och förtryck.

Sett ur detta perspektiv blir ”nåd” och ”rättvisa” obekvämt för de rika men befriande för de förtryckta. För många har det länge känts som om nåd och rättvisa inte fanns men nu talar Jesus om nåd och rättvisa som den djupaste verkligheten, som Guds vilja, där de sista ska bli de första. I detta perspektiv är inte förändring ett hot utan ett löfte. Klimathot är inte destruktivt utan en kärleksfull varning i god tid. Att avstå från en del vanor som bryter ned både relationer och den globala medeltemperaturen, vare sig det heter drogmissbruk eller lyxkonsumtion, blir då inte en förlust utan en befrielse.

Hur en läser bibeltexten är beroende av vilka vi upplever oss vara. Om vi identifierar oss med de sista, de nedersta i den sociala kvalifikationstrappan, börjar ord som nåd och rättvisa att skimra av hopp. Samma skönhet som när naturen en januaridag låter oss ana skapelsens generösa gåvor i ljusskimrande vinterskrud. Då klingar också orden från den gamla Älvdalsvisan hoppfullt och värmande: ”Välkommen o Jesu du himlamonark / välkommen uti våra kojor. / Välkommen vår konung och hjälte så stark / och frälsa oss ur våra bojor…

I fattigdomens kojor, levde hoppet från Jesus ord om ”fred hopp och tro”.

Bön: Vi ber till dig, nådens och rättvisans Gud, om en förändring i världen så att alla får del av din skapelses rikedomar och vi ber om global rättvisa som bevarar klimatet för kommande generationer. Låt nåden och rätten komma till vår jord. Amen.